Vägen från Surinam till Amsterdam


Det är en solig och väldigt varm onsdag i maj när vi går ner för trapporna på Allstars Training Center i Stockholm. Melvin är här för att förbereda sig för sin kommande titelmatch i Bellator mot brasilianske Rafael Carvalho den 20 maj. Han har just avslutat ett grapplingpass när vi kommer och några av de yngre killarna vill ta bilder med honom innan han försvinner. När vi gått iväg till en lugnare del av lokalen börjar vi med att fråga varför han föredrar att lägga sitt träningsläger i just Stockholm. ”Senast jag hade mitt träningsläger här tränade jag verkligen stenhårt och lärde mig mycket nya saker. Alla killarna, Ilir [Latifi], [Alexander] Gustafsson, Finfou [Alan Do Nascimento], hjälpte mig väldigt mycket. Den gången vann jag min fight mot [Hisaki] Kato med KO i första ronden. Den vinsten gav mig chansen jag har nu att slåss om titeln, så man kan väl säga att det är ett slags vinnande recept att komma hit och träna. USA är också bra såklart för att förbereda sig men den stora fördelen med Sverige är att det ligger så nära Holland. Jag kan åka hem och träna med mina tränare när som helst och sen lätt komma tillbaka hit. Det är jätteviktigt för mig eftersom jag inte alltid har tid att åka till USA, medan det bara tar två timmar hit.”



Melvin Manhoef föddes för 40 år sedan I Surinam. Hans familj var väldigt stor, och väldigt stor i det här fallet betyder att hans farfar hade 14 barn som alla i sin tur sedan fick ca fem barn var. Han har alltså runt 70 kusiner och han erkänner att han ibland har problem att känna igen alla av dem. Melvins familj flyttade till Rotterdam i Holland när han var tre år för att hans pappa fått jobb. När familjen kommit till rätta i sitt nya hem dröjde det inte länge innan det var dags att flytta igen, den här gången till Amsterdam. ”Jag gillade verkligen Rotterdam och hade många vänner där. När vi flyttade till Amsterdam var jag 11-12 år vilket är en känslig ålder. Jag minns att flytten var tuff för mig, framförallt att lämna alla vännerna. Men som tur var anpassade jag mig relativt snabbt till mitt nya hem och fick nya vänner där. Den stora skillnaden för mig var att med vännerna i Rotterdam hade jag en väldigt nära relation, nästan som familj, medan vännerna i Amsterdam var på en lite ytligare nivå.”

“JAG TROR ATT JAG BARA BLEV NEDSLAGEN I ETT AV ALLA SLAGSMÅL”


Under uppväxten drömde Melvin om att bli fotbollsproffs och kampsport var ingenting som intresserade honom, även om han hamnade i slagsmål med jämna mellanrum. ”När jag var yngre ville jag alltid testa gränserna för vad som var tillåtet. Jag hamnade nog inte i ovanligt mycket trubbel, inte mer än vad som är normalt. Jag hamnade i några bråk under åren innan jag blev tonåring men när jag blev äldre hände det oftare och oftare, framförallt när puberteten kickade in med allt testosteron. Jag tränade ingen kampsport då men klarade mig ganska bra ändå, jag tror att jag bara blev nedslagen i ett av alla slagsmål. När jag senare hittade kampsporten lugnade jag ner mig, träningen fick mig att slappna av och i och med att jag visste vad jag kunde behövde jag inte bevisa något längre. Men innan det spelade jag mycket fotboll och ville bli proffs. Det var faktiskt ett antal bra lag som scoutade mig men sen bröt jag fotleden och resan tog slut där. Skadan hindrade mig från att väljas till de bästa lagen och allt det roliga försvann ihop med min motivation.”



Att bli “No Mercy”


Melvin var 18 år när han slutade spela fotboll och hans farbror hade då redan tränat kickboxning i många år. Melvin hade tidigare följt med på en träning och han minns att det inte alls föll honom i smaken. ”Träningen var så hård, jag minns det fortfarande. Det gjorde ont och jag gillade det inte alls, så jag förklarade för mig farbror att det inte var för mig. Det var kul att titta på men jag kunde inte ta smärtan. Senare började min lillebror också träna kickboxning och när jag följde med honom gick det mycket bättre, jag gillade det och började träna hårt. Min tränare tyckte att jag verkade kunna ett och annat om att slåss och efter bara tre månader gick jag min första match. Efter 5-6 matcher var jag fortfarande obesegrad och avancerade till B-klass vilket är semi-proffs i Holland, och efter ytterligare tre fighter blev jag proffs. Min utveckling var snabb och det gjorde mig nöjd. Jag tittade mycket på K-1 på den tiden och tänkte över mina egna chanser att fightas där, men alla runt mig sa att det bara var för stora fighters, att jag var för kort. Men sen såg jag Stan ”the Man” [Loginidis] som var runt 178 cm lång och slogs med alla stora fighters som t.ex. Sam Greco. Jag tänkte att om Stan ”the Man” kan så kan jag också, jag ska till K-1!”

