I de moderna lokalerna på Elixir Fitness i Nyköping får musiken från gymmets högtalare konkurrens av dunkande smällar från boxningshandskar som träffar mitsar. Det är Erik som dansar runt sin tränare, legendaren Tommy Antman, och sätter sin träffsäkra jabb i mitsen gång på gång. Det är sista passet på helgens träningsläger och när Erik fått varva ner och byta om åker vi in mot stan. Det råder inget tvivel om vilken stjärna han är bland Nyköpingsfolket. Vi blir stoppade var och varannan meter av folk som vill hälsa, småsnacka och ta selfies med honom. Vi slår oss ner på ett café och bunkrar upp med sallad och kaffe.

Boxande bröder


Erik föddes på Södertälje sjukhus 1991 och bodde från tidig ålder i Stockholm men trivdes inget vidare. ”Jag gick på Mälarhöjdsskolan i lågstadiet, vilket var en lite för stor skola för mig. Lärarna kunde nog tycka att jag var svår, att jag sa emot mycket, men det var för att jag ofta tyckte att de hade fel i saker och ting. Mina föräldrar har uppfostrat mig till att alltid stå på mig om jag tycker något och det krockade med hur lärarna ville att man skulle vara. När jag var 10 år flyttade vi till Vrena utanför Nyköping och där passade jag in mycket bättre. Jag känner mig verkligen hemmahörande i Nyköping och har inga direkta anknytningar till Stockholm längre.” Erik berättar att han klarade sig bra i skolan men att han också var den som blev vald sist på idrotten i skolan, något som är svårt att tro när man ser på honom idag, men han förklarar att det hängde ihop med hans totala avsaknad av bollsinne. Snart skulle han dock få upp blicken för kampsport och det var i karatedojon han hamnade först.

”Karate var roligt och passade mig ganska bra. Jag var ingen tuffing alls och gillade inte att slåss, men att stå framför spegeln och nöta tekniker var mer min grej. Under ett av karatens sommaruppehåll följde jag med brorsan till boxningsklubben där han tränade och blev kvar där. Jag vet egentligen inte exakt vad det var som fick mig att fastna för boxningen, men kanske just utmaningen som låg i att jag inte var någon tuffing och här skulle man slå på varandra. Det var ingen som trodde att jag skulle bli särskilt långvarig i boxningen, farsan sa att jag fick hålla på så länge jag tyckte det var kul men gissade att det inte skulle dröja länge innan jag gav upp. Brorsan var nog gladast, han hade ju äntligen fått någon att slå på!”

”NÄR JAG VAR 12 ÅR BAD JAG PAPPA ATT HJÄLPA MIG MED EN PLAN FÖR HUR JAG SKULLE BLI BÄST I VÄRLDEN”


Det är tydligt att Eriks familj alltid spelat en stor roll i hans liv och boxningskarriär och han understryker det enorma stöd han alltid känt hemifrån. Hans bror Marcus fick honom inte bara att börja med boxning utan finns fortfarande med runt honom och engagerar sig i både träningen och matcherna, även om hans egen karriär slutade innan han hann ta steget från amatörboxare till proffs. Pappa Johan fick med tiden lov att ändra uppfattning om Eriks boxningsframtid när han märkte hur pass envis och träningsvillig han var. ”När jag var 12 år bad jag pappa att hjälpa mig med en plan för hur jag skulle bli bäst i världen. Vi satte upp en rätt detaljerad plan och än idag är det faktiskt inte så mycket som avviker från den. Just nu ligger jag ett par år före planen, framförallt för att det inte blev något OS i London för mig utan jag blev proffs två år tidigare istället.”



