En sjöman från Kap Verde


Planen var först att göra intervjun i Oslo, men det slumpade sig så att Fatima skulle besöka Stockholm den här helgen för att träna ihop med vänner på Allstars. När vi ses har hon spenderat två dagar i Stockholm och hennes norska har redan börjat glida över mer och mer mot svorska. Vi börjar prata om hennes familj och även om hon själv är född i Norge så har hon väldigt blandade rötter. ”Min mamma är halvtysk och halvkuban och blev adopterad till Norge när hon var 10 år gammal. Min pappa är sjöman från Kap Verde som kom till Norge i slutet av 1960-talet. Han fick jobb i köket på Grand Hotel i Oslo och träffade sedan min mamma. Vi har dock alltid pratat norska hemma, min mamma släppte tyskan så snart hon kommit till Norge så norska har alltid varit det gemensamma språket vi har hemma. Jag har mycket släkt kvar i Kap Verde och har åkt dit två gånger för att träffa dem, även om det var länge sen nu. Det är en väldigt härlig plats med jättetrevligt folk och jag hoppas att jag kan åka dit snart igen.”

”Jag växte upp i Nannestad, en liten ort med 9000 invånare nära Oslos flygplats. Min familj var en av två färgade familjer i hela staden, men trots det tycker jag inte att jag haft några allvarliga problem. Det är klart att man fick ta lite småskit och det är tråkigt att folk beter sig så, men jag har alltid försökt att inte bry mig om sådant. Jag var en i gänget i skolan, inte den allra populäraste kanske men hade alltid folk runt mig och var väldigt social.”

”HON TOG TAG I MIN HÄSTSVANS OCH DROG SÅ HÅRT ATT JAG LYFTE FRÅN GOLVET!”


Fatima är yngst i en syskonskara bestående av fyra systrar och det kunde då och då bli riktigt våldsamma konflikter mellan dem. ”Jag minns ett av bråken jag hade med en av mina systrar då hon tog tag i min hästsvans och drog så hårt att jag lyfte från golvet! Det brukar sägas att flickor är så lugna och skötsamma jämfört med pojkar men det stämde inte in på oss, vi kunde slåss ordentligt med varandra. Det är tufft att vara yngsta syskonet, de andra tyckte att jag var så bortskämd. Men vi var såklart nära vänner när vi inte bråkade och vi har goda relationer idag, det är alltid kul när vi ses. Min mamma blev tyvärr sjuk när jag var liten och när jag var ungefär 10 år blev hon sämre vilket gjorde att jag och mina systrar var tvugna att vara hemma mycket och hjälpa till. Innan tonåren gick det bra men när man kom upp i 14-årsåldern blev det tuffare, då var det inte så kul att sitta hemma med familjen hela tiden. Jag kunde bli riktigt arg, inte hela tiden och jag tog inte ut det på mina föräldrar men jag kände att jag ville flytta hemifrån så fort jag kunde. När jag var 18 år och klar med skolan lämnade jag hemmet och flyttade till Oslo.”



I skolan hade Fatima gått omsorgsprogrammet och första tanken var att bli sjuksköterska, men när det var dags för praktik blev det tydligt att det inte var något för henne. Istället siktade hon in sig på förskola och där trivdes hon bra och blev kvar under många år. Dock var det slitsamt och när hon fyllt 24 år kände hon att det var dags för karriären att ta en ny riktning och sökte därför till fysioterapeutprogrammet på högskolan i Oslo. Efter 4 års studier var hon äntligen färdig sjukgymnast och har sedan dess arbetat heltid med det, ett utmanande men spännande jobb. ”Jag jobbar framförallt med barn med olika diagnoser, till exempel cp-skador eller förseningar i motorikutvecklingen. Det kan vara väldigt svårt att identifiera problemet, det händer att man famnar i blindo och med jämna mellanrum stöter man på ovanliga sjukdomar som man aldrig hört talas om. Men belöningen kommer när man ser barnens framsteg, framförallt de små. Det är ett otroligt viktigt jobb och väldigt utvecklade för mig.”

