Madde har precis hållit morgonpass på slagsmålsklubben FightBox vid Slussen när vi träffas tidigt en torsdag i början av december. Vi slår oss ner i ett hörn på Juiceverket som utgör klubbens entré och Madde börjar berätta om sin livsresas början samtidigt som hon äter en havre- och cashewgröt.

Hästtjejen som blev fighter


”Jag föddes i Falkenberg och hade en ganska smärtfri uppväxt. Jag var en glad skit som spenderade i princip all tid i stallet, hästtjej som jag var. Ihop med tjejgänget var jag tjejig och med killarna lekte jag mer fysiskt krävande lekar, jag tog helt enkelt det bästa från båda sidorna. Man kan säga att jag kunde hänga lite med alla. Men lite pojkflicka var jag nog till sättet i alla fall, gympa och träslöjd var mina favoritämnen i skolan. Men ridningen präglade verkligen den här delen av mitt liv. Jag började rida redan när jag var 4 år, skaffade egna hästar tidigt och var i stallet varje dag, ibland både före och efter skolan. Det tog mycket tid och jag la inte så mycket tid på att plugga, men jag hade lätt att lära och fick på något sätt bra betyg ändå.”

Maddes föräldrar skiljdes tidigt och bildade nya familjer, vilket resulterade i att hon fick många syskon. Men jag förstår på henne att hon trots många runt omkring sig alltid gått sin egen väg och endast lyssnat på sin egen vilja. ”De flesta syskon var ganska mycket yngre än mig så jag var närmst min storasyster, som också hade häst. Det är först nu när alla har blivit vuxna som vi umgås mer och vi har bra relationer allihop. Vi ses varje jul och sommar och sen försöker jag åka ner och hälsa på typ varannan månad eller så, när jag ändå ska till Halmstad där jag har många vänner. Sen måste jag säga att i och med alla sociala medier är det nästan som att de känner mig bättre än någonsin nu trots att vi inte ses lika ofta längre.”

”DET FANNS SITUATIONER DÄR MAN VAR TVUNGEN ATT BÅDE PETA I ÖGON OCH STRYPA UT NÅGON”


Vid 17 års ålder var det dags att testa vingarna och flytta hemifrån, något som för många skulle vara svårt att finansiera men Madde hade redan då många järn i elden. ”Jag jobbade som dörrvakt på nätterna och på ett djursjukhus tidiga morgnar och helger. Jag tyckte själv aldrig att det var något konstigt med att att jobba i dörren, men nu i efterhand kan jag ju förstå att folk kanske höjde på ögonbrynen åt att det stod en 19-årig brud som vakt och sa åt folk vad de skulle göra. Någon osäkerhet kände jag inte utan jag tyckte att de störiga personerna skulle hålla käften och göra som jag sa. Men visst var man med om en hel del, allt från tjafs till rena slagsmål. Det fanns situationer där man var tvungen att både peta i ögon och strypa ut någon.”

Min första tanke är att hennes familj måste varit utom sig av oro varje natt vetandes att hon kämpade med att hantera storvuxna fyllon men det är inget Madde har något minne av. ”Jag minns inte att de sa något om det, men även om de hade gjort det så visste de med all säkerhet att det inte hade spelat någon roll, de har alltid vetat att jag kör mitt eget race. Ett exempel är när min fästman ringde min pappa innan han skulle fria för att fråga om lov, och pappas svar var i princip att det var okej för honom men att det inte spelar så stor roll eftersom ingen bestämmer över Madde. Så har jag alltid varit och det är på ett undermedvetet plan, förmodligen medfött.”

År 2002 fyllde hon 18 år, släppte ridningen och började med fotboll istället. Efter en tid testade hon på thaiboxning första gången, och även om det var lite mer av en motionsvariant så fattade hon tycke för träningsformen. Under en backpackerresa i Thailand fick hon sen testa på den äkta thaiboxningen. ”Det var kört, jag var helt fast. Känslan var direkt att det här är för mig och det här är det jag ska hålla på med. Efter studenten lämnade jag Falkenberg och flyttade till Halmstad där det fanns en väletablerad klubb med många tävlande. Jag hade börjat träna där redan innan flytten och pendlade då fram och tillbaka varje dag för att få bra träning. På klubben var jag under flera år enda tjejen vilket kanske hade fått många att tveka, men mig passade det bra eftersom jag alltid trivts i grabbiga miljöer.”