Diplom- och amatörframgångar


Diplomboxning är en gren där domarna bedömer och poängsätter boxarnas teknik, fotarbete, gardering och slag medan kontakten inte alls får bli hård. För en 11 år gammal Erik som mest gillade att drilla teknik passade det perfekt. Även om han förlorade ett par matcher i början skulle det snabbt vända och vid 13 års ålder hade han blivit så pass bra att han blev uttagen till svenska diplomlandslaget. ”Landslagstränaren var med på de olika tävlingarna och tittade. De skulle åka till Finland för att delta i en turnering och meddelade mig att jag blivit uttaget för att vara med. Jag var såklart jättestolt över att få ta på mig den blågula overallen och dessutom få åka utomlands och boxas för första gången.”

Det året man fyller 15 år får man sen börja med amatörboxning, något som Erik vid det laget sett fram emot länge då han hunnit vinna det mesta som gick att vinna i diplomboxning, bland annat två SM-guld. Hans första amatörmatch skulle komma att resultera i vinst men var samtidigt ett stort antiklimax. ”Jag var verkligen laddad för min debut i amatörboxningen. Vi hade rest på fredagen genom snöstorm med husbilen för att ta oss till turneringen och i min viktklass var vi bara två personer vilket innebar direktfinal på söndagen. Efter all väntan var det äntligen dags och precis innan motståndaren ska kliva in i ringen springer han ut och spyr. Jag vann på walk over och fick åka hem igen. Riktigt tråkigt såklart men jag fick boxas ett par veckor senare istället på en tävling i Danmark. Jag vann två matcher och tog guld i turneringen mot betydligt mer rutinerade motståndare med över 30 matcher i bagaget.” Framgångarna fortsatte för Nyköpingssonen, inte minst när han var 15 år och fick dispens för att vara med på junior-SM även fast han var 2 år för ung enligt regelverket. Trots åldersskillnaden vann han tävlingen över de äldre motståndarna. Han fick sen även dispens att vara med på senior-SM innan han hade åldern inne och plockade hem andraplatsen samt pris som SM:s bästa boxare.

”MIN SITUATION VAR PRECIS SAMMA, FÖRUTOM ATT JAG INTE KAN SJUNGA DÅ FÖRSTÅS!”


Vid den här tiden tog boxningen det mesta av Eriks tid och han fick ständigt skicka in ledighetsansökningar till skolan för att kunna åka på träningsläger, matcher och turneringar. Hans frånvaro under högstadieåren var ganska hög men han klarade ändå att gå ut med bra betyg. Däremot kände han att den seriösa boxningssatsningen han höll på med inte gick att kombinera med annat och berättade en dag för sina föräldrar att han inte tänkte söka till gymnasiet. ”Det var väldigt svårt att få igenom, det var inte en idé de tyckte om direkt. Det blev långa diskussioner och jag hävdade att jag säkert skulle fått ta paus från skolan om det var sång som var min talang och jag vunnit Idol. Min situation var precis samma, förutom att jag inte kan sjunga då förstås! Till slut gick de med på det och sedan dess har jag fått jättebra stöd hemifrån.”



Ich bin ein Berliner


Jämfört med Sverige är boxning i Tyskland väldigt stort och de har en egen boxningsliga, Bundesliga, där olika lag möter varandra och en vinnare utses i slutet på året. Det danska landslaget hade fått tillåtelse att ha med ett lag i Bundesliga vilket var en del av deras OS-satsning inför London 2012. Genom en kontakt hade Erik fått veta att de hade en lucka i 81 kg-klassen och han fick erbjudandet att fylla den. ”Första året där var jag bara 16-17 år gammal och första fighten fick jag en riktigt tuff matchning. Det var mot Berlinlagets stjärna som också var Europamedaljör och tysk mästare, tanken var att han skulle sopa mattan med mig. Han sänkte mig med ett leverslag redan i första ronden och jag lyckades med nöd och näppe ta mig till rondvila och låg då under med 6-2. Därefter var det någonting som släppte, respekten jag hade för honom försvann och jag kände att jag inte hade något att förlora. Från andra ronden vred jag upp tempot och jagade efter honom så mycket jag bara kunde och när matchen var över visade poängtavlan oavgjort. Redan då kom folk fram till pappa och ville att jag skulle gå över till proffsboxning men han förklarade för dem att jag fortfarande var för ung och dessutom skulle till OS.”