Vägen till VM


Fatima skiljer sig från de flesta professionella kampsportarna i det att hon hittade träningsformen så sent i livet. ”Den första idrott jag tränade var handboll och höll på tills jag var 16 år. Därefter gjorde jag egentligen ingen organiserad träning men höll mig alltid aktiv på olika sätt. När jag var 27 år gammal kom jag i kontakt med thaiboxning när jag letade efter något nytt kul att träna, men bara med målet att hålla mig i form. Sen visade det sig att det var roligare än jag trodde. Just att man fick hela paketet tilltalade mig: styrka, kondition, koordination och balans. Så snart man börjar se sina framsteg och få lite framgång blir man ju dessutom mer och mer fast i det. Jag har många gånger fått frågan om jag ångrar att jag inte hade börjat tidigare, men nu blev det ju så och det är inget jag kan ändra på.” Med sitt breda leende påpekar Fatima att det ju har gått ganska bra i fightingkarriären trots att hon började sent, vilket hon har helt rätt i.

”UNDER EN PERIOD HÖLL JAG I NÄSTAN ALLA THAIPASS, BARNPASS OCH TJEJTRÄNINGAR”


”Min första thaiboxningsklubb var PartnerGym i Oslo där jag tränade i tre år. Därefter bytte jag till en relativt nyöppnad klubb som hette Frontline Muay Thai. Fyra år senare gjorde jag ytterligare ett klubbyte, nu till FightersLab som drivs av mig och min sambo. Det går bra för vår klubb även om det är svårt att driva en kampsportsklubb i Norge. För det första behöver man samtidigt ha ett annat jobb för att kunna försörja sig, och för det andra är hyra väldigt dyrt då klubben ligger centralt vid en av de största knutpunkterna i Oslo. Man behöver ha en hel del medlemmar för att det ska fungera och FightersLab har just nu ca 200-250 medlemmar. Vi har thaiboxning på tre olika nivåer, BJJ, MMA, boxning, tjejträning samt barnpass. Under en period höll jag i nästan alla thaipass, barnpass och tjejträning, vilket tog väldigt mycket av min tid. Nu har vi strukturerat om för att jag ska hinna med att fokusera på mig själv och min fighting. Nu håller jag i två thaipass i veckan plus tjejträningen. Sen får man såklart alltid vara beredd på att rycka in om det behövs hjälp på något pass.”



Fatima berättar att hon verkligen gillar att vara instruktör och får själv ut mycket av det. På frågan om vad som är roligast av att träna själv och instruera andra tar hon en stunds betänktetid på sig innan hon med ett skratt erkänner att det ändå är roligare att träna själv. Men när hon är färdig med fightingen kan hon mycket väl tänka sig att lägga mer tid på att träna andra. Hon njuter av att se folk utvecklas, att komma in som rena nybörjare för att förvandlas till riktigt duktiga fighters.

Den person som onekligen har största rollen i Fatimas liv är Eirik Digre. Han håller för närvarande titlarna livspartner, tränare och affärspartner. Man blir nyfiken på hur det är att bo ihop med samma person som man driver en klubb ihop med och som dessutom är personen som på träningarna skriker att man ska slå hårdare och sparka snabbare. ”Eirik har tränat mig sedan innan vi blev ett par, sedan 2009 när jag började på Frontline Muay Thai. Han är en riktigt duktig tränare och har tränat många av Norges allra bästa fighters. Dessutom var han med och startade både Frontline Academy och Frontline Muay Thai samt FightersLab nu senast. Men det är klart att det kan vara lätt att blanda ihop rollerna. Vi har varit rätt duktiga på att hålla vår tränare- och utövarrelation men visst överlappas rollerna ibland. Man får hela tiden försöka tänka på vilken roll man är i just nu och det är inte alltid det lättaste, men det går. Den stora fördelen är ju att vi känner varandra ganska bra vid det här laget! Jag trivs väldigt bra med att ha honom i min ringhörna, det känns bekvämt.”

”JAG KUNDE KÄNNA HUR AXELN GICK UR LED”