Foto: Christian Gustafsson


”Det dröjde inte länge innan jag började tävla. Första matchen kommer jag väldigt väl ihåg, den var i Thailand när jag var där för att träna. En dag fick vi veta att det skulle vara en tjejmatch den kvällen och ena fightern hade dragit sig ur, så jag fick frågan om jag kunde tänka mig att hoppa in. Min spontana reaktion var ’Men va? Jag vet inte hur man gör!’, men tränaren svarade lugnt ’You win sure!’ och därmed var det bestämt. Det var inte så lång tid kvar innan matchen men jag hann i alla fall sätta mig i min bungalow och titta på Million Dollar Baby två gånger innan det var dags att åka. Min motståndare var en thailändska och jag vann på knock out i tredje ronden. Det var en märklig känsla för mig då att få ett sådant övertag att hon kröp ihop och jag tyckte genuint synd om henne. Det var första gången jag kände att jag inte ville fortsätta slå, det kändes inte rättvist. Det var också sista gången jag kände så, därefter fick jag snarare blodvittring i liknande situationer!”

Den djurintresserade tjejen som mest av allt ville bli veterinär hade nu blivit en fullfjädrad thaiboxare och jag undrar hur folk runt omkring henne reagerade på det. ”Det är möjligt att folk blev förvånade, men jag vet inte säkert eftersom jag som vanligt sket i vad folk tyckte. Jag minns faktiskt att pappa frågade mig med stor förvåning om det var sant att jag skulle gå match i thaiboxning och mitt jakande svar kom som att det var det självklaraste i hela världen, samtidigt som det fanns en irritation inom mig att någon försökte ifrågasätta mig. Förmodligen menade han inte ens att ifrågasätta utan var nog bara lite paff.”

Det blir mer och mer tydligt när Madde beskriver sin tillvaro under den här tiden, att allt fick anpassa sig efter hennes fighting. Ska man hinna träna två pass om dagen som hon gjort under alla år är det förmodligen ett måste för att det ska fungera. ”Efter en tid i Halmstad åkte jag till Australien för att bo där ett tag. Ursprungsidén med resan var att surfa och jobba men redan första dagen letade jag upp en thaiklubb och hela resan fylldes av träning och fighting. Under en period bodde jag hemma hos flerfaldiga världsmästaren John Wayne Parr vilket var väldigt utvecklande. Väl hemma i Halmstad sen hittade jag olika jobb vars schema tillät mycket träning, till exempel jobb på lunchrestaurang så jag kunde träna morgon och eftermiddag, mer dörrvaktsjobb på nätter och helger, ett behandlingshem där man kunde jobba långpannor för att sen få vara helt ledig. Efter en tid blev jag involverad i att öppna och driva ett nytt kampsportscenter i Halmstad tillsammans med min tränare och tillika sambo och en till. I och med det blev träningslokalen min arbetsplats och jag kunde träna i kombination med att jobba.”

”JAG FICK HÖRA INNAN MATCHEN ATT VINNAREN SKULLE FÅ EN PLATS I LANDSLAGET”


Den nya arbetsplatsen lät för Madde som rena himmelriket, men det visade sig endast stämma i teorin. I praktiken blev det för svårt att elitsatsa och fokusera på sin träning när hon samtidigt skulle hålla pass, sätta schema, ta hand om kunder och så vidare. ”När jag försökte hålla fullt fokus på träning inför något stort mästerskap fick jag ofta avbryta för att svara på frågor om betalningar, medlemskap och så vidare. Det blev helt enkelt för mycket på slutet. När jag många år senare flyttade till Stockholm var det så skönt att kunna gå till träningen endast för att fokusera på mig själv och min träning. I början pendlade jag till Stockholm eftersom jag pluggade till journalist här. Vid varje besök passade jag på att träna med Jocke [Joakim Karlsson] på Allstars. Efter en tid tog det slut med min kille och tillika tränare i Halmstad och då tog jag beslutet att flytta hit permanent.”

