Skolka för att träna


Det är grapplingpass för tävlingsgruppen på Allstars när vi ses, men Frantz ska inte vara med. Han har lidit av en knäskada under en period och om en vecka är det äntligen dags för operation. Vi går genom lokalen för att hitta en lite lugnare plats där vi kan sitta och prata och det märks att Frantz känner sig som hemma. Han rör sig avslappnat och hälsar glatt på varje person som passerar, och alla verkar glada att se honom. De flesta skojar med honom om hans nya frisyr och han skrattar med dem. Vi slår oss ner och vänder blicken tillbaka mot 1991 då Franz kom till världen.

”Jag är uppvuxen i Fittja i Botkyrka. Det gick inget vidare för mig i skolan, redan i årskurs två i lågstadiet skolkade jag så mycket att jag i princip missade allt och var tvungen att gå om en klass. Jag växte även upp med en sjuk mamma, vilket jag inte visste då men jag märkte att hon var borta mycket och hade en konstant känsla av att något var fel. Med tiden blev det mer tydligt att allt inte stod rätt till, hennes mediciner gjorde att hon tappade håret och det var väldigt tufft. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan men började att träna desto mer. I början höll jag på med gymnastik och fotboll men det var inget för mig, jag var lite för aggressiv. I slutet av tvåan fick jag en speciallärare vars bror ägde en taekwondoklubb. Hon föreslog att jag skulle prova ett pass och jag bestämde mig för att ge det en chans. Det var inte heller riktigt min grej, jag tyckte att de mest skrek hela tiden så jag tränade bara där under en kort period. Därefter kom jag in på thaiboxning, vilket kändes bra och jag fortsatte att träna hårt.”

Frantz granne under uppväxten var MMA-fightern Diego Gonzalez. Han var 7 år äldre än Frantz och började tidigt gå proffsmatcher i MMA. Genom Diego blev Frantz motiverad att följa samma bana och följde därför med honom till den då stjärnspäckade klubben Hilti i Stockholm där några av Sveriges bästa fighters tränade. ”Jag började träna brasiliansk jiu-jitsu där men fick bara träna med nybörjarna. Klubbens regel var att man var tvungen att ha minst blått bälte för att få träna med proffsen. Det blev mitt mål. Jag satsade stenhårt och skolkade för att kunna träna två pass om dagen. Sex månader senare fick jag äntligen mitt blåa bälte och fick nu träna med de stora grabbarna. Jag skulle snart fylla 16 och var minst i gruppen!”



I och med hans höga frånvaro i skolan fick han inte slutbetyg från högstadiet och skolvägen ledde därför till IV-programmet på Tumba gymnasium, inget Frantz var särskilt motiverad för. ”Jag tänkte att jag skulle ge skolan en sista chans för att se om det kanske skulle kunna bli bättre. Jag minns första dagen som att det var igår. Jag tog bussen mot Tumba 08:30, den var proppfull och jag var jättetrött. Jag hade varit så nervös kvällen innan att jag knappt hade kunnat sova under natten. Jag ville där och då bara trycka på stoppknappen och hoppa av bussen, men jag hade bestämt mig för att ge det hela en ärlig chans. Väl framme satte jag mig i klassrummet och kände direkt att det inte skulle gå i längden, men jag försökte i alla fall under några veckor men hoppade till slut av och satsade istället helt och hållet på träningen. Jag diskuterade beslutet med min familj, både pappa och mina syskon tyckte att jag var dum i huvudet, men inte mamma. Hon sa att jag skulle följa mitt hjärta och satsa 100% på det om jag tror att jag kan lyckas. Jag har förstått nu i efterhand att hon såg på livet på ett annat sätt, hennes tillstånd gav henne ett annat perspektiv. Så jag följde hennes råd.”

”JAG VAR SÅ RÄDD ATT FÅ 0-1 I RECORD! JAG HADE BESTÄMT MIG FÖR ATT VAD SOM ÄN HÄNDER SKA FÖRLUSTSIFFRAN FÖRBLI NOLL, OCH SÅ BLEV DET”


”När jag blev 18 år började jag tävla i shooto. Jag gick fem amatörmatcher och vann alla. Kort efter att jag hade fyllt 19 år fick jag ett samtal från Diego som sa att de behövde en 66 kg-fighter till en proffsgala i Finland. Jag frågade Diego om han tyckte att jag var redo för en proffsmatch och när han sa ja tvekade jag inte. Trots att jag tog matchen på kort varsel lyckades jag sänka motståndaren två gånger innan jag ströp ut honom.” Det var finländaren Joni Pasanen som Frantz vann mot med en rear naked choke i andra ronden. Trots att det var en tuff moståndare var det bara en sak som han var orolig för, att förlora och få ett dåligt record. ”Jag var så rädd att få 0-1 i record! Jag hade bestämt mig för att vad som än händer ska förlustsiffran förbli noll, och så blev det.”