“HAN LÄT MIG SOVA PÅ GYMMET MOT ATT JAG SKÖTTE STÄDNINGEN”


“Jag fightades mycket men samtidigt gjorde jag en del dumheter och fokuserade inte 100% på tävlandet. År 2002 förlorade jag mot Remy Bonjasky i K-1 och tog en paus från träningen. Året efter såg jag Remy vinna K-1 och priset var 500 000 dollar! Jag insåg att om killen som jag nyligen slogs mot kan vinna så mycket pengar måste det vara möjligt även för mig. Från den dagen dedikerade jag mig fullständigt till fightingen och tränade extremt hårt varje dag. Jag bytte team från Thom [Harinck] på Chakuriki Gym till Mike’s gym. Mike [Passenier] såg till att jag var i gymmet hela tiden och att jag slet hårt. Han visste att det fanns en risk att jag skulle distraheras om jag gick ut med mina vänner så han lät mig sova på gymmet mot att jag skötte städningen. Det var perfekt för mig och inget kunde längre få mig att tappa fokus.”



Det var en sak som fick honom att sticka ut bland alla fighters och det var hans förmåga att knocka sina motståndare. Det var ovanligt att hans matcher gick längre än första ronden och publiken älskade det. Än idag är det inte många som ens kommer i närheten av hans KO ratio. ”Det är en gåva jag fått från Gud och det är jag extremt tacksam för, jag är välsignad med den förmågan. Jag är explosiv men det är inget jag har tränat fram, det måste ligga i generna för min brorson är exakt lika explosiv. Enligt min åsikt är nyckeln till mina knockouter att jag alltid kommer för att fightas, jag går all in och vill skada folk. Det ligger i psyket. Men det är också anledningen till att jag ibland förlorar, att vara hänsynslös och alltid satsa på knockout är riskfyllt. När du bara attackerar ger du också din motståndare öppningar, men om du bara håller upp händerna för att skydda dig kommer du aldrig knocka något och det blir inte heller underhållande för publiken. Jag vill såklart inte förlora, aldrig någonsin, men jag har min aggressivitet inom mig vilket är grunden i min fightingstil och det är den som gör mig Melvin Manhoef. I min nästa fight är det dock en titel på spel och då kommer jag vilja fightas smart och kanske skydda huvudet lite mer än vanligt. Det är viktigt för mig att visa att jag kan kontrollera mig själv och göra det som krävs för att vinna bältet.”

Manhoef – MMA-fightern


Det första kontakten Melvin hade med MMA kom tidigt. Han tränare på den tiden, Dennis Rock, tyckte att han skulle testa så kallad free fighting, något som Melvin aldrig sett men bestämde sig för att testa. Han tränade med en annan holländsk fighter som hette Jordy Jonkers som höll på att förbereda sig för en MMA-match. När inpå matchdagen drog sig Jordys motståndare ur och någon föreslog att Melvin skulle ta matchen istället. Han tvekade eftersom han inte hade någon erfarenhet av markkamp överhuvudtaget medan Jordy kunde en hel del, men i slutändan gick han med på det ändå. Som tur var hade Melvin ett betydligt starkare stående game och lyckades vinna på TKO. På den tiden slogs man utan handskar och med öppna händer. Från den dagen tävlade Melvin både i kickboxning och i MMA.



“UFC började dyka upp på min radar och de skulle senare erbjuda mig ett kontrakt. Eftersom jag fortfarande inte hade några grapplingkunskaper var jag inte bekväm med att riskerna att bli nedtagen och sönderslagen på marken så jag tackade nej. Jag fokuserade bara på min stående fighting på den tiden eftersom jag tävlade mycket i K-1. Min motivation för att träna grappling var obefintlig, men nu 20 år senare börjar jag äntligen bli bättre på den biten, bättre sent än aldrig!” År 2014 erbjöds Melvin ett kontrakt av Bellator och bestämde sig för att skriva på. Bellators VD Scott Coker hade tidigare tagit in Melvin i Strikeforce och nu ville han ha den underhållande stjärnan i sin nya organisation också.