För åtta år sedan blev Madde uttagen till svenska thaiboxningslandslaget, en milstolpe i karriären, och det var en plats hon skulle komma att hålla under resten av sin fightingkarriär. ”Jag skulle gå en match mot Nathalie Zoukatas och de flesta trodde nog att hon skulle vinna eftersom hon var bättre på pappret. Jag fick höra innan matchen att vinnaren skulle få en plats i landslaget vilket kändes sjukt stort. Det var första gången jag hade riktig press på mig och där resultatet hade verkligt stor betydelse. Jag lyckades hålla ihop och gick till slut segrande ur matchen. Ett landslagsminne jag har är mitt första VM och hur skakis jag blev bara av att det ryska landslaget gick förbi. Jag tog inte direkt för mig utan var mest bara tacksam över att ens få vara där!”

Foto: Christian Gustafsson


Under följande mästerskap fick man dock se en betydligt mer självsäker Madeleine Vall som minst sagt kunde ta för sig. Under åren inkasserade hon medaljer i ett stort antal SM, NM, EM och VM. De bästa minnena är enligt henne själv de två EM-gulden. ”Jag lyckades ta guld två år på raken och de betyder extra mycket eftersom båda kom efter många hårda fighter. I vissa viktklasser är det ganska tunt startfält och man kan bli direktseedad till final via lottning, men jag har alltid tävlat i en av de tuffaste viktklasserna och därmed verkligen fått kriga mig till medaljerna. I de två Europamästerskapen lyckades jag hålla en hög nivå hela vägen. Det var krävande för kroppen med skador men framförallt var det tufft mentalt att gå match varje dag. Vägen var lång och tuff men jag fixade det till slut. Ett annat bra minne jag har var när jag under ett VM mötte Joanna [Jędrzejczyk] som nu är UFC-mästare. Tyvärr förlorade jag på delat domslut efter en jättejämn match, men hon var riktigt grym redan då och hade vunnit VM flera år i rad. Trots det fick jag ändå två av fem domare med mig i den matchen. Det är kul att se henne på TV nu och veta hur det känns att käka de där slagen!”

Ätstörningar, totalkollaps och mental styrka


Frågan är vad som gjorde Madde till en sådan framgångsrik fighter och vad som skilde henne från andra. Hon berättar om hur hon aldrig fuskat med träningen vilket oftast gett henne ett övertag i styrka och uthållighet, men det som fångar mitt intresse är när hon nämner sin mentala träning. ”Under ungefär de fyra sista åren av tävlingskarriären arbetade jag aktivt med en mental tränare, som jag faktiskt fortsätter med än idag. När man når upp till världstoppen är alla fighters tuffa, tekniska och vältränade och då är mental styrka den sista pusselbiten. I början behövde jag framförallt mental träning för att hantera mig själv. Jag kunde bli riktigt förbannad på träningarna, ilskan gick inte att hantera vilket inte direkt är något positivt när man ska fightas, så jag tog kontakt med Igor [Ardoris] som är en helt fantastisk mental tränare. Vi började med att fokusera på att kontrollera mig själv för att sen fortsätta med att kontrollera andra. Ofta applicerade vi saker och ting praktiskt på fightingen med matchstrategier och taktiktänk men ibland satt vi och pratade om livet i stort. Vi hörs som sagt fortfarande varje vecka och jag ser alltid fram emot våra samtal, han är så extremt duktig på det han gör.”