Botkyrka och familjen


Botkyrka har inte alltid omnämnts i de mest positiva sammanhang i media, men faktum är att området har producerat många talanger. Förutom Frantz kommer även Nico Musoke, bröderna Teymur, Diego och Fernando Gonzalez m.fl. därifrån, samt ett flertal kända musikartister och fotbollsspelare. Det råder ingen tvekan om att Frantz trivs där. ”Jag minns när jag var liten och sa att jag aldrig någonsin ska flytta från Fittja. Faktum är att jag fortfarande känner samma sak. En stor anledning till att jag har lyckats är personerna jag har vuxit upp med, de har alltid funnits runt mig och varit ett stort stöd i allt jag har gått igenom. Vem vet hur det hade varit om jag hade vuxit upp på Lidingö istället? Hade jag haft samma stöttande kompisgäng? Hade jag varit lika tuff efter vad jag sett och varit med om? Jag kan inte svara på det men jag är tacksam över att vara ifrån Botkyrka.”

”JAG SATT MED HENNE NÄR LÄKAREN GAV BESKEDET ATT DET INTE FANNS NÅGON RÄDDNING”


När samtalet glider in på temat familj skiftar någonting i Frantz ögon. Man märker att familjen har en alldeles speciell plats i hans liv, att den hör till en nivå där ingenting annat kan konkurrera. År 2013 hade Frantz rest till Thailand för att träna men fick ett par dagar in på resan ett telefonsamtal från sin syster. Hon berättade att deras mamma fått återfall av cancer och insjuknat. Frantz släppte allt och tog första bästa flyg hem till sin familj. ”Jag satt med henne när läkaren gav beskedet att det inte fanns någon räddning, att det inte fanns något mer att göra. Jag kände mig som en liten pojke igen, samma känslor kom tillbaka. Jag pratade med mina coacher och managers och förklarade att jag var tvungen att ta en paus från träningen. Jag ville vara med henne varje sekund av den sista tiden och inte riskera att någon gång i framtiden känna att jag hade kunnat vara mer med henne. Jag la allt åt sidan vilket jag idag är väldigt glad för, det är det bästa valet jag gjort i mitt liv. Eller egentligen var det inget val, det var en självklarhet.”



”En sak min mamma sa när hon började bli sjukare var att vi aldrig får glömma bort varandra när hon inte längre finns, att vi alltid måste ta hand om varandra och hålla ihop. Det är från min familj som jag får min styrka. Varje människa har sitt sätt att ladda batterierna, vissa går ut och plockar svamp i skogen, jag umgås med min familj. Nu har alla syskonen spridit ut sig så vi kan tyvärr inte ses lika ofta längre. Två av mina systrar bor i London, brorsan har flyttat till San Diego och min storasyster har gift sig, så alla är på sitt håll. Men vi pratar varje eller varannan dag på Facetime, vi har en gruppchatt där vi snackar och driver med varandra konstant. Jag bor hemma ihop med farsan vilket fungerar väldigt bra för mig, vi kommer bra överens och det flyter på.”

Frantz förklarar att de olika familjemedlemmarna har haft olika åsikter och känslor gällande hans fighting. ”Mina syskon har kollat på mina matcher, de tycker att det är kul. Mamma vågade aldrig, hon var för orolig. Till och med när jag försökte visa henne nån match på Youtube så blundade hon. Min farsa tyckte att jag var dum som satsade på fightingen, men samtidigt var det han som ringde varenda släkting över hela världen för att berätta när jag lyckats. Jag har hur många kusiner som helst så du kan ju tänka dig telefonräkningen! Så fort något publiceras om mig vill han lägga ut det på Facebook. Man märker att han är stolt över mig nu, han säger att alla vet vem jag är och frågar efter mig. Han frågar alltid när jag ska ha nästa intervju, även om han inte förstår så mycket svenska så vill han alltid veta.” Frantz skrattar och säger att det förmodligen mest beror på att han vill ha något att lägga upp på Facebook, men erkänner också att hans pappa är ett stort stöd för honom.