”VAD JAG VET ÄR INTE BOXNING NÅGON LAGSPORT MEN DE GAV INTE MED SIG, SÅ JAG FICK LOV ATT TACKA FÖR MIG”


Två säsonger av Bundesliga passerade och Erik presterade väldigt väl och vann många matcher mot duktiga motståndare. OS närmade sig men relationen med landslaget var inte den bästa och den skulle komma att få stor påverkan på Eriks karriär. ”Mina prestationer i landslaget var inte bra och jag höll inte med om hur uppladdningen gick till. Det var alltid långa träningsläger långt hemifrån vilket inte passade mig. För mig gick det inte ihop att man presterar bra i alla matcher under hela året men så fort det är dags för en viktig tävling med landslaget, då ska man plötsligt ändra sina fungerande rutiner och ladda upp helt annorlunda. Vi hade ett möte där jag förklarade att jag gärna vill boxas i landslaget men jag vill ladda upp på mitt sätt men de gick inte med på det utan menade att alla måste köra ihop för sammanhållningens skull. Vad jag vet är inte boxning någon lagsport men de gav inte med sig, så jag fick lov att tacka för mig. De försökte understryka vikten av att komma med till OS men jag förklarade att jag inte ens skulle lyckas ta mig dit om jag var tvungen att köra på deras villkor.”



I samband med brytningen från landslaget började Erik och hans pappa inleda förhandlingar med olika promotors och det var Team Sauerland som visade sig vara bästa valet. Han fick åka på ett träningsläger i början av 2010 för att provträna och blev sen kallad till huvudkontoret för avtalsförhandling. Med bläcket på kontraktet skulle han nu bli proffsboxare och debuterade i maj. Han hann vinna sina två första matcher nere i Tyskland innan sommaruppehållet, men Erik stortrivdes inte riktigt i Berlin utan ville hellre träna hemifrån. ”Team Sauerland hade ingen boxningsmarknad i Sverige på den tiden utan var bara aktiva i Tyskland, så jag fick ge med mig och flytta ner. Kompromissen blev att jag bara behövde vara där ett visst antal veckor innan match, men med den höga frekvensen av matcher så blev det den mesta tiden i alla fall. Under sommaruppehållet kände jag hur motigt det skulle bli att behöva flytta ner dit och var inte alls motiverad. Men sen träffade jag min nuvarande sambo och vi klickade direkt. Jag frågade om hon kunde tänka sig att följa med ner och det gjorde hon, vilket underlättade jättemycket! Hon är lite äldre än mig och har en son som hon tar hand om varannan vecka så hon flög helt galet mycket fram och tillbaka på den tiden. Då gick det två flyg om dagen mellan Berlin och Skavsta för ett lågt pris så vi fick det att fungera ändå. Jag hade också en riktigt erfaren proffstränare, Karsten Röwer, vilket jag behövde med tanke på hur mycket proffsboxningen skiljer sig mot amatörboxningen. Sen fanns det mycket duktiga boxare på plats också att träna ihop med.”

Med tiden började dock saker förändras till det sämre. Flygen mellan Sverige och Berlin blev färre och dyrare vilket gjorde att Erik fick spendera mer och mer tid ensam. Han fick inte den individuellt anpassade träningen som han hade önskat från sin coach utan alla boxare tränades tillsammans i en stor grupp. Dessutom blev tiden med kollegorna mindre och ersattes av träning med inhyrda sparringpartners. Till slut kände han att han behövde en förändring, men det skulle komma att vara en allvarlig skada som tvingade honom till att ta beslutet.