Efter att ha tränat ett par år började Fatima tävla. Med några D-matcher i bagaget tog hon snabbt steget upp på den stora scenen. 2009 vann hon Nordiska Mästerskapen och åkte även helt själv för att vara med på sitt första VM. Året därpå slog hon sig fram till ett VM-brons och 2011 skulle komma att bli det stora året för Fatima med först ett EM-guld och slutligen den åtråvärda förstaplatsen i VM. Två år senare förstärkte hon ytterligare sin plats bland världens bästa genom att plocka hem guldet från World Combat Games, ett slags OS för kampsport, där hon slog ut Sverige, Ryssland och Thailand på vägen till förstaplatsen. Även om guldmedaljerna från EM, VM och World Combat Games väger väldigt tungt bland tävlingsminnena finns det även andra bedrifter som betyder mycket för henne. ”År 2012 hade jag en axelskada som höll mig borta från tävling i 9 månader. Skadan uppkom på en MMA-träning där jag föll på axeln när vi tränade takedowns. Som den oerfarne MMA-utövaren jag var tog jag emot mig med armen när jag föll och fick min träningspartner över mig. Jag kunde känna hur axeln gick ur led. Hela året var tufft för mig men desto godare smakade det att komma tillbaka!” Comeback-matchen var mot svenska Therese Gunnarsson som Fatima gick segrande ur. Ett annat minne som ligger henne varmt om hjärtat var när hon i Stockholm 2014 slog Sofia Olofsson i en WMC-titelmatch. Det var ett bälte hon haft ögonen på väldigt länge och det var en fantastisk tillfredsställelse för henne att till slut få ta med det hem.



Den norska TV-stjärnan


År 2012 började realityserien Norges Beste Fighter sändas på Viasat. Konceptet innebar att de allra bästa kampsportarna från Norge skulle göra upp i en turnering under MMA-regler. Alla de största kampsportsstilarna fanns representerade så som boxning, brottning, kickboxning, taekwondo, karate, BJJ etc. Det fanns också en viss världsmästare i thaiboxning på plats, Fatima Pinto. ”Vi fick träna lite MMA innan inspelningen så att vi inte skulle vara fullständiga nybörjare, men sen var själva tanken att vi skulle lära oss på plats. Det hölls först en audition för att bli uttagen till serien där man fick visa vad man kunde i stående fighting och markkamp. De valde ut dem som de tyckte hade potential och från vårt gym kom det faktiskt med tre fighters. De gav oss sen varsin flygbiljett till Thailand där vi delades upp i två team och tränade i sex veckor. Det hölls olika utmaningar mellan lagen där vinnaren fick lov att välja vilka fighters som skulle mötas. Jag blev vald ganska sent och fick därför bara gå två matcher. Den första vann jag mot en kickboxare och därefter var jag i final mot Margaret Aase, världsmästare i BJJ, och förlorade då på en armbar. Det var den armen jag hade skadat några dagar innan finalen.”

”Det var helt förfärligt att se sig själv på TV! Det var såklart häftigt att vara med men jag gillar inte alls att se mig på TV eller att höra min egen röst. Från folk runt omkring fick jag bara positiva reaktioner och efter att serien hade sänts blev jag plötsligt igenkänd ute på gatorna. Jag uppskattar att folk har intresse för det jag gör och det är jättebra att man på sådana sätt kan öka uppmärksamheten kring kampsport i positiva sammanhang. Om jag kan vara med och bidra till det och motarbeta fördomar är det jättebra!”

Två år senare var det återigen dags för Fatima att inta TV-rutan, den här gången i realityserien Enfusion säsong 5: Victory of the Vixen. Det är en holländsk produktion med fokus på thaiboxning och den här säsongen hade 18 av världens bästa kvinnliga thaiboxare valts ut för att göra upp om Enfusiontiteln. ”Det var betydligt större konkurrens att komma med i Enfusion än i Norges Beste Fighter. Vi bodde och tränade i Koh Samui i Thailand på SuperPro Samui Camp. Det var häftigt att få träna ihop med alla dessa fantastiska fighters. Tyvärr bröt jag handen i min fight mot Sam Brown från Australien. Jag gick klart hela matchen men förlorade rättvist mot henne. Skadan tog hela hösten för att läka, jag fick en metallplatta inopererad i handen för att det skulle hålla ihop.” På frågan om hon kan tänka sig att delta i ännu en TV-serie svarar hon med ett skratt att det nu får räcka. Hon menar att det varit roligt och lärorikt men nu är hon inte sugen på något mer inom det området.

Att baka en mästare


Med tanke på hur snabbt Fatima gick från att vara nybörjare till världsmästare, trots att hon samtidigt arbetar heltid, ber jag henne berätta lite om hennes träningsupplägg. ”Träningsmängden begränsas naturligt av mitt arbete, men inför match tränar jag 11-13 pass i veckan. En stor del har varit konditionsträning, vilket jag tycker är viktigt då man inte kan utföra sina tekniker bra utan ork. På morgnarna kör jag olika typer av löpträning, till exempel intervallträning eller långdistanslöpning. När det gäller thaiboxningsträningen anpassar jag träningen efter vem motståndaren är, hur hennes fightingstil ser ut och vilka svagheter hon har. Det blir förstås annorlunda om man ska gå en turnering med flera matcher och inte kan veta i förväg vem man ska möta. Eirik är en riktigt taktiker så vi försöker tillsammans lägga upp en plan som både passar min fightingstil och även fungerar mot motståndaren. Sen kommer grundträningen till med fullt fokus på teknik.”