TUF – The Ultimate Fighter


Efter proffsdebuten i Finland gick Frantz ytterligare fyra proffsmatcher och lyckades behålla sitt perfekta record med noll förluster. Vinsterna kom på Battle of Botnia i Umeå mot Engelsmannen Paul Croft via teknisk knockout och på The Zone i Göteborg mot Rami Aziz och Rafael Macedo via domslut. Tanken var att gå ytterligare en match i Ryssland men på grund av alla oklarheter kring arrangemanget bestämde de sig för att avstå och istället blicka framåt mot nästa möjlighet. Det visade sig att nästa steg skulle förändra hela hans karriär.

”JAG KÄNDE ATT DET VAR KÖRT FÖR MIN DEL, ATT JAG HADE SUMPAT MIN CHANS!”


”Min brorsa hade flyttat till USA och skulle gifta sig. Det slumpade sig så att bara en vecka efter bröllopet var uttagningen till UFC:s realityserie The Ultimate Fighter – TUF. Min manager sa att om jag ändå ska åka så långt för bröllopet, varför inte också gå på uttagningen? Vi fyllde i anmälningsblanketten och med packad väska tog jag flyget till USA. Efter bröllopet tog jag den åtta timmar långa bussresan till Las Vegas och blev upplockad av min morbror som bodde där. Enligt den officiella informationen skulle uttagningen börja kl 8 på morgonen men mina två kompisar som också hade sökt ringde mig och sa att man skulle vara där redan kl 6 för att det skulle vara så mycket folk. Jag trodde inte på dem utan bestämde mig för att ta det lugnt. Nästa morgon vaknade jag vid 7-tiden och drack en kaffe i lugn och ro. Tiden gick och jag började undra var min morbror som skulle skjutsa mig var någonstans. Till slut började det bli ont om tid och jag upptäcker att han fortfarande ligger och sover! Jag väckte honom och började bli riktigt stressad för att inte hinna. När vi efter en lång stund äntligen kommer fram stiger min stress ännu mer när jag får se hur extremt mycket folk det var där. Tänk dig premiäröppningen av en ny karusell på Gröna Lund, en dubbelt så lång kö jämfört med det var det fram till anmälningsdisken. Jag visste att de har en gräns för hur många de tar in och hinner man inte fram får man åka hem. Jag kände att det var kört för min del, att jag hade sumpat min chans! Hur som helst så tog jag min väska och sprang in och plötsligt får jag syn på min räddning. Allra längst fram i kön står David [Teymur], min polare från Botkyrka och Allstars, som precis håller på att lämna in sina anmälningspapper. Jag springer fram till honom och låtsas att jag ska ge honom väskan, tränger mig in och lyckas anmäla mig, äntligen kunde jag andas ut.”

Som att den starten inte var nog dök kort därefter nästa problem upp för Frantz. Han upptäcker att han glömt sitt pass hemma hos sin morbror och personalen insisterar på att han måste kunna uppvisa legitimation annars kan han inte gå vidare. Efter en lång diskussion kommer till slut en av producenterna för att prata med honom. Med hjälp av sin charm lyckas han övertala producenten att de kan lösa legitimationsproblemet senare och han blir godkänd för att komma in till första uttagningssteget: grappling. ”UFC:s matchmakers Joe Silva och Sean Shelby stod där inne och ropade upp vilka som skulle brottas. De kollade att allt såg bra ut, och var man tillräckligt bra fick man gå vidare till nästa steg som var stående fighting. Man skulle slå och sparka på mitsar och än en gång bedömas. Därefter kom den sista och svåraste delen: intervjun. Jag gick in i ett litet, trångt rum med ett runt bord. Vid bordet satt 5-6 producenter och tre stora kameror stod uppställda, riktade mot mig. Jag minns inte allt de frågade, men jag minns att en fråga handlade om politik. Jag sa åt dem att om de är ute efter att sitta och snacka politik så har de hittat fel kille, jag är här för att slåss och visa vad jag går för i buren! Det fick dem att skratta och kort därefter sa de att de var klara. Jag var jättenervös, det kändes som att de avslutat intervjun alldeles för snabbt, efter bara någon minut. Nu skulle vi få vänta 4-5 timmar tills beskedet om vilka som blivit uttagna skulle komma. Det var en hemsk väntan, men när det väl var dags ropade de upp det första namnet: FRANTZ SLIOA! Jag började skrika rakt ut och kunde inte tro att det var sant. Vi som blivit uttagna fick stanna ytterligare en vecka för att göra en lång rad läkarkontroller. Därefter var det bara att åka hem igen och vänta på besked om när vi skulle komma tillbaka för inspelningen.”