Det som inte dödar gör dig starkare


I december 2014 skulle Erik boxas mot Glen Johnson och förberedde sig i vanlig ordning. Vad han dock inte visste var att han under lång tid felbelastat kroppen och dessutom överansträngt musklerna kraftigt. Detta hade lett till en så kallad diskbuktning i hans rygg vilket skulle förvärras under sista sparringen inför matchen, 10 dagar innan. ”Jag sparrades med en större kille och var jättetrött, speciellt i bålen. Jag kände att det var något i ryggen som inte var helt bra eftersom jag hade haft ont i vissa lägen under en tid. Vid ett tillfälle under sparringen ramlade jag över ringrepen och fick honom över mig. Det knäckte till ordentligt i ryggen och gjorde verkligen skitont! Efter passet gick jag hem och la mig direkt och fick sen feber och mådde riktigt dåligt, ryggen gjorde ondare än någonsin. Nästa morgon lyckades jag inte ta mig upp ur sängen. Första tanken var ryggskott vilket jag haft förut så vi åkte till en kiropraktor för akutbehandling. Det lindrade symptomen lite grand men det var fortfarande långt ifrån bra. Det tog ett par dagar innan jag ens kunde gå och matchen var länge ett enda stort frågetecken, enda fram till matchdagens morgon faktiskt. Jag bestämde mig för att gå matchen trots smärtan, ett beslut jag kanske inte borde ha tagit, och hade jag vetat hur illa mitt tillstånd egentligen var hade jag inte gjort det heller.”

”SMÄRTAN SOM STRÅLADE GENOM HELA BENET NER TILL FOTEN NÄR DE VÄNDE PÅ MIG VAR SÅ EXTREM
ATT JAG GALLSKREK RÄTT UT!”


”Jag värmde upp i två timmar iklädd underställ inför den matchen för att bli riktigt genomvarm. Jag värmde och tänjde men kände hela tiden att det inte var bra. När jag gick in till matchen och böjde mig för att gå mellan ringrepen högg det till ordentligt i ryggen och jag tänkte för mig själv att det aldrig kommer hålla!” Efter 10 ronder var matchen slut och och domarna hade Erik som vinnare. Han åkte hem efter matchen och bestämde sig till slut för att träffa en naprapat, David Wahlgren, som gjorde sitt bästa för att hjälpa honom men gav rådet att ta en röntgen på ryggen. Resultatet var tydligt: ett rejält diskbråck längst ner i ländryggen. Erik kunde nu välja att försöka rehabilitera bort skadan vilket skulle ta minst 2 år, eller operera och i bästa fall vara tillbaka på ett halvår. Fyra dagar senare låg han på operationsbordet på Sophiahemmet i Stockholm, men allt gick inte smärtfritt.

”Jag minns att det var någonting som inte gick bra vid operationen. Jag vaknade upp, dimmig som man är, och de skulle vända på mig för att se att stygnen såg bra ut. Smärtan som strålade genom hela benet ner till foten när de vände på mig var så extrem att jag gallskrek rätt ut! Sköterskorna tittade förskräckta på varandra och konstaterade att något var fel, så jag sövdes igen och skickades tillbaka till operationsbordet. Läkaren förklarade i efterhand att problemet löstes redan första gången men det hade varit ett sådant tryck på nerven under så lång tid att det inte räckte man att ta bort disken för att smärtan skulle släppa, utan de var tvungna att ge en antiinflammatorisk spruta rakt in i nerven. När jag vaknade andra gången hade jag inte ont längre och det kändes mycket bättre.”