“DET VIKTIGA FÖR MIG ÄR ATT FIGHTAS SOM MELVIN MANHOEF”


Efter ett antal vinster I Bellator ska han nu alltså möta den nuvarande titelhållaren Rafael Carvalho och han vet vad han måste fokusera på i sina förberedelser. ”Carvalho är en tuff fighter och han är betydligt längre än mig. Från det jag har sett verkar han vara en komplett fighter som både är bra stående och på marken. Eftersom det är en titelfight är det fem ronder som gäller och så många har jag aldrig kört. Mina matcher har alltid varit tre ronder men de brukar normalt sett avslutas i första ronden. Jag tror att jag bara har gått tiden ut i två av mina MMA-matcher så jag kan inte påstå att jag är van vid det. Rond fyra och fem kommer bli riktigt tuffa och jag måste verkligen komma väl förberedd. Carvalho har faktiskt inte heller gått tiden ut i särskilt många av sina matcher så han står inför samma utmaning. Det viktiga för mig är att fightas som Melvin Manhoef, vilket innebär att knocken kommer om den kommer, jag får inte försöka stressa fram den. Om jag skulle vinna på domslut eller till och med submission så går det också bra, det enda som spelar någon roll är vinsten i sig.”

Den tråkiga baksidan i MMA, liksom i alla sporter, är när utövare fuskar och dopar sig. Som tur är har striktare kontroller gjort att fler och fler upptäcks och stängs av, men ibland sker det inte förrän efter att skadan redan är gjord. I februari 2015 mötte Melvin ryssen Alexander Shlemenko och knockades i andra ronden. I dopingkontrollerna efter matchen gav Shlemenkos testresultat positiva utslag för anabola steroider och resultatet ändrades till No Contest. När jag frågar Melvin om vad han tänker om Shlemenko idag blir jag förvånad över hans inställning. ”Det spelar ingen roll om han var dopad eller inte, han knockade mig fortfarande. Det är klart jag ser det som fusk men faktumet att han hittade rätt punkt att slå mig på kvarstår. Han förvirrade mig med snurrsparkar och backfists samtidigt som det jag hade tränat på inför matchen inte fungerade alls, så enligt min åsikt var det mitt eget fel att jag förlorade. Nu står matchen som No Contest och han får sitt straff från ansvariga Athletic Comission, så det är inte upp till mig att döma honom. Jag säger alltid att om du förlorar så förlorar du och borde hålla tyst och acceptera det. Vem vet, jag kanske får en chans att möta honom igen en dag.”



Titta i backspegeln


Det är bara en vecka kvar tills Melvin fyller 40 vilket statistiskt sett är en rätt hög ålder för en titelutmanare och frågan är om han vill ta chansen att dra sig tillbaka på topp om han vinner den 20 maj. ”För och främst är det inte om jag vinner, det finns ingen tvekan om att jag kommer att vinna. För det andra så kommer jag inte att pensionera mig efter den matchen, jag måste ju försvara bältet sen också. Jag tror att jag kan bli en grym champion för Bellator och jag kommer att försvara titeln tills dagen kommer då jag lägger handskarna på hyllan. Men det finns många fighters jag har tänkt på att jag skulle vilja möta, vi får se hur många av dem jag hinner med.”

“NÄR JAG FICK HÖRA ATT JAG SKULLE MÖTA MARK HUNT TÄNKTE JAG ‘SHIT, VAD SKA JAG GÖRA?’”


Jag är nyfiken att höra vilken eller vilka av Melvins alla vinster som känns extra viktiga för honom. Många skulle förmodligen säga hans knockoutvinst mot Mark Hunt på nyårsafton 2008 då han chockade världen. Melvin håller med om att det är en vinst han aldrig kommer att glömma och han erkänner även att han var lika förvånad som alla andra när han vann. ”Du kan se min reaktion direkt efter knocken, jag sprang runt som en galning och var både jätteglad och förvånad. När jag fick höra att jag skulle möta Mark Hunt tänkte jag ‘shit, vad ska jag göra?’. Jag tog matchen på väldigt kort varsel, bara två dagar innan. Jag hade vunnit mot Paul Slowinski några veckor innan och planerade att åka och titta på nyårsgalan eftersom Badr [Hari] skulle möta Alistair [Overeem]. Min manager sa att om jag ville kunde jag också få fightas på galan, vilket jag ville, men när jag hörde att det var mot Mark Hunt tvekade jag. Han frågade mig då vad jag skulle göra om någon rörde min fru inne på en bar och jag svarade att jag såklart skulle slå ner honom. Min manager log och sa ’bra, då säger vi att Mark Hunt har rört din fru och så tackar vi ja till matchen!’ Jag har träffat Mark efteråt och jag har stor respekt för honom. Han har gjort mycket under sin karriär och gör nu ett grymt jobb i UFC.”