Några veckor senare dimper en flygbiljett ner i Frantz inbox och det är dags för inspelning av första avsnittet. För er som inte sett serien kan det vara bra att veta att första avsnittet utgörs av utslagningsmatcher där hälften av deltagarna går vidare och hälften får åka hem igen. Framför buren där dessa matcher hålls står ett bord där UFC:s VD Dana White sitter tillsammans med de två coacherna för säsongen. Detta år var det MMA-veteranen Urijah Faber och UFC:s superstjärna Conor McGregor. Att ha dessa åskådare på första raden lär knappast ha bidragit med mindre press på deltagarna. ”Jag var sjukt nervös över att Dana var där för att kolla, det är välkänt att han inte tycker om tråkiga fighters så man kände en stor press över att prestera på topp. Men trots omständigheterna så släpper allt för mig när jag väl går in i buren. All nervositet rinner av mig, jag vet exakt vad jag ska göra och stänger ute allt runt omkring. I min match ställdes jag mot Martin Delaney från Skottland med ett record på 10-1. Han lyckades få in en klockren uppercut och sänkte mig, det svartnade helt och där hade sagan kunnat vara över. Men på något sätt kopplade min kropp på autopiloten och fortsatte. Jag minns ingenting av hur det gick till men när jag vaknade till igen ser jag att jag har satt en perfekt strypning och han klappar ut. Jag inser vad det här innebär och glädjen får mig att springa ut ur buren, fram till Dana White och skrika rakt ut!”

Deltagarna som vann sina utslagsmatcher delades in i två lag, Team USA med Faber som coach och Team Europe med McGregor. Team Europe bestod av totalt nio fighters från sju olika länder, tre av dem var från Sverige. ”Jag kände ju David sen lång tid tillbaka och det var väldigt skönt att ha en nära vän där inne. Jag kände inte Martin [Svensson] sen tidigare men vi lärde snabbt känna varandra och kom bra överens alla tre. Jag måste erkänna att det var skönt att kunna prata svenska där inne i huset, även om producenterna blev sura över det. De sa till oss att programmet inte kommer att ha några undertexter så ju mer svenska vi pratade desto mindre skulle Sverige få se av oss. Men det kändes inte naturligt att prata engelska med någon som man vet kan svenska, man slår automatiskt över till sitt gemensamma språk.”

”Tiden i huset var tuff. För mig var den största utmaningen att inte kunna ha någon kontakt med min familj. Det första de gjorde när vi landade i Las Vegas en vecka innan showen var att ta våra mobiler. I och med att serien spelas in i förväg är det väldigt hemligt hur det går så ingen kontakt med utomstående tillåts. Utslagsmatcherna var i juli och min familj visste att om man förlorar åker man hem redan dagen efter, men jag sa till dem att vi inte kommer att höras förrän i slutet av augusti för jag vet att jag kommer komma in. Som tur var hade vi en väldigt bra stämning i Team Europe, vilket underlättande för alla. Vi har fortfarande kontakt allihopa från laget, det är bra kontakter att ha och flera har sagt att de är intresserade av att komma till Sverige för att träna.”

”JAG KAN SÄGA ATT CONOR ÄR EXAKT SÅ SOM HAN VERKAR VARA, LIKA KAXIG OCH HELT UTAN FILTER”