Tiden efter operationen präglades av långsam rehabträning men även stora förändringar i hans boxningskarriär. Den första förändringen skulle bli att flytta all träning hem till Sverige och skaffa sig nya tränare. ”Min naprapat David Wahlgren hade ett sätt att se på saker som var helt nytt och jag märkte en enorm utveckling redan på sjukgymnastiken, så vi kom överens med honom om att ta in honom i teamet som min fystränare. I och med att jag var besviken på hela upplägget i Tyskland kom jag överens med Sauerland om att utforska möjligheterna till att hitta en boxningstränare i Sverige istället och listan över tänkbara kandidater blev kort. Det var bara Tommy Antman som jag ville köra med och jag är väldigt tacksam att han ställde upp. Hela Antmanfamiljen är ju känd inom svensk boxning och de har flera generationer av duktiga utövare. Tommy hade dragit sig tillbaka från boxningen men började med att ställa upp och hjälpa till några gånger för att sen bli mer och mer involverad. Han är precis så som jag tycker att en riktig boxningstränare ska vara: analyserande, målmedveten, arbetar med individanpassad träning och granskning av videomaterial. Jag kände att varje träningspass, både med David och Tommy, blev på mina villkor och jag blev faktiskt bättre för varje pass!

”DET HÄR STÄLLER JAG BARA INTE IN KÄNDE JAG, INGET ANNAT SPELAR NÅGON ROLL!”


Den historiska comebacken


Den 14 september 1968 besegrades Floyd Patterson av Jimmy Ellis i en tolvrondsfight på Råsunda. Fram till år 2015 var det den senaste fullängdsmatchen som arrangerats i Sverige, men 47 år och 5 dagar senare skulle det vara dags igen, denna gång på Rosvalla Arena i Nyköping med Erik Skoglund mot ukrainaren Oleksandr Cherviak. ”Det var faktiskt delvis tack vare skadan som matchen blev i Sverige. I och med att reglerna ser ut som de gör måste man söka dispens i god tid innan och dessutom ha tid till eventuella överklaganden. Eftersom jag nu hade just tid bestämde vi oss för att söka dispens för matchen och fick otroligt nog igenom det. Att få göra comeback efter skadan på hemmaplan och dessutom en historisk tolvrondare, det gav en enorm lyckokänsla! Matchen skulle gå i september och jag började bli stressad över att hinna bli helt bra i ryggen, då var det svårt att skynda långsamt kan jag säga. Mitt löfte till mig själv hade varit att aldrig mer gå in i en match skadad, men jag fick lov att ta tillbaka det löftet inför den här galan. Det här ställer jag bara inte in kände jag, inget annat spelar någon roll!”

Erik var friskförklarad vid matchdagen men hade inte vågat vrida ut helt på träning och värmde inte ens upp helt och hållet inför matchen eftersom han fortfarande var begränsad i sina rörelser på grund av stelheten. Han kände dock att han kunde vinna genom att hålla distansen och använda vänsterjabben. Han håller med om att det inte blev hans roligaste match hittills men han vann ändå och matchen fick dessutom gå alla tolv ronder vilket han kände var viktigt. ”Ryggen kändes okej efter matchen, lite stel och man var såklart trött efter tolv ronders boxning. Matchen dödade hjärnspökena jag hade och jag kunde lägga det mesta av ryggskadan bakom mig i och med den matchen. Jag vågade gå på hårdare på träningen redan veckan efter, men jag är fortfarande noggrann och försiktig med vad jag gör, både för att minimera risken för ny ryggskada men även för skador i övrigt. Jag har fått en ny respekt för kroppen och dess begränsningar, man är inte odödlig så det gäller att tänka efter och träna smart.”



Exakt tre månader senare skulle Erik återigen stega in till hemmapublikens jubel på Rosvalla Arena, denna gång för att möta amerikanen Derek Edwards som året innan knockat svenske Badou Jack. Trots det tuffa motståndet bjöd Erik på en av sina bästa prestationer hittills och vann på enhälligt domslut och är därmed fortfarande obesegrad efter 24 proffsmatcher. ”24 matcher för en 24-åring är ganska mycket om man tittar med europeiska mått där många börjar proffsboxas när de är runt 25 år och ibland ännu senare. Tittar man däremot på Sydamerika så börjar de proffsboxas när de är 15 år. De har 20-åringar med 40 matcher i bagaget vilket för dem inte är något konstigt, det är bara olika kulturer. För min del vill jag nu inte gå mer än fyra matcher per år och inte heller mindre än tre. Även om en match skulle bli kort och gå lätt så är det träningslägret som sliter, både på kroppen och psyket. Dessutom behöver jag hinna med bra grundstyrkeperioder mellan matcherna också. Just nu har vi ingen ny match inbokad och det kommer inte bli någon innan mars i alla fall.”