”PERSONLIGEN SKULLE JAG GÄRNA VILJA FIGHTAS MER SOM EN KILLE!”


”Sparras gör vi inte varje dag, men vi har matchsparring en dag i veckan vilket innebär många ronder med högt tempo och ytterst lite vila. Sen har vi sparring utöver det också men då kör man lite lugnare och fokuserar ofta på en bestämd uppgift i matchen. I min storlek har jag inte överflöd av passande sparringmotstånd tyvärr, men man blir ju stark av att sparras med större fighters vilket jag ofta får göra. Sen kör jag mycket med Anna Tatjana Lie som är min lojala träningspartner sen flera år tillbaka. Hon är jätteduktig och väldigt teknisk. Giang Hoang tränade på vårat gym ett tag och han är ju i min storlek också. Enligt min åsikt är det stor skillnad på att sparras med killar respektive tjejer. Inte bara det att killar är starkare än tjejer om man har samma vikt, men jag tycker även att man har lite olika sätt att utöva thaiboxning på. Med det sagt tror jag dock att det är nyttigt att fightas med både manliga och kvinnliga utövare. Personligen skulle jag gärna vilja fightas mer som en kille! Hur som helst så är sparringen en viktig del i träningen. Du kan köra hur hårt du vill på mits, men får du inte till det på sparring kommer du inte att få till det på match. Sen finns det de som sparras för mycket och för hårt. Skador drabbar alla, men om det börjar bli ett mönster ska man nog tänka efter på hur man egentligen tränar.”



Fatima har aldrig utövat mental träning och känner inte heller behovet för sig själv, men vet många andra som skulle behöva det. ”Jag tycker att jag har ett ganska starkt psyke. Däremot vet jag att det är många som brottas med nervositet inför matcherna och verkligen lider av det. När jag känner att jag har förberett mig på ett bra sätt är jag inte nervös, förutom det där lilla pirrandet som man ska känna så man är skärpt, men när jag går in i ringen är jag lugn. Erfarenheten hjälper såklart väldigt mycket, jag var riktigt nervös under mina första fighter. Jag tror att förändringen sker när man passerar omkring tio matcher, där släpper något inom en. Fördelen om jag nu möter mindre erfarna fighters är att jag i och med lugnet kan tänka bättre under matchens gång, använda mer taktik och lättare lägga märke till öppningar hos motståndaren. Dock menar jag inte att en oerfaren fighter inte kan vinna, allt kan hända i kampsport!”

”En trend som jag ser komma även inom thaiboxning är att ta in fler specifika coacher. Många hade tidigare 2-3 olika tränare och det var inte riktigt strukturerat vem som gjorde vad eller vilken kompetens som var deras starkaste. Nu börjar folk använda sig av styrkecoach, kostcoach, mentalcoach, boxningscoach och så vidare. Det tror jag är bra, så länge resurserna tillåter att ta in flera områdesexperter. Det gäller att hänga med i utvecklingen. Jag tycker att nivån på thaiboxningen har förändrats enormt sedan jag började, framförallt här i Europa. Standarden är en helt annan, speciellt bland tjejer skulle jag säga. Man behöver ha koll på hur träningen utvecklas på andra platser för att inte halka efter. Sverige har alltid varit duktiga på träningsmetodik enligt min åsikt, lilla Norge ser upp till er!”

”I BÖRJAN MINNS JAG ATT JAG VAR SMÅTT MANISK NÄR JAG STOD I KÖKET OCH VÄGDE VARJE PORTION”