I varje avsnitt möts sedan två deltagare i en utslagsmatch, en från vardera laget. Redan i andra avsnittet var det dags för Frantz att kliva in i oktagonen och han ställdes mot den amerikanska benlåsspecialisten Ryan Hall. ”Mina lagkompisar hade berättat att Ryan är en av världens bästa grapplers och att benlås är hans starkaste vapen. Jag hade det i åtanke hela tiden och fokuserade på att inte låta honom lyckas med det. Jag kände att han inte hade något att hämta mot mig i det stående gamet, men på grund av att jag hela tiden tänkte på vad han skulle göra så tappade jag fokus på mig själv. Till slut hamnade vi på marken och han fick in just ett benlås och matchen var över.” Jag tänker mig att man måste bli helt förstörd över att ha kommit så långt och sen förlora direkt, men Frantz ser inte på det viset. ”För mig är det ingen förlust, jag ser det som en lärdom. Läxan jag lärde mig var att aldrig tänka på vad min moståndare ska göra utan att fokusera helt och hållet på mitt game. Det är klart att jag var besviken, men jag pratade med Conor efteråt och han sa att i hans ögon fick jag inte stryk utan hade bara oturen att fastna i ett lås. Det kändes bra och han uppmuntrade mig att bara gå vidare. Dessutom såg jag hela deltagandet i TUF som en stor erferenhet och att få träna med Conor och hans coacher var extremt lärorikt. Jag kan säga att Conor är exakt så som han verkar, lika kaxig och helt utan filter. Han säger alltid exakt det han tycker, det är sådan han är bara. Vi alla i teamet gillade honom starkt, han var alltid rolig och lyfte hela programmet.”

Innan TUF var Frantz en lovande fighter på väg upp, men när första avsnittet av serien sändes blev han på en dag en kändis i MMA-världen, något han inte verkar ha så mycket emot. ”Folk känner igen mig ute nu och det är många som kommer fram och hälsar. Jag tycker det är jättekul när folk kommer fram, det är det bästa som finns eftersom jag känner att det är en slags cred för det jag har åstadkommit. Jag har fått mycket fans i Australien och i USA, framförallt assyrer som har börjat följa mig. Nu har jag fått så mycket meddelanden att jag inte ens har hunnit läsa alla. Mina vänner är väldigt glada för min skull eftersom de har sett hur mycket jag har kämpat för att nå dit jag äntligen har kommit.”

Träning, kost och annat


Allstars Training Center ligger i Vasastan i Stockholm och är Sveriges mest kändispackade kampsportsklubb med världsstjärnan Alexander Gustafsson som frontfigur. Frantz flyttade över från Hilti när Allstars öppnade för ca 3 år sedan. ”Jag vet inte vad det var som utlöste det men plötsligt flyttade alla fighters över till Allstars. Det är underbart att träna här, vi har ett skottsäkert team. Nu har jag all träning under samma tak vilket är en stor skillnad mot hur jag hade det förr. Då fick jag åka runt beroende på vad jag behövde träna. Var det brottning fick jag åka till ett ställe, för boxning gällde ett annat och så vidare. Nu åker jag alltid samma väg och allt finns här. Normalt tränar jag två pass om dagen, det är schemat jag måste följa. Om jag har en match på gång lägger min tränare in två extrapass under veckan. På lördagar har jag bara en träning, oftast sprintar eller fysträning. Söndagar är min vilodag och sen börjar allt om igen på måndag morgon.”

”Jag vill inte sitta och tänka över hur jag ska träna. Jag är en fighter och ingen coach, så jag låter dem tänka ut ett bra schema och sen kör jag därefter. Träningen anpassas förstås efter moståndaren jag ska möta. Är det en brottare kommer jag ha fler brottningspass på schemat, till exempel sparring med brottare som bara försöker ta ner mig. Det funkar inte att gå match mot en brottare och bara förbereda sig med thaiboxning. Brottningen gör en extremt trött så man måste vänja sig vid grisandet innan matchen.”



För en fighter är det många fler bitar att tänka på än bara själva fightingen. Det är sällan lätt för kampsportare att få ekonomin att gå runt och dessutom ska man hantera PR, media, kontrakt och matchplanering. Också detta är bitar som Frantz är glad över att han får hjälp med. ”Manos [Terzitane] fixar matcherna, honom har jag känt i många år. Tomas [Ghassemi] har hand om PR, kontrakt och alla sponsorer. Samarbetet fungerar jättebra och de gör verkligen ett grymt jobb.”

”Det har inte alltid varit lätt med ekonomin, jag har fått leva snålt men nu är jag van vid det. Nu i helgen till exempel kommer jag inte gå ut och festa. I veckan kommer jag inte åka till stan och shoppa. Förr behövde jag bara ett SL-kort så klarade jag mig. I och med TUF så har jag fått ihop lite pengar och kan klara mig bättre men jag föredrar ändå en spelkväll hemma framför en kväll ute på krogen. Dessutom bor jag med farsan och han vill inte att jag ska betala hyra så länge jag tränar hårt och satsar på det här. Förrut fick jag lite pengar från sponsorer men nu har jag kommit till en annan nivå och vi får se hur det kommer att fungera med sponsorer framöver, det är Tomas som sköter den biten.”