Hemliga receptet för framgång


Med alla dessa framgångar i åtanke är jag nyfiken på att höra mer om hur Erik tränar, äter och tänker för att lyckas med boxningen och han har inget emot att dela med sig. ”Mellan matcherna har jag styrketräning och en del boxningsteknik, kanske två boxningspass per vecka och resten styrketräning. När det är 8-10 veckor kvar innan match börjar uppladdningen och då inleder vi med boxningsfys med fokus på 3-minutsronder. I början kör jag intensivt med sex ronder och ökar successivt till åtta, tio och slutligen tolv ronder. Styrketräningen pågår under ett par veckor och övergår sedan i lättare, mer förebyggande rehab. Sparringen börjar fem veckor innan matchen och det vanliga är att ha två killar som delar på uppgiften. Normalt sett tar man inte så stor hänsyn till motståndaren när man väljer den första sparringpartnern utan det viktiga är att det är en duktig boxare så man får allsidig träning. Sista två veckorna byts han ut mot någon som är så lik motståndaren som möjligt. Vi lägger ganska mycket arbete på att välja ut sparringmotståndare för att optimera förutsättningarna för att lyckas. Det är framförallt boxare från utlandet som flygs in även om det kan hända att någon svensk kollega hjälper till, som senast då Oscar Ahlin vara nere eftersom han också behövde sparring.”

”I Tyskland var de andra boxarna vana vid att ha någon som väckte dem på morgonen och sen piskade på dem genom all träning. Jag ställer min egen väckarklocka och tränar mina pass efter egen vilja. Många pass kör jag ju helt själv och det är ingen som skulle ha synpunkter, eller ens märka om jag ställde in en träning, så visst krävs det att man har stark träningsdisciplin. Men för mig vore mardrömmen att förlora en match på grund av att jag inte tränat ordentligt, det är ett otänkbart scenario för mig så jag fuskar aldrig. Däremot har jag blivit bättre på att lyssna på kroppen och kan i samråd med mina tränare justera träningsschemat om kroppen säger ifrån.”

”FÖRR HADE JAG INSTÄLLNINGEN ATT DET MEST VAR HOKUSPOKUS OCH TRAMS”


”Den mentala biten avgör väldigt mycket i en match, framförallt på den högsta nivån där alla är så pass bra fysiskt tränade. Titta bara på Glen Johnson som nu är 47 år gammal och inte alls har samma fysiska form han en gång hade, och framförallt inte samma fysik som sina motståndare, men han är väldigt avslappnad och har bra matchstrategi. Han har en förmåga att driva upp tempot för motståndaren så att de får slå mycket utan att han själv behöver ta för mycket stryk. Ett annat exempel är Bernard Hopkins som var världsmästare vid 49 års ålder, det är ganska unikt. Hur som helst, jag skulle nog ha stor nytta av mental träning om jag bara tog mig tid att hitta rätt variant. Jag har provat lite avslappningsövningar vilket är grymt skönt när man får det att fungera, men förr hade jag inställningen att det mest var hokuspokus och trams. Nu däremot skulle jag verkligen kunna tänka mig att ge det ett försök, jag har mycket i det mentala området att optimera, till exempel nervositet och ångest som ofta kommer inför matcher.”