”ENLIGT MIN ÅSIKT BORDE ALLA MÄNNISKOR TESTA MENTAL TRÄNING”


”Enligt min åsikt borde alla människor testa mental träning. Det behöver inte handla om att prestera i en sport utan för att man kanske vill vara en bättre partner, en bättre chef eller bara komma underfund med varför man tänker på ett visst sätt. Det spelar ingen roll vem man är, alla skulle ha nytta av det. Det finns en överlappning mellan terapi och mental träning, men när det är idrottsbaserat är det mer legitimt medan folk ibland undviker terapi på grund av rädsla att uppfattas som bäng i skallen. Egentligen är det dock mer eller mindre samma sak, man ska in innanför pannbenet och förstå vad det är som händer där. Det är ju bara smart att göra det, även i vanliga livet. Varför skulle man inte vilja bli mer slipad? Det måste inte handla om att hantera trauman eller en tuff uppväxt utan kan bara vara för att vässa sig själv.”

Madde har oftast styrt över sin träning på egen hand och alltid letat efter de bästa tränarna, klubbarna och förutsättningarna för att bli ännu bättre. Hon erkänner dock att hon inte tränade särskilt smart, avsaknaden av vila och återhämtning gjorde att kroppen slets ut. ”Det är lite skrämmande att man på många platser inte kommit längre i träningsuppläggen utan kör tills man stupar på varje pass. Vid något tillfälle när jag var i Thailand var kroppen fullständigt övertränad och utsliten. Jag hade sparkat så många tusentals sparkar att benen till slut vek sig under mig och jag lyckades inte ställa mig upp. Tränarens kommentar löd ’you no strong, you train more!’ Lösningen var alltid att träna mer, vilket jag också gjorde, men tänk vad lite vila hade kunnat åstadkomma.”

”Jag letade alltid efter de bästa inom varje område och skaffade därför fystränare, kostrådgivare, mental tränare och så vidare. Samtidigt utbildade jag mig till massör, PT, kostrådgivare, löptränare etc. för att ha så mycket kunskap som möjligt. Jag har aldrig tyckt att det räcker med att dyka upp på passet och göra samma sak som man alltid har gjort. Därför har jag alltid ifrågasatt allting, vilket är bra såklart men kan också vara j-vligt jobbigt för alla inblandade. Problemet är att på de flesta klubbar finns tränare som kan thaiboxning, och när de sen ska ge sina fighters tips om styrketräning, kost eller något annat område kan det bli ganska fel. Det är såklart inget illa menat från deras sida, det är bara det att kunskapen inte finns där och jag tycker då att det är bättre att erkänna att man inte vet och att man borde fråga någon som är specialiserad på området. Det känns dock som att vi är på väg åt rätt håll med det här och det har vi nog MMA:n att tacka för eftersom de i USA ligger lite före med de här bitarna.”

”JAG KÄNDE MIG OFTA SVAG OCH SNURRIG PÅ TRÄNINGARNA, FICK SVÅRT ATT MINNAS SAKER OCH PROBLEM ATT SOMNA”


När vårt samtal kommer in på området kost hör jag engagemanget stiga i Maddes röst. Det märks att det här är ett ämne som hon har en speciell relation till och där hennes åsikter är starka. ”Vad jag skulle äta och hur det skulle skötas visste jag men jag låg alltid och pressade på gränsen i de lägre viktklasserna och med tiden svarade kroppen sämre och sämre på mina försök att skära vikt vilket resulterade i mer och mer extrema metoder. Det var 57 kg jag skulle gå ner till och även om jag inte vägde så mycket mer i normala fall hade jag så pass låg fettprocent att jag fick utkämpa ett krig för varje hekto. Ett starkt minne jag har är från ett SM där jag och Adde [Adel Ekvall] satt i bastun och han tappade flera kilon på typ en halvtimme medan jag efter fyra timmar bara blivit 0.5 kg lättare. Jag kände mig ofta svag och snurrig på träningarna, fick svårt att minnas saker och problem att somna. Magen gjorde konstant ont men jag lyssnade inte på några varningssignaler.”

Den 26 april 2014 vaknade Madde upp på hallgolvet i sitt hem utan att veta hur hon hamnat där. Hon förstod inte heller varför hon hade landslagsoverall på sig och varför träningsväskan låg bredvid henne. Faktum var att hon hade kommit hem från ett tre dagar långt landslagsläger inför VM i Malaysia, ett läger hon inte har ett enda minne av. ”Jag hade inte ätit fast föda på sex dagar och dessutom tvingats lägga in ett tredje pass per dag för att förbränna mer och gå ner i vikt. Kostplanen var bra först men i och med att kroppen slutade svara helt fick vi krympa mängden mat, nolla kolhydraterna helt och till slut nolla i princip allt. Tyvärr har jag inga problem med att gå över gränsen i att pressa mig själv, så länge jag tror att det gör mig till en bättre fighter.”