“Förutom vinsten mot Mark Hunt minns jag även tydligt vinsterna mot [Kazushi] Sakuraba, Cyborg [Evangelista Santos] och [Rusland] Karaev. Jag minns också flera förluster, framförallt dem där jag fightades bra och var nära på att vinna, som mot Robbie Lawler och Paulo Filho. Men om vi pratar om de tuffaste matcherna skulle jag säga att de är dem då förberedelserna har gått skit, och jag kan säga att jag har många sådana. När jag mötte Dae Won Kim hade jag fått pumpa ut två liter blod ur lungorna 5-6 dagar för fighten. Men jag ställde inte in och det slutade med att jag vann på knock i första ronden. För mig är det väldigt svårt att ställa in en fight. Om man skulle vara i krig och få ena handen avskjuten och fienden kommer mot en skulle man inte ge upp, man skulle använda den hand man hade kvar för att skjuta så många som möjligt. Jag tänker på samma sätt om fighting, det kommer dyka upp problem men du fightas på ändå och kommer inte med en massa ursäkter om skador eller att träningen inte gått bra. Jag har förlorat matcher och jag har inga ursäkter, man kan inte ta äran från sin motståndare.”

Melvin har varit en välkänd fighter under många år vilket gjort honom van vid fans som ber om bilder och autografer, och hans barn tycker såklart att det är häftigt med en kändis till pappa. ”Ja, jag har alltid fått mycket uppmärksamhet men nu blir det mer och mer hela tiden. Bellator visas nu på Spike TV i Holland så många fler kan nu se matcherna. MMA får också mer utrymme generellt i holländska medier så intresset för sporten växer. Det är okej för mig med uppmärksamheten men jag uppskattar också att få chans till lite privatliv, speciellt när jag är hemma. Mina barn gillar det förstås, att deras pappa är en kändis, och de är stolta. Vi är alla stolta över vårt namn, att Manhoef gick från inget till något inom fightingvärlden. Mitt arv kommer att tas över en dag av mina barn och min brorson. Men en av mina söner spelar fotboll på en ganska hög nivå och jag hoppas att han kan fullfölja den jag inte kunde inom den sporten. Förhoppningsvis kan han få kontrakt med en bra klubb och inspirera andra.”



Något annat som fascinerar med Melvin är att han inte bara är en fighter på heltid, han är också gymägare sedan fem år tillbaka plus pappa till sex barn. Nyligen startade han också WFL, World Fighting League. ”När K-1 gick i konkurs hade jag precis köpt ett stort hus och var fullständigt beroende av fightingen. Jag insåg att jag behövde något mer och startade mitt egna gym. Ibland har jag dock ångrat mig eftersom det innebär så mycket ansvar och är svårt att kombinera med att fightas på heltid. Man kan se hur det påverkade mig i mitt record från den tiden. Arbetet med gymmet krävde mycket tid och distraherade mig från träningen. Det är ytterligare en anledning till att jag föredrar att komma till Sverige för att träna, jag slipper alla distraktioner. Gymmet ihop med WFL gör att jag har en hel del att ägna mig åt efter min fightingkarriär.”

“JAG HAR HAFT MÅNGA FAVORITFIGHTERS, TILL EXEMPEL MIKE TYSON, WANDERLEI SILVA OCH FEDOR”


Samtalet har gått fort och nu ska Melvin hålla mitts åt en av de svenska fighters som förbereder sig för VM i thaiboxning, men innan vi avslutar vill jag fråga vilka fighters han har inspirerats av genom karriären och vem han skulle vilja läsa en intervju med. ”Jag har haft många favoritfighters, till exempel Mike Tyson, Wanderlei Silva och Fedor [Emilianenko]. De körde aldrig med något skitsnack, de kom för att slåss och var beredda att döda. Jag gillade deras stil och de inspirerade mig mycket. När det gäller intervjun är det svårt att säga vem jag skulle vilja läsa om, men det som fascinerar mig är hur vissa fighters tänker, den mentala sidan av fightingen. Speciellt fighters som möter motgångar men ändå lyckas ta sig tillbaka och nå toppen.”

FighterInterviews tackar Melvin Manhoef för intervjun och önskar honom lycka till i kommande titelfighten. Vi gratulerar också på 40-årsdagen i förskott!