”OM JAG SKA VARA ÄRLIG SÅ ÄR JAG NOG FÖR LAT FÖR ATT ORKA HÅLLA KOLL PÅ ALLA KOSTTILLSKOTT”


”När det gäller vikten så har alla mina matcher utanför TUF varit i 66 kg-klassen och då har jag fått banta ca 10 kg. Jag har lagt på mig ganska mycket vikt nu och väger nästan 80 kg så jag funderar på att byta till 70 kg-klassen som jag körde inne i TUF-huset. Det är inget jag har bestämt än, bara något jag funderar på. Men jag sköter i alla fall kosten helt på egen hand. Jag har lärt känna min kropp så jag veta vad jag ska äta och vad jag ska undvika. Som tur är har jag aldrig haft problem med vikten utan tappar lätt mina kilon när jag kör 2-3 pass om dagen. Lördagar är mina ätardagar när jag tränar inför match fram till sista veckan. Då käkar jag vad jag vill, kebab är standard med orientalisk sås och vitlökssås! Kosttillskott har jag aldrig använt fram tills precis nyligen när jag började ta aminosyror under och efter träning. Om jag ska vara ärlig så är jag nog för lat för att orka ha koll på alla kosttillskott. Dessutom har jag inte känt någon direkt skillnad de få gånger jag har testat vilket har gjort att jag föredragit att äta riktig mat istället, det tycker jag är det bästa. En klassisk maträtt en kycklingfilé som man slänger in i ugnen utan några tillbehör. Det behövs bara ett glas vatten så att man lyckas svälja bitarna!”

”OM MAN INTE ÄR MENTALT STARK TYCKER JAG INTE ATT MAN HAR NÅGOT I BUREN ATT GÖRA”


Bakom sitt fysiska kroppstempel besitter Frantz en stor mental styrka, något han ser som en självklarhet. ”Om man inte är mentalt stark tycker jag inte att man har något i buren att göra. Det gäller verkligen att vara stark där uppe och det tycker jag att jag är. Ända sen jag var liten har jag haft en riktig vinnarskalle. Jag var alltid bestämd när det gällde att inte förlora, även om det bara gällde en lek. Sen måste man ha bra disciplin också för att ta sig till varje träningspass. Missar du ett träningspass för att du hellre vill ligga kvar och sova så förlorar du mycket mer än bara det där passet. Psyket behöver alla träningar för att man sen ska veta när man går in i buren att man har slitit som ett djur, offrat allt för att ta sig dit. Det värsta vore att i det läget veta att man istället legat och sovit och fuskat med träningen. Det finns såklart tillfällen när jag hatar att komma till klubben, framförallt när jag matchtränar. När jag kommer in och ser den blå mattan vill jag bara sticka härifrån så fort jag kan. Ingen har sagt att det här är enkelt, då skulle alla göra det. Men den där känslan efter ett hårt träningspass, jag kan inte ens beskriva den men det är den absolut bästa känslan som finns!”



Framåt slutet av intervjun försöker jag få en inblick i hur Frantz tänker kring sin framtid, men där kan han inte ge mycket till svar. Han tänker helt enkelt inte på framtiden. ”Förr kunde jag fundera över vad jag gör om 3 år till exempel, men nu tänker jag inte så längre. Målet med allt har alltid varit att komma till toppen av UFC och jag vet att jag kommer komma dit. Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, på den frågan har jag inga svar men jag vet att jag kommer lyckas. Jag kan inte heller tänka på vad som händer efter fightingkarriären. Ärligt talat så kan jag inte ens tänka på att den dagen kommer att komma. Jag är här och nu med fullt fokus och ägnar inte en tanke åt vad som kan komma att hända sen. Allt jag behöver veta är att jag ska lyckas!”

Slutligen försöker jag luska ut om Frantz har någon match inbokad framöver men på den punkten får han inte berätta något alls. ”Jag kan inte svara på det helt enkelt, jag kan inte bekräfta någonting. Jag vet att jag låter jävligt dryg, vilket inte alls är meningen men jag får verkligen inte säga någonting. Men alla som följer mig kommer få veta i sinom tid.” Det enda som är säkert är att vi i alla fall kan se mer av honom under resten av säsongen av The Ultimate Fighter, redan nästa torsdag då nästa avsnitt släpps.

FighterInterviews önskar Frantz Slioa stort lycka till i kommande matcher och ser fram emot att följa hans resa mot toppen!