Foto: Christian Gustafsson


”Det absolut största problemet inom kampsport är vikthetsen! Är det på något område jag skulle vilja påverka så är det där, det förstör så j-vla mycket! Att ligga på ett konstant energiunderskott förstör prestationsmässigt men även kroppens fysik och hjärnans mentala förmåga. Tyvärr är det många som gör en rejäl viktnedgång och aldrig lyckats ta sig tillbaka och slutar. Självklart finns det personer som klarar av att hantera vikten och kosten bra, men tyvärr är det alldeles för många som inte gör det. Problemet med att ingen tävlar i sin normala vikt är att man tvingas banta eftersom man annars är minst av alla i den högre viktklassen, och det är svårt att bryta det mönstret. Det vore nog bra om man kunde reglera invägningarna på något sätt så att man vägde in på väg upp till ringen istället för långt innan matchen. Igor, min mentala tränare, sa flera år innan min kollaps att jag behövde ta några månaders återhämtning men jag reagerade bara med ilska och slängde på luren. När någon ifrågasatte min satsning fällde jag ut taggarna och tyckte att de försökte hålla mig tillbaka. Att bli så besatt av vikten och ständigt tänka på vad man ska, och framförallt inte ska, äta är de facto en ätstörning. Under träningarna räknade jag ofta ner tiden tills jag skulle få äta och kunde under en hel sparringrond fantisera om potatis eller nått annat mättande. Vikthetsen förpestar verkligen allt och det är något jag inte ens önskar min värsta ovän. Dessutom är det så mycket i det sociala som kretsar kring mat vilket gör att man blir extremt begränsad. Ofta satt jag bara med medan de andra åt middag eller så beställde jag in en torr kycklingfilé med isbergssallad. Återigen går det absolut att sköta viktnedgången rätt och det behöver per automatik inte vara farligt eller klassas som ätstörning, men väldigt många gånger hamnar man där, speciellt om man som mig inte ser varningssignalerna. Egentligen var kollapsen nyttig för mig eftersom jag började sköta matintaget bättre efter det och kände hur jag blev starkare och gladare, de positiva effekterna kom direkt.”

Nya kapitel i fightingkarriären och livet


Att Madde tuppade av där på hallgolvet innebar slutet på thaiboxningskapitlet i hennes liv. När hon började må bättre igen kände hon inte längre samma hunger för sporten och efter så många år av träning och matcher kan man förstå att hon kände att det var dags för något nytt. Den snabbt växande sporten MMA hade inte gått henne obemärkt förbi och när förbundskaptenen Usama Aziz ringde och frågade om hon inte ville komma på landslagsläger tvekade hon inte. ”Vi hade ett bra tjejgäng att träna med bestående av riktigt duktiga fighters: Hanna Sillén, Pannie Kianzad, Linn Wennergren, Jill Holmström och Gabriella Ringblom. Vi låg ganska nära varandra i vikt och hade alla olika styrkor att bidra med för att hjälpa alla att utvecklas. När jag började matchträna inför min MMA-debut sa kroppen till slut stopp. Jag hade så himla ont i höften när jag sparkade att jag helt enkelt inte kunde fortsätta. Det skulle visa sig senare att muskeln i höften var helt av, så inte undra på att det smärtade!”