”När det gäller vikten har jag generellt svårt att lägga på mig kilon och lätt att gå ner. Om jag lägger mig på soffan och käkar skräpmat går jag egentligen inte upp särskilt mycket i vikt, men tappar däremot muskelmassa så det är inget jag gör direkt ofta. Vid match ska jag väga in på 79,38 kg och mellan matcherna ligger jag på 83-85 kg beroende på hur långt uppehållet är och hur mycket styrketräning vi har tid för. Veckorna efter match äter jag vad jag vill, även om det sällan blir så ohälsosamt som man kan fantisera om under träningslägret. Jag är rätt måttfull och nöjer mig lätt med det lilla. Inför match börjar dieten samtidigt som träningslägret, det vill säga 8-10 veckor innan. Det första som händer är att jag skär bort allt socker och all gluten. Sedan trappar jag successivt ner på kolhydraterna för att till slut surfa in på rätt vikt. I början av lägret blir det mycket kolhydrater för att orka med de tuffa fyspassen, och sen även de dagar jag har sparring. Min sambo är väldigt kunnig inom kost så hon är min dietist. Även om hon inte har den formella utbildningen så är hon väldigt påläst och intresserad och ser till att jag får i mig allt jag behöver. Hon har betydligt bättre koll på det där än mig.”



Hjärnskadedebatten, Mayweather och världsmästartitlar


Titt som tätt blossar debatten om hjärnskador inom kampsport upp och oftast är det just boxningen som kampsportens motståndare använder som avskräckande exempel. Vi börjar diskutera frågan och Erik skulle önska att man kunde föra in ett mer holistiskt perspektiv. ”Jag ska inte säga att de inte vet vad de pratar om, de är ju ofta hjärnkirurger eller forskare så det är klart att de har kunskap i frågan, men resonemanget blir väldigt simpelt. Det är inte bra med slag mot huvudet och i boxning slår man mot varandra, därav slutsatsen att det inte bör vara tillåtet. Men det finns så många andra idrotter som är väl så skadedrabbade även om det inte går ut på att slå mot varandra, till exempel är det betydligt fler hjärnskakningar inom ishockey och ingen sport har väl så många dödsfall som ridning. Jag tror att det är kombinationen av att boxning anses vara en risksport samtidigt som man väger in det moraliska i att slå på varandra. Det blir kontroversiellt i vissas ögon. Men jag menar, det är ju ingen som tvingas till att boxas så jag tycker man kan låta oss utövare hålla på om vi vill. Dessutom är det många kampsportare som kommer från taskiga förhållanden och då är ofta kampsporten en räddning och vändpunkt i livet. De får äntligen känna att de är bra på någonting, börjar äta nyttigt, motionera och leva allmänt hälsosamt. Frågan är vad de personerna hade gjort annars? Jag skulle gärna ställa upp i forskning och låta läkare undersöka mig som 40-åring och jämföra mig med en annan yrkesman för att se vem som har bästa hälsan, vilken kropp som mår bäst. Det vore väldigt intressant och jag har svårt att tro att jag skulle vara den sämre.”

Erik håller idag en interkontinental titel i organisationen IBF, vilket inte är ett världsmästarbälte utan mer ett slags rankingbälte som gör att man garanteras en topplats på IBF-rankingen. Han är nu rankad 3:a i IBFs lätta tungvikt och skulle kunna få en titelmatch direkt förutsatt att en världsmästare vill göra ett frivilligt titelförsvar mot honom. Världsmästaren har mellan 9-12 månader på sig att göra ett obligatoriskt försvar mot den boxare som är rankad etta, och däremellan får man göra frivilliga försvar mot egentligen vem som helst i topp 10. Han själv är dock skeptisk till att någon frivilligt kommer utmana honom. ”I och med att jag är ung och obesegrad tror jag inte att någon kommer att utmana mig, även om det inte är omöjligt. Men om de tittar på hela listan kommer de att kunna hitta lättare alternativ. Troligtvis kommer jag att behöva kvalificera mig som förstautmanare vilket kan dröja 2-3 matcher, men förhoppningsvis inte längre än så. Det finns en chans att det kan bli av under det här året. Sergey Kovalev är regerande världsmästare och är obesegrad. Han har slagit ut de flesta av sina motståndare inom fyra ronder så det är absolut en farlig kille. Jag hade inte velat möta honom nu i höstas eftersom jag fortfarande var lite begränsad av skadan, i den matchen vill jag verkligen känna att jag är 100%. Tiden talar dock för mig eftersom jag är ung och fortfarande blir bättre medan mångas bäst-före-datum är nådda redan.”