Det är framförallt i -51 kg som Fatima har tävlat men emellanåt har hon även gått matcher i -54 kg. Kosten har inte varit något problem för henne att sköta, trots att hon är svag för vissa sötsaker. ”När jag tränar mycket och äter bra ligger min vikt på 54,5 kg. När jag sen börjar uppladdningen inför en match tappar jag lite vikt i och med själva träningen, och mot slutet har jag max 1,5 kg att gå ner. Allt kring kost och viktnedgång går väldigt bra för mig, vilket är skönt. Det blir ofta ett för stort fokus på maten kan jag tycka, man glömmer lätt att man faktiskt ska gå match och inte bara gå ner i vikt, så jag är glad att jag kan sköta den biten på ett avslappnat sätt. Jag äter generellt väldigt sunt och hälsosamt. Är det ingen match inbokad kan jag vara lite onyttig och äta sötsaker, jag gillar kakor väldigt mycket till exempel! Nu har jag fått sådan erfarenhet att det mesta går på vana, men i början minns jag att jag var smått manisk när jag stod i köket och vägde varje portion. Jag har kanske inte den bästa variationen i min kost, jag äter samma frukost varje dag och sen blir det mycket kyckling, lax och torsk. Kolhydrater tycker jag att man måste ha lite av också. Tränar man så pass mycket tror jag man tjänar på det, så att kroppen har bränsle att använda. Kosttips finns det förmodligen lika många av som det finns människor i världen, men det här fungerar i alla fall för mig. Jag tycker att man ska äta vid fasta tider, äta lite men ofta och slutligen dricka jättemycket vatten!”

Inspiration, nya talanger och framtiden


Vi pratar om hur mycket Fatima tittar på kampsport och andra fighters nu för tiden, vilka fighters hon gillar att följa och om hon sett några yngre talanger hon tror kan bli farliga i framtiden. ”Josefine [Lindgren Knutsson] har jag tränat med en hel del nu i helgen på Allstars. Hon är bara 20 år och slog nyligen Therese Gunnarsson, en match som jag egentligen skulle ha gått om jag inte blivit skadad. Josefine kommer nog bli en riktigt duktig fighter, hon behöver bara några år till på sig men visar redan väldigt stor potential!”



”Jag tittar en del på thaiboxning och MMA, men det är ju det här med att få tiden att räcka till! Förr följde jag verkligen UFC och såg i princip alla galor men nu är det så många att jag inte hinner med. Jag gillar José Aldo jättemycket. McGregor är en väldigt duktig atlet, en bra fighter, men hans attityd faller mig inte i smaken. Men visst, han får mycket uppmärksamhet vilket ger honom de matcher han vill ha, det kanske är något jag borde börja med? När Aldo och McGregor möttes hade vi julfest på klubben. Vi hade ordnat en projektor och alla väntade uppe hela natten för att se matchen, och när det väl var dags blev vi minst sagt chockade över hur snabbt det gick. Men så kan det gå, i kampsport kan allt hända!”

”JAG KÄNNER MIG FAKTISKT INTE GAMMAL OCH JAG KÄNNER MIG INTE FÄRDIG, JAG VILL MER!”


”När det gäller min egen karriär hoppas jag på att kunna fightas några år till, även om det inte blir så många. Men jag känner mig faktiskt inte gammal och jag känner mig inte färdig, jag vill mer! Det är bättre att jag satsar nu än att jag sen sitter och ångrar mig att jag slutade för tidigt. Sen kommer jag aldrig att lämna thaiboxningen helt, den kommer alltid finnas kvar i mitt liv på ett eller annat sätt. Jag är ju tränare redan nu och skulle kunna flytta över ett större fokus till den biten. Thaiboxning är en stor del av min identitet idag och jag tror det är det största problemet för många fighters, att utan sin sport vet man inte riktigt var man står, det gör folk rädda att tappa taget. Men jag har fortfarande glöden kvar. Hade jag inte haft den hade jag redan slutat. Sen har jag dessutom fler mål kvar att uppnå, det närmsta är ju VM i Jönköping. Nu har de höjt åldersgränsen från 35 år till 40 vilket var en väldigt god nyhet för mig. Sen finns det en del fighters där ute i världen som jag verkligen skulle vilja möta innan jag drar mig tillbaka. Anissa Meksen är ett exempel, en jätteduktig fransk fighter med bakgrund i Savate. Sen är det Iman Barlow som jag gärna skulle vilja få en re-match mot. Hon är otroligt meriterad och började med thaiboxning när hon i princip var en liten bebis. Sen skulle det vara fint att vinna ett WMC-världsmästarbälte också!”

Det är dags för Fatima att gå tillbaka till Allstars för helgens sista träningsrundor så vi avslutar vårt samtal där. Det känns skönt att kunna konstatera att vi iallafall inte har sett det sista av Fatima Pinto ännu, den saken är klar! FighterInterviews önskar henne lycka till med den återstående delen av karriären.