Under MMA-satsningen hade Madde börjat åka till boxningsklubben BK Örnen för att vässa boxningsdelen i sitt game. I och med att höften satte stopp för MMA-satsningen blev det naturligt att skifta över helt och håller till boxning vilket hon gjorde i somras. Att hon trivdes så bra på BK Örnen hade förmodligen också med saken att göra. ”Den klubben har precis det jag efterlyser hos andra klubbar: de periodiserar träningen och följer olympiska kommitténs upplägg. Det har varit en ren fröjd att träna där, de är extremt proffsiga. Vi tränade hårt och började sikta in oss på boxningsdebuten, när samtalet kom som förändrade allting…”

”JAG VARVADE MELLAN ATT LIGGA PÅ GOLVET OCH VRÅLBÖLA OCH ATT SITTA APATISK SOM ETT SPÖKE OCH BARA STIRRA RAKT FRAM”


Madde hade under sensommaren 2015 haft konstant huvudvärk, yrsel och känt en isande smärta varje gång hon fick en smäll i huvudet. Efter två månaders lidande tog hon beslutet att kolla upp det hos läkaren och svaret från skallröntgen som kom 29 september vände hela hennes värld upp och ner. ”Jag var ute på löpträning när mobilen ringde. Det var läkaren som sa att han egentligen inte ville lämna besked över telefon men han visste att jag ville ha svar så snabbt som möjligt. Jag förklarade att det var lugnt eftersom jag hade två minuters vila innan nästa löpintervall skulle börja. Han försökte förklara att jag inte behövde träna mer för idag, eller egentligen på väldigt länge. Resten av samtalet minns jag bara som fragment: hjärnskador, aldrig mer fightas, du kan dö… Jag var helt i chock och de två första dagarna var jag förkrossad. Ändå fattade jag nog inte helt vad det innebar, för mitt i allt drog hela mediecirkusen igång med intervjuer i tv, radio och tidningar. I och för sig var det nog tur att det inte hade hunnit sjunka in för då hade jag inte kunnat bete mig överhuvud taget. Det tog ungefär en månad innan jag hade förstått helt och allt kändes plötsligt så j-vla meningslöst. Jag varvade mellan att ligga på golvet och vrålböla och att sitta apatisk som ett spöke och bara stirra rakt fram. Fightingen var det som fyllde upp mina dagar, det jag använde för att hantera frustration och ångest, det var mitt jobb och en stor del av min identitet, och nu plötsligt var den borta. Ersatt med tomhet.”

Samtidigt som jag förstår sorgen att förlora sin profession känns det som Madde är bättre rustad än de flesta med tanke på att hon redan haft en lång och väldigt framgångsrik karriär och vid sidan av fightingen har oräkneliga projekt igång som skulle vara mer än tillräckligt för att hålla de flesta andra upptagna på heltid. Hon förstår hur det kan uppfattas utifrån och att många säkert tycker att hon bara borde skärpa till sig. ”Jag såg nyligen en rubrik som basunerade ut att allt tagits ifrån mig. Men det är klart att det finns väldigt mycket annat i mitt liv, jag har nog bara inte riktigt sett och uppskattat det än, även om jag sakta med säkert börjar göra det nu. Det är klart jag förstår andras perspektiv och jag tycker inte synd om mig själv och vill inte att någon annan ska göra det heller, men samtidigt är allting relativt och för mig var det något j-vligt stort som försvann och det är extremt svårt att hantera. Fightingen har för mig varit något mycket mer än bara en rolig träningsform som ger bekräftelse, det har varit min drog som jag missbrukat för att hantera mig själv och mina känslor. Nu får jag sitta med all skit som har bubblat på insidan efter att ha flytt från det i så många år. Det har varit fruktansvärt, alla negativa tankar skapade en känsla av att jag skulle kvävas till döds! Men emellanåt kan jag ta ett steg tillbaka och tänka på att jag ska vara tacksam att jag inte hann med en sparring till, att jag fungerar överhuvudtaget och för allt jag har. Jag tror ju också på ödet och att allt sker av en mening, så det betyder väl att det nu var dags för någonting annat. En viss nyfikenhet har faktiskt sakta börjat tränga fram för vad som kan hända nu.”