”NÄR DET GÄLLER MAYWEATHER ÄR HAN JU EN FANTASTISKT SKICKLIG BOXARE OCH DESSUTOM EN DUKTIG AFFÄRSMAN”


Ni som någon gång får chansen att träffa Erik kommer direkt att slås av hur trevlig han är, en riktigt svärmorsdröm skulle nog många säga. Det är svårt att föreställa sig honom inblandad i trashtalk, såsom vissa andra boxare är kända för, till exempel Floyd Mayweather. ”Trashtalk ligger inte alls för mig som person, jag skulle då behöva spela en roll men jag vill vara mig själv. Sen om folk gillar det eller tycker jag är tråkig spelar ingen roll. De som pratar ner sin motståndare innan matchen får det bara pinsamt den dagen de förlorar. Det innebär bara ännu mer press på sina axlar, något jag verkligen inte vill ha mer av. Även om jag skulle tycka att en motståndare är dålig skulle jag aldrig säga det eller uttala mig på det viset, det är bara osportsligt. Om någon går upp i samma ring som mig tar jag för givet att de är duktiga och väl förberedda. När det gäller Mayweather är han ju en fantastiskt skicklig boxare och dessutom en duktig affärsman. Sen kan jag tycka att med den positionen han har skulle han kunna kosta på sig att vara en lite bättre förebild. Han är trots allt en förebild för många där ute och tyvärr inte alltid för hans boxning, utan många ser till hans beteende, uttalanden, arrogans och hakar till slut på det där. Sen allt han gör med sina pengar, lägger ut videoklipp när han kastar dollarsedlar på strippor, det är inget jag skulle göra i alla fall. Det ser illa ut och jag tror att det föder dåliga tankar och beteenden hos andra, framförallt ungdomar. Dock tycker jag att han har tonat ner sin attityd lite under de sista matcherna om man går på det man sett i presskonferenser till exempel. Han har ju ett väldigt stort självförtroende, vilket man ska ha och han har all anledning att ha det, men jag tycker att uttalandena har blivit lite mer ödmjuka än de var tidigare.”



Erik har sedan länge ätit upp sin kycklingsallad och det långa samtalet börjar rundas av. I vanlig ordning är vi nyfikna på vilka fighters han inspireras av och vem han skulle vilja läsa en intervju med på FighterInterviews. ”Jag har aldrig haft någon förebild som jag stirrat mig blind på och försökt kopiera, utan försöker istället sno det bästa från alla. Så länge man gör likadant kan man aldrig bli bättre än den personen. Men generellt så imponeras jag av många öststatsboxare och ryssar. Dels så pratar de inte så mycket utan är lite mer lågmälda och visar sina motståndare respekt. Sen är de ofta väldigt skickliga boxare. Den kombinationen imponerar på mig. En översatt intervju med någon av dem vore väldigt intressant att läsa, varför inte med någon av toppboxarna i min viktklass? Gärna i det här formatet, om deras bakgrund och hur deras resa varit. Jag tror att många kommer från taskiga förhållanden, men på ett lite annat sätt än hur vi tänker i västvärlden.”

Vi tackar Erik Skoglund för besöket i hans stad och det trevliga samtalet. Vi avslutar med hans tankar om svensk boxnings framtid: ”Svensk boxning är på frammarsch och det finns många lovande killar som är på gång. Jag tror ju inte att Sverige någonsin kommer kunna bli världens bästa boxningsnation, men det ser ljust ut och svensk boxning mår bättre nu än den gjort på många många år, och nästa år lär bli ännu bättre!