Karate Kid


När vi parkerar bilen utanför Combat Academy i Täby har söndagssparringen redan pågått en stund. Oliver är lite krasslig och håller sig därför vid sidan av mattan och instruerar istället. Klubben startades av hans pappa för snart 40 år sedan och drivs nu av Oliver, storebror Jesse och mamma Silja. Överallt syns diplomfyllda väggar och tonvis av pokaler som vittnar om klubbens framgångsrika historia. När Oliver har avslutat träningspasset åker vi till Täby Centrum för att äta lunch och gå igenom hans livshistoria och fightingkarriär.

”DET VAR ALDRIG NÅGON SOM BRÅKADE MED MIG UTAN JAG FICK RESPEKT UTAN ATT BEHÖVA BEVISA NÅGONTING”


Oliver föddes i Täby kyrkby norr om Stockholm 1991 men växte upp i Vaxholm dit familjen flyttade tidigt. Uppväxten kännetecknades av mycket aktivitet, både i naturen och på föräldrarnas karateklubb, något som minst sagt satt en prägel på Oliver. ”Alla minnen jag har från uppväxten är från naturen, hur vi slogs med pinnar i skogen. Det är så stor skillnad mot hur många barn växer upp i Sverige idag. Jag ser på klubben hur syskonen till de tränande barnen får en surfplatta i händerna och gamnacken blir mer och mer påtaglig. Man ser också hur snabbt barnens rörlighet försämras när de börjar skolan och introduceras till ”sittkulturen”. I min familj sitter vi bara på stolar när vi äter middag. Min brorsa [Jesse Enkamp] började träna karate på våra föräldrars klubb först och sen hakade jag på i en väldigt tidig ålder. Jag blev naturligt skolans Karate Kid, alla visste att vår familj drev karateklubben. Det var rätt coolt på den tiden så det var inget jag hade något emot. Det var aldrig någon som bråkade med mig utan jag fick respekt utan att behöva bevisa någonting!”

Faktum är dock att Oliver innerst inne inte gillade karateträningen. Han tog varje tillfälle som gavs att leka istället för att träna och det hände att han smugglade med pokémonkort i dräkten. Han tog inte träningen på allvar och på hans blåbältesgradering tyckte föräldrarna att han var lite väl självsäker och underkände honom. Resultatet blev en rasande Oliver som sen väntade hemma med en sax i högsta hugg och hotade med att klippa sönder dräkten. Han fick dock utrymme att testa andra sporter vilket han också gjorde men fastnade inte för någonting, förrän han en dag testade breakdance som föll honom precis i smaken. En dansträning i veckan lades till Olivers träningsschema och när han nu närmade sig tonåren skulle han komma att släppa lekandet och bli mer seriös med träningen.



”Det var i 12-årsåldern som jag började tävla och hittade en drivkraft i träningen, jag hade nu ett tydligt mål vilket var att vinna matcherna. Jag var ingen talang på något sätt utan fick verkligen träna hårt för att lära mig och förlorande nästan alla mina tävlingar i början. Efter otaliga timmars slit började jag dock bli bättre och blev till slut uttagen till Stockholms distriktstrupp. Jag tävlade både i kata, vilket var Jesses paradgren, och i kumite (fighting). Jag och brorsan åkte runt i hela Europa för att tävla och jag minns det som en väldigt rolig tid. När vi var yngre bråkade vi extremt mycket, men omkring att jag började satsa på träningen och tävlandet slutade vi plötsligt med allt bråk har nog aldrig bråkat sedan dess.”

”JAG HAR ALDRIG VARIT EN UTPRÄGLAD VINNARSKALLE OCH BRYDDE MIG INTE SÅ MYCKET OM HUR DET GICK I MATCHERNA”