Foto: Christian Gustafsson


Med detta allvarliga hälsoläge i åtanke undrar jag om Madde skulle gjort samma resa om hon kunde vrida tillbaka tiden eller om hon skulle gjort något annorlunda. ”Man kan nog inte undvika risken för hjärnskador helt, men man kan absolut minimera risken. Jag undrar till exempel hur vätskebalansen påverkar hjärnans känslighet, hur mycket mindre hjärnan tål under matchbantning när man är helt uttorkad. Sen bör man träna med skydd förstås men framförallt lyssna på signalerna. Jag körde ju vidare i två månader med ren smärta i skallen och var ibland så snurrig att jag slog åt helt fel håll. Som ny boxare ville jag inte att det skulle se ut som att jag inte pallade köra med tuffa fighters så jag körde dumt nog vidare. Men man måste lära sig att släppa prestigen och kolla upp skador direkt. Jag vet att man under matchträning inte vill missa ett enda pass men det SKA man göra om kroppen behöver det, punkt slut. Det är tyvärr precis det här jag varit fullständigt värdelös på så jag kanske inte borde få uttala mig, men jag vill ändå råda andra att inte göra samma misstag. Att jag alltid har kört på 100% utan stopp har varit min största styrka och min största svaghet. Sen skulle jag ju hanterat kosten helt annorlunda förstås, och även mentaliteten kring livet. Det är inte fult att leva och må bra samtidigt som man fightas. Det håller bättre i längden om man är glad och uppskattar livet.”

Den som tror att Maddes kalender nu är tom när hennes tränande och tävlande är borta är helt fel ute. Att hitta en tid att träffas för den här intervjun var långt ifrån enkelt. ”Det finns inga vanliga veckor för mig eftersom ingen är den andra lik. Jag håller träningspass lite här och där, coachar mina PT-kunder, gör modelljobb, åker på träningsevents och träningsresor, träffar familjen och vänner, håller seminarium, reser runt mellan Halmstad-Stockholm-Malmö, och mycket mer. Mitt problem är ofta att jag pressar in för mycket i kalendern, hittar jag en lucka fyller jag den direkt. Jag har lite svårt för att ta det lugnt, då känns det som att jag sitter hemma och ruttnar. Och det kliar i benen.”

Inspirationskällor


Nu när Madde dragit sig tillbaka från fightingscenen vore det spännande att höra vem hon ser som nästa generations fighter att hålla ögonen på och vem hon skulle vilja läsa en intervju med på FighterInterviews. ”Det har skett ett generationsskifte och under de sista två åren har de sista från min tid trillat bort. Men det finns en tjej från Allstars, Josefine Lindgren Knutsson, som började precis när jag fasade ut och det märktes direkt att hon var tuff och hungrig. Jag såg henne på en gala i Lund för några veckor sen och man kände att hon hade det. Hon kan gå riktigt långt.”

”Ramon Dekkers har ju alltid varit min favorit och jag är så glad att jag fick chansen att träna för honom i Holland. Min hund är döpt efter honom! På tjejsidan tycker jag som sagt Joanna Jędrzejczyk är en riktigt cool fighter. Hon skrev till mig när hon skulle till UFC och det är lite olikt mig att kunna ha kontakt fast jag har förlorat mot personen, men vi snackade mycket med varandra. Hon slår hårt, är teknisk men har också lite riv i sig. Jag tror det blir viktigare och viktigare att bjuda på show i sina fighter, att man lockar mer folk till galorna. När det gäller att intervjua någon tycker jag Jycken [Magnus Cedenblad] vore kul! Han är förj-vla skön, det blir aldrig tråkigt med honom. Han har den där sköna kombinationen av att vara en grym fighter och samtidigt vara smart och ödmjuk. Han är tuff när han behöver vara tuff och däremellan vågar han prata om andra bitar också.”

Klockan har tickat på i rasande fart under vårt samtal och det är dags för Madde att köra dagens rehabträning. Innan hon får gå kräver jag svar på en sista fråga: vilken är Sveriges bästa fightingkust? Det syns att frågan är svår för henne att svara på men till slut kommer hon fram till ett svar. ”Jag måste nog säga Västkusten ändå. Jag har spenderat 29 år där och 2 år här i Stockholm, man får inte glömma var man kommer ifrån!”

FighterInterviews tackar Madeleine Vall för intervjun och önskar henne lycka till med hennes nya utmaningar!