Uppväxten


Sanny sitter svettig efter ett löppass och passar på att stretcha medan vi pratar, något han säger att han gör alldeles för sällan. Jag ber honom berätta om hans liv från allra första början. ”Det var i Trångssund, Huddinge som jag föddes 1991 och växte upp med mina föräldrar, min lillebror och storasyster. Jag gick mina fem första skolår på Edboskolan. När jag var 12 år hittade pappa ett hus i Alhaurín de la Torre, utanför Malaga i Spanien. Med drömmar om att öppna en restaurang där flyttade hela familjen dit med kort varsel.”

Det måste varit tufft att i den åldern ryckas ifrån kompisar och sättas i ett nytt land där man inte kan språket, vilket Sanny bekräftar. ”Det blev en väldigt stor omställning för både mig och mina syskon, och det var riktigt tufft i början. Det blev dock bättre med tiden, jag och syrran gick i spansk skola och när man väl hade byggt upp ett hyfsat ordförråd gick det rätt bra, även om verben alltid var svåra att böja rätt. Vi hade mycket tid över efter skolan och följde en dag med en kompis på ett träningspass i kick/thaiboxning och jag fastnade verkligen för det. Tidigare hade jag tränat alla möjliga sporter: fotboll, hockey, pingis, tennis, handboll, aikido, men inget hade varit så roligt som thaiboxning. Tyvärr sprack mina föräldrars restaurangdrömmar efter ett par år och vi flyttade hem till Sverige igen.”

”JAG VAR EXTREMT BLYG DÅ, JAG GÖMDE MIG MEST BAKOM SYRRAN”


Vid det här läget har Sanny redan slutat stretcha och ligger utsträckt på golvet med huvudet på en boxningssäck. ”15 år var jag när vi kom tillbaka till Sverige och började 9:an på Engelska skolan i Gubbängen. Därefter sökte jag faktiskt in till elgitarrlinjen på Kulturama Gymnasium. Gitarr var ett intresse som växte fram i Spanien där jag som den enda vänsterhänta i klassen fick ensamrätt på den vänsteranpassade gitarren och kunde ta med den hem och spela varje dag. Jag och syrran var också sugna på mer träning, så pappa hjälpte oss att hitta en bra klubb och vi började träna på Slagskeppet. Jag var extremt blyg då, jag gömde mig mest bakom syrran. Vi trivdes verkligen på Slagskeppet och jag blev kvar där i 8 år. Jag tränade i princip varje dag efter skolan och fick mycket stöd från mina tränare, inte bara med hängiven träning utan också med plugg när det var svårt. Skolan fick alltid första prioritet och sen fylldes resten av tiden ut med träning.”



Tävlingskarriär & klubbtillhörighet


Sanny känns som en riktig tävlingsmänniska och han började mycket riktigt att tidigt tävla i thaiboxning. ”Jag började med 7-8 D-klassmatcher, gick en C-klassmatch i Finland och min första B-klassmatch var SM-final. Det var mitt första SM, jag var 17 år och lyckades mot alla odds att vinna. Det är än idag den vinsten jag värderar högst av alla, den viktigaste milstolpen i min karriär hittills och den största lyckokänslan jag någonsin känt.” Sanny mötte den tuffa och meriterade David Teymur i finalen och vann på domslut efter tre ronder, en match som folk fortfarande pratar om. Kort efter detta släpptes dokumentärfilmen Sanny som visades på TV.

”DET ÄR ÄN IDAG DEN VINSTER JAG VÄRDERAR HÖGST AV ALLA, DEN VIKTIGASTE MILSTOLPEN I MIN KARRIÄR HITTILLS OCH DEN STÖRSTA LYCKOKÄNSLAN JAG NÅGONSIN KÄNT”


”Det var min tränare Molle [Andreas Gavell-Mohlin] som satte mig och filmaren Martin Mork i kontakt med varandra med idén om en dokumentärfilm. Jag minns fortfarande premiären, fullsatt salong i filmhuset och vi fick så positiva reaktioner! Det var en overklig känsla, både att se sig själv på film och att inse vad man hade åstadkommit. Martin var verkligen jätteduktig på att få fram rätt känsla i filmen.”

Med SM-vinsten och dokumentärfilmen på sitt CV började fler och fler prata om den unge talangen. 2011 var det dags för Sanny att gå upp på sin allra första riktiga proffsgala, Rumble of the Kings, och han blev uppmärksammad för sina prestationer i ringen, men även för sina underhållande walk-ins. Till första matchen dansade han in till LMFAOs I’m sexy and I know it medan han till sin andra kom in till Sunny med Boney M. Han skrattar till när han berättar om det. ”Det är alltid kul att göra något som folk kommer ihåg, jag försökte skoja till det med roliga låtval och bjuda lite på mig själv. Matcherna gick ju också väldigt bra!” I den första matchen knockade han finländaren Pasi Luukanen med en snurrarmbåge som fick hela Hovet att lyfta. I finalen väntade rutinerade Martin Akhtar som inte hade tillräckligt att sätta emot och domarna dömde 3-0 till Sanny.

”Det här var lite av en språngbräda för mig ut på den internationella scenen. Kasra [Ashhami], som arrangerade Rumble of the Kings, gjorde så att jag fick kontakt med Glory som jag ett halvår senare började fightas för.” Glory -70 kg Slam Tournament arrangerades i maj 2012 i Stockholm och Sanny skulle möta Max Warowski men fick i sista stund nyheten att hans motstånd ändrats. ”Jag hade förberett mig för Warowski. På invägningsdagen fick jag veta att det blivit ändrade planer och att jag istället skulle möta Warren Stevelmans. Först tänkte jag “skit också, jag ställer inte upp!”, men som tur var gjorde jag ändå det, och när gonggongen går har jag alltid fullt fokus oavsett vem jag möter. Sjukt nog lyckades jag dominera matchen och gick därmed vidare till kvartsfinalen som skulle gå i Rom några månader senare. Min motståndare var Albert Kraus, en riktig legend i sporten, men återigen blev det inte som det var tänkt. Dagen innan matchen kom Shemsi Beqiri och frågade om jag hade hört att Kraus var sjuk och att han blivit ersatt av Yoshihiro Sato. Beqiri passade också på att informera mig om att det var ett väldigt dåligt motståndarbyte för mig, så nervositeten steg.” Sanny lyckades dock återigen tysta alla skeptiker genom att knocka Sato i andra ronden och därmed bli den andra någonsin (tillsammans med Buakaw Banchamek) att göra detta. Semifinalen blev en tuff match mot holländaren Robin van Roosmalen och där Sanny drog det kortare strået. ”Det blev tydligt mot van Roosmalen att jag var för oerfaren, jag gjorde mitt absolut bästa men det blev helt enkelt för många misstag. Men hela galan var fantastisk, jag minns speciellt ett läge i matchen mot Sato då vi låste upp varandra i clinchen. Jag tittade upp mot storbildsskärmen och fick se texten Dahlbeck vs. Sato och då slog det mig var jag var någonstans och vad som höll på att hända, det var en riktigt sjuk känsla.”

”JAG VAR RIKTIGT NÄRA ATT SLUTA MED THAIBOXNING HELT OCH HÅLLET!”


Efter Glory-turneringen väntade ett tufft år för Sanny, präglat av brutna löften, misstro och svek. ”Det sket sig helt med min klubb Slagskeppet. Det började med att jag inte fick betalt från matcharrangörer som jag blivit lovad, det blev personliga konflikter och all tillit mellan mig och min tränare raserades. Jag fick det väldigt tufft ekonomiskt på grund av problemen och var tvungen att flytta hem igen, jag var helt pank. Jag tappade all lust att träna och ersatte det med att festa. Min form var kass och jag behövde verkligen pengar, vilket gjorde att min match mot Sebastian Mendez 2013 gick som den gick, jag hade inte tränat någonting inför den men kände mig tvungen att ställa upp. Jag fick ta mycket skit efter det och mådde kasst. Jag var riktigt nära att sluta med thaiboxning helt och hållet!” Sanny förlorade matchen och bröt därefter samarbetet med sin tränare och klubb.

”Jag var runt och tränade lite här och där men hittade ingenstans den där familjekänslan som är så viktig för mig att man har på en klubb. Jag och Mackan [Markus Österblom] började snacka om att det vore kul att någon gång öppna ett eget ställe att träna på, och till slut fick vi ihop en grupp väldigt drivna personer och startade Odenplan Fightgym i mars 2014. Alla försökte bidra med det som de kunde. Jag är ingen höjdare på pappershantering och administration men har däremot ett starkt namn inom thaiboxning och kunde bidra med mitt nätverk.”

I och med den nystartade klubben kom vaknade också träningsmotivationen till liv och passionen för thaiboxningen väcktes åter. ”Jag gick två matcher under närmsta månaderna efter öppningen av OPFG och kände att formen var på väg tillbaka. I januari 2015 fick jag chans att möta Yoshihiro Sato igen. Jag hade åkte till Thailand för att toppa formen och sen vidare till Tokyo för matchen mot Sato. Återigen lyckades jag knocka honom och jag kände att nu är jag där jag ska vara!”

Efter framgångarna i K-1 var det många som ville ha en del av Sanny, bland annat Yokkao som i maj 2015 arrangerade en match i Bolton om sitt världsmästarbälte mellan britten Jordan Watson och Sanny. ”Matchen skulle egentligen inte ha varit om bältet, men kort innan frågade de Jordan om han ville sätta titeln på spel, vilket han gjorde.” Det visade sig vara en jämn matchning, Watson dundrade på med hårda lowkicks och Sanny svarade med vassa armbågar. Ju längre matchen gick desto större blev dock Sannys övertag och i rond 4 sänkte han sin motståndare två gånger innan domaren till slut bröt matchen och tilldelade Sanny segern.



”Det tuffa året, 2013, var väldigt lärorikt för mig. Jag har lärt mig att alltid ha en del i allt som sägs och vara med och styra mer över mina fighter. Även att hitta folk som jag verkligen litar på för risken är alltid stor annars att bli huggen i ryggen, tyvärr är det så. Kontraktet jag hade med Glory var på 2 år men revs alltså för att jag inte tävlade. Jag skulle ha fightats mot Andy Ristie i Los Angeles men det var just när allt omkring mig var som mest åt helvete. Det var trist, men jag var helt enkelt inte redo då.”

”YOKKAOKONTRAKTET JAG BLEV ERBJUDEN VAR TILL EXEMPEL ALLDELES FÖR DÅLIGT EKONOMISKT SÅ VI TACKADE NEJ”


“Nu har jag en manager, Eva Tannemyr, som har lärt mig väldigt mycket. Hon har aldrig tidigare varit inne i fightingvärlden så hon lär sig samtidigt mycket av mig. Det positiva är att vi alltid har samma mål, hon tjänar pengar på att jag tjänar pengar. Det är en stor skillnad mot hur det var på Slagskeppet eftersom de inte förlorade något på att jag gick miste om inkomst. Yokkaokontraktet jag blev erbjuden var till exempel alldeles för dåligt ekonomiskt så vi tackade nej. De la stor vikt vid att de skulle hjälpa till att promota mig men jag känner att jag klarar av det tillräckligt bra på egen hand. Förra året handlade om att bygga, bygga, bygga, och nu känns det som att vi börjar komma någonstans och den ekonomiska sidan börjar bli bättre. Målet är ändå att till slut kunna försörja mig på det här. Jag har fortfarande vanliga jobb vid sidan av fightingen. Jag har helgjobb på Berns i baren, vilket ger lite veckopeng. Farsans företag sponsrar en del varje månad och sen försöker jag lösa allt eftersom, reklamjobb och lite annan blandad kompott, vilket i och för sig är väldigt kul så man inte bara gör samma sak hela tiden och tröttnar. Musiken är bara på hobbynivå, det skulle vara skitkul att jamma med polare men tiden räcker tyvärr inte till. Nästa projekt nu är en film som kommer ut nästa år som jag har fått en roll i, en stuntroll i en fightscen. Vi har redan spelat in lite och ska göra ytterliggare en inspelning för samma film nästa vecka. Det vore kul att fortsätta på filmspåret om det skulle gå!”

Träning


”Förut var det mest jag som bestämde över träningen, men nu får jag lite mer hjälp att lägga upp den. Mina tränare Molle och Lex tjatar på mig hela tiden att jag måste träna och att jag är för lat. Vi anpassar alltid träningen efter hur kroppen känns, är jag till exempel för trött i överkroppen kör vi mer sparkar. Sen kompletterar jag det med gymträning där jag sen två år tillbaka jobbar med en jätteduktig PT, Marcus Cirin. Han förstår verkligen min kropp och det är kul att se hur man kan utvecklas och optimera kontakten men de olika musklerna, hur man kan lära sig att till exempel spänna just den övre vänstra magrutan. Men som sagt så känner jag min kropp bäst av alla och är jag helt slut kanske jag bara kör ett lugnt pass den dagen. Ju mer och ju hårdare jag tränar desto mer fötjänar jag också att vila. Träningsmängden varierar alltså, det kan bli allt mellan 5 och 15 pass i veckan.”

”När det gäller att lägga upp träningen inför en specifik match så är det framförallt mina tränare som studerar min motståndare. Under träning lägger de sedan in attacker eller ett visst beteende som är signifikant för min motståndare så jag blir uppmärksam på det och lär mig att anpassa därefter. Sparring har jag haft det jättedåligt med tyvärr och jag skulle vilja ha mycket mer hård sparring, speciellt när jag möter de här duktiga boxarna i världseliten. För thaiboxningsmatcher är det rätt lugnt eftersom jag där kan använda mycket mer attacker men i K-1 är det mer begränsat, jag får till exempel inte armbåga utan måste förlita mig mer på boxnngen. Jag drar till Thailand om 2 veckor och där får jag sparras ordentligt. Men jag skulle också behöva lite mer genomtänkt löpträning med sprints och intervaller. Även rehabträning och stretching skulle göra gott tror jag. Jag känner att min träning har stor potential att optimeras ytterligare och det blir spännande att se vilken skillnad i resultat vi kan åstadkomma genom att utveckla den."

”JAG KALLAS AV VISSA FÖR VÄRLDENS LATASTE FIGHTER!”


”När det gäller träningsdisciplin är det något som jag absolut hade kunnat ha haft mer av, jag kallas av vissa för världens lataste fighter! Det finns en mall som säger att man ska träna hela tiden och aldrig göra nått annat än att träna. Men alla fungerar olika, jag vet att jag bara går sönder och blir less på det om jag tränar för mycket. Å andra sidan, när jag väl tränar finns det inte ett enda slag eller spark som inte har 100% fokus. Till och med om jag ligger ner och ska sparka min sista spark i livet så kommer den vara stenhård och fullt fokuserad.” Jag frågar hur han gör när klockan ringer kalla, tidiga vintermorgnar när schemat säger löpträning men kroppen mest av allt vill ligga kvar under täcket. Han erkänner med ett leende att det har hänt alltför ofta att han stänger av larmet och sover vidare, vilket man kanske får se som uppmuntrande att även världens bästa fighters ibland fuskar!



Kost


De flesta av Sannys matcher nuförtiden går i -70 kg och normalt väger han 73-74 kg så det är inte jättemycket han behöver gå ner inför match, något han är glad över. ”Jag tävlade länge i -67 kg men insåg att jag inte kan gå ner så mycket på ett sunt sätt, det blir inte kul att träna när man inte kan ta ut sig själv helt för att man inte äter tillräckligt. Molle har försökt styra min kost tidigare men det var förgäves, jag älskar mat mer än livet så jag måste styra den biten själv! Jag käkar inte godis eller chips, det är bara mat som gäller, typ lasagne, potatismos, potatisgratäng, sås. Jag har inga specifika syndardagar utan äter gott varje dag. Igår ställde jag mig till exempel kl 22:30 och lagade hemmagjort potatismos med grädde i, hemgjorda köttbullar och gräddsås som jag sen satt och njöt av runt midnatt. Min filosofi är att om man är glad så går allt bättre. Sen käkar jag ju såklart inte bara sånt hela tiden, jag äter mycket sallader och gör juicer med min juicecentrifug. På morgonen gör jag två liter juice med ingefära, citron, gurka, selleri, spenat och grönkål, så jag får i mig bra med vitaminer också."

”JAG ÄLSKAR MAT MER ÄN LIVET”


”Jag har aldrig trott på kosttillskott. Om jag skulle ta det skulle det i så fall vara för att det har så god smak, typ choklad! Nu testar jag bara lite naturliga grejer som extra vitmainer och omega-3. Men jag tror att naturlig mat alltid är bättre."

Balans, psykologi och personlighet


Med elitträning, jobb, socialliv, nöjen, filminspelningar och så vidare känns det som att det måste vara en utmaning att hitta balans med tid och energi. Sanny verkar inte riktigt själv veta hur han gör för att få ihop det. ”Jag har egentligen ingenting att göra, men samtidigt har jag jättemycket att göra. Min kalender är alltid fullspäckad! Idag till exempel höll jag i ett bootcamp på morgonen, sen körde jag löpträning, efter den här intervjun har jag möte med min manager, därefter tvättid och ikväll mitsträning med Lex. Kalendern är verkligen livsviktig för mig, har jag inte skrivit in något där så finns det inte en chans att jag kommer ihåg det, kanske för att ingen dag är den andra lik. Men jag tycker i alla fall att jag har en schysst balans. Sociallivet underlättas av att de flesta polare också jobbar i nattklubbsbranschen så de har liknande schema och är lediga på dagarna. När det gäller egentid så tar jag det om jag behöver. Träningen kan kännas som egentid eftersom jag är helt inne i min egen grej. Jag tänker egentligen inte särskilt mycket på hur jag ska balansera utan går mer efter hur det känns för tillfället och anpassar därefter.”

”JAG SÄGER HELLRE TILL MIG SJÄLV ATT JAG KOMMER FÅ RÅSTRYK ÄN ATT TA LÄTT PÅ MATCHEN”


”När det gäller mitt psyke så är det i grund och botten starkt, men jag inbillar mig själv att jag inte har det för att bli mer nervös så jag presterar på topp. Jag säger hellre till mig själv att jag kommer få råstryk än att ta lätt på matchen. När gonggongen går så vet jag att jag kommer prestera, är han bättre än mig så kan jag bara försöka mitt bästa och kanske lyckas. Lyckas jag inte så är det så, jag tar inte en förlust hårt så länge jag presterade bra. Det finns förlustmatcher som jag är mycket nöjdare med än vissa vinstmatcher.”

“Enligt min åsikt avgör psyket 60-70% av en match. Du kan träna upp ett starkt psyke, men bara till en viss gräns. Du kan inte träna upp det utan det är något som vissa fighters har naturligt. Jag har sett så många grymma fighters som med klockren teknik dundrar på mitsarna så vackert, och sen i match lyckas de inte göra någonting. Där ser man vikten av att ha de mentala bitarna på plats. För mig är det viktigaste att lita på sig själv och att ha hjärta, så att man alltid presterar sitt bästa i en match. Jag jobbar faktiskt inte med mental träning i nuläget. Jag skulle kanske vilja ta upp det men samtidigt vet jag inte hur mycket jag tror på att jag kan förändra det heller, det återkommer till om man har det eller inte.”



”Många frågar mig om jag är nervös och rädd inför en match. För mig är det stor skillnad på nervositet och rädsla. Om jag är rädd så är det för att jag inte vill göra bort mig, men jag har aldrig varit rädd för att få stryk, jag vet mycket väl hur det känns, så det är ingen fara. Pressen jag känner är snarare för att jag måste prestera på topp. Jag har bra självförtroende men gör hela tiden mitt bästa för att ha kvar fötterna på jorden och undvika att bli självgod. Självförtroendet har växt med tiden genom att jag har lyckats överträffa mnina egna förväntningar med mina prestationer. Jag har sådan stark vilja att prestera att det visar sig i alla lägen. Till exempel förra veckan när jag var på en fest och vi körde en lek där jag var sist ut i laget. Jag blev hela tiden mer och mer nervös och när det var min tur var jag helt skakig av adrenalinpåslaget! Det spelar verkligen ingen roll vad det gäller, blir jag inte nervös då vet jag att jag inte bryr mig.”

”JAG KUNDE MÅ RIKTIGT DÅLIGT BARA AV ATT HÖRA ATT NÅGON HADE SAGT ATT JAG VAR DRYG”


Jag har aldrig sett Sanny med något annat än ett stort leende, jag undrar om han verkligen alltid är glad? ”Jag försöker att alltid vara glad, ofta är jag nog för trött från träningen för att orka vara arg!” svarar han med ett skratt. ”Även när jag inte är glad så tycker jag inte att någon annan förtjänar att jag tar ut min skit på dem, och vice versa förstås. Min positiva inställning har nog hjälpt mig väldigt mycket, samtidigt som den kanske har gjort mig lite blåögd i vissa situationer. Jag har också fått lära mig med tiden att varenda person inte behöver tycka om mig, vissa problem är egentligen oväsentliga och fötjänar inte ens fokus. När jag var yngre var det viktigt för mig att alla skulle tycka om mig och jag kunde må riktigt dåligt bara av att höra att någon hade sagt att jag var dryg. Nu är jag bättre på att avgöra vad som är riktiga problem och vad som är värt att bry sig om.”

Det är dags att avrunda vårt samtal men jag är lite nyfiken på vilka fighters han ser upp till och vem han skulle vilja läsa en intervju med på FighterInterviews. ”Jag såg alltid upp till Buakaw när jag var yngre, men den enda fightern jag alltid har haft, och fortfarande har, ögonen på är Saiyok Pumpanmuang. Han är så jävla grym, den elakaste fightern jag någonsin sett. Jag fick faktiskt erbjudande om att möta honom men jag kände att det var för kort tid och att jag hade för lite erfarenhet, man vill ju kunna göra bra ifrån sig i en sådan fight. Giogrio Petrosyan vore intressant att läsa en intervju med, han är väldigt speciell. Vi satt mitt emot varandra i en taxi en gång och det var väldigt konstigt, jag undrar om han har Aspergers syndrom eller något liknande. Samtidigt så är han så extremt duktig på det han gör!”

Vi ser Sanny härnäst i Tokyo där han ska ta sig an Marat Grigorian i K-1 World GP, den 21 november 2015. Lycka till önskar FighterInterviews!