Kärlek vid första MMA-lägret


Samtidigt som Jesses framgångar i kata fortsatte, började Oliver ägna mer och mer tid åt fightingdelen och blev också uttagen till Svenska juniorlandslaget i kumite. Men karatens politik och fyrkantiga system skulle snart göra att hans kampsportsbana tog en ny väg. ”Under tonåren flyttade vi till Täby och på klubben fanns då, förutom karaten, också kickboxning som jag började vara med på. Jag tränade fortfarande breakdance vilket var jätteroligt, men jag kom sen till en punkt när jag frågade mig själv vad jag egentligen ville satsa på. Jag ville inte bli halvbra på flera saker utan bestämde mig för att satsa på fightingen då jag hade större erfarenhet och bättre förutsättningar där än i dansen. Min kickboxningstränare, Roger Wikström, blev som en mentor för mig och jag gav mig ut för att tävla så mycket jag kunde även i kickboxning. Jag har aldrig varit en utpräglad vinnarskalle och brydde mig inte så mycket om hur det gick i matcherna, fokus låg på att utvecklas. Eftersom jag fortfarande var aktiv i kumiten tävlade jag varje månad och ibland flera veckor i rad. Med tiden blev jag dock mer och mer irriterad över hur begränsande karatens tävlingssystem var. I varje match fick jag varningar för olika småsaker, till exempel att jag greppade för länge eller duckade in under motståndarens arm. Min sista karatematch var i SM 2008 då jag förlorade på grund av varningar. Det var faktiskt nära att jag inte ens skulle få tävla den dagen för att jag hade ett märke för mycket på min dräkt, ett litet som satt bak i nacken, vilket inte var tillåtet. Dessutom präglades domsluten av politik mellan olika klubbar och allt sammantaget fick mig att tröttna och längta efter en friare kampsportsform. Kickboxningstävlandet däremot var kul, vi var en skönt gäng från klubben som alltid åkte iväg tillsammans. Reglerna kunde variera lite mellan tävlingarna och jag minns när K-1-regler för amatörer kom till Sverige. Jag gick faktiskt den första matchen i Sverige under det regelsystemet, det var en amatörmatch i Ängelholm. Jag vann den efter att ha brutit näsan på motståndaren med ett Supermanslag.”

Under den här tiden började thaiboxning gå om kickboxning i popularitet i Sverige. Folk föredrog de kortare thaishortsen framför de glansiga långbyxorna och Olivers klubb tog ett strategiskt val att döpa om kickboxningsträningarna till thaiboxning, vilket fick medlemsantalet att stiga kraftigt. De flesta kickboxningsintruktörerna hade thaiboxningsbakgrund vilket gjorde övergången lätt. Oliver gick nu på gymnasiet och all vaken tid gick antingen åt träning eller plugg. ”Jag var aldrig ute och festade. I skolan var jag sjukt effektiv och hade vi håltimme eller lunchrast sprang jag direkt över till klubben för att träna. Jag hade valt Åva Gymnasium för att det låg så nära klubben. Folk i skolan tyckte nog att jag var lite konstig som försvann titt som tätt och alltid kom till lektionerna svettig med en shake i högsta hugg. Jag skrev träningsdagbok varje dag, satte upp långsiktiga och kortsiktiga mål och räknade på minuten hur mycket jag skulle träna. Till slut hade livet blivit extremt inrutat och jag insåg att jag började bli manisk, träningen var inte kul längre utan kändes mer som ett måste. I och med den insikten började jag släppa lite på det och kunde snart hitta glädjen i träningen på nytt.”



På Olivers klubb hade sedan tidigare introducerat BJJ och även startat allmänna fightingpass som innehöll både mark- och stående kamp. Oliver började bredda sin fighting och skulle år 2009 komma i kontakt med MMA på allvar. ”Jag fick inbjudan till sommarlägret MMA Academy och anmälde mig. Jag försökte få med mig brorsan men det slutade med att jag åkte själv. Inför lägret ansåg jag mig själv vara en riktigt bra fighter, men där öppnades en helt ny värld för mig. Det blev tydligt hur lite jag kunde på marken, vilket chockade mig samtidigt som jag blev helt förtrollad av den här sporten. Under första dagen hade jag tränat med Omar [Bouiche] och Waldo [Zapata] och var extremt exalterad, så jag ringde hem för att förklara hur coolt det här var. Efter lägret kontaktade jag direkt Pancrase Gym där Omar var instruktör och blev medlem. På Combat Academy i Täby förde vi in MMA på schemat och flög in erfarna och kunniga fighters för att utbilda våra instruktörer. Jag ville ha mer träning så jag körde också med Waldo på VBC och brottning på BK Aten. Jag åkte runt över hela Stockholm med min träningsväska!”

I och med att Oliver utvecklade sin teknik på marken började han tävla i Svenska Grapplingligan, SGL. Där rankades man efter resultaten och Oliver steg snabbt efter sina många vinster ända tills hans var i final, vilken han också vann år 2010. Samma år började han tävla i shootfighting, men målet var hela tiden MMA. Vid det här laget hade han börjat titta lite på UFC och fått syn på Georges St-Pierre och Lyoto Machida. Båda hade karatebakgrund och var nu två av världens bästa MMA-fighters. När UFC 98 sändes satt Oliver bänkad och bevittnade hur Machida knockade Rashad Evans och vann bältet i lätt tungvikt, något han minns som en stor inspiration. ”Jag tänkte att det är precis så jag ska använda min karate, och inte slänga bort alla de år av slit i dojon. Min satsning på MMA kändes nu ännu bättre och jag trodde att jag kunde få min stil att fungera riktigt bra genom att väva in karaten. Jag gick över från shootfighting till amatör-MMA så fort det infördes i Sverige och under 2011 och 2012 tävlade jag varje månad. När det första Svenska Mästerskapet i amatör-MMA arrangerades vann jag det, efter att ha knockat min finalmotståndare på sex sekunder! Folk började prata om min proffsdebut i MMA och för att förebreda mig så gott jag kunde bestämde jag mig för att åka på träningsresa till USA.”

”DE TOG EN STENHÅRD TEJPKLUMP SOM SÅG UT ATT HA ANVÄNTS I 500 MATCHER OCH SURRADE FAST DEN ÖVER MINA KNOGAR SÅ DET KÄNDES SOM ETT KNOGJÄRN”


Träna med eliten


Något fascinerande med Oliver är att han alltid rest jorden runt för att lära sig av de bästa. Under sin karateperiod reste han och hans bror till Japan fem gånger, bland annat för att träna med det japanska landslaget. Den första träningsresan han gjorde utan familjen var direkt efter studenten med Tiger Muay Thai i Phuket, Thailand som slutmål. ”Det var två hårda träningspass om dagen under nio veckor. Även om det var slitsamt kändes det som paradiset för mig att kunna träna varje dag, äta så mycket jag ville och dricka kokosnötter i solen. Framåt slutet av vistelsen var jag i riktigt bra form och bestämde mig för att ta en thaiboxningsmatch. Den gick på Bangla Stadium och var mot en typisk thailändare med klassisk thaistil. Vi hade inga skydd förutom handskarna och det var ingen invägning. När de skulle linda mina händer tog de en stenhård tejpklump som såg ut att ha använts i 500 matcher och surrade fast den över mina knogar så det kändes som ett knogjärn. När matchen startade blev motståndaren nog ganska överraskad av min stil. Jag började direkt attackera med snurrsparkar och hoppslag. Till slut lyckades jag knocka honom med en front kick i huvudet. Min fot var så svullen efter matchen att jag inte fick på mig skon, men jag var ändå jätteglad för att matchen hade gått så bra. Gymet hade ett TV-team som var med och dokumenterade min match och det var sjukt hur mycket positiv respons jag fick hemifrån när den hade laddats upp på YouTube (se den här). Den har över 25 000 visningar nu tror jag.”

När tankarna började närma sig proffsdebuten i MMA bestämde sig Oliver för att besöka Alliance Training Center i San Diego, USA. Han skulle stanna i åtta veckor och bodde på gymmets vindsvåning bland skitiga skydd och svettiga kläder. ”Jag tränade som en galning under de veckorna. Jag körde proffspass på morgonen och dubbelpass på kvällen, i princip alla pass som fanns på schemat. Fram till sista veckan hade jag tränat med många duktiga fighters så som Ross Pearson, Jeremy Stephens och Justin Lawrence men ännu inte med gymets storstjärna Dominick Cruz. Hela campet flyttade upp till Las Vegas under min sista vecka för att Cruz höll på att förbereda sig för att möta Urijah Faber. Jag åkte den 6 timmar långa bilresan ihop med Brandon Vera och boxningscoachen. Väl där uppe blev jag ombedd att hoppa in och sparras med Cruz och jag försökte att inte ge honom för mycket respekt inne i buren. Han satte direkt igång med sitt unika fotarbete medan jag slog gång på gång men bara missade. När jag började sikta mot kroppen istället för mot huvudet gick det bättre och allt som allt var det väldigt intressant sparring som jag bär med mig. Han förklarade för mig efteråt att grunden i hans rörelsemönster kommer från att när han brottades hade han sin starka sida fram och när han boxades skulle den starka sidan vara bak. Skiftningarna mellan brottning och boxning resulterade i ständiga förflyttningar mellan höger och vänster sida, något som han sedan arbetade vidare på."



Oliver besökte senare också BJ Penns gym på Hawaii, Brazilian Top Team i Rio de Janeiro och Lyoto Machidas dojo i Belém. Han åkte också tillbaka till USA, denna gång till American Top Team i Florida där han brottades med Thiago Alves och blev personlig sparringfavorit för Gleison Tibau. När vi vid intervjutillfället sitter och pratar har han bara varit hemma ett par veckor sedan hans senaste träningsresa. Nu var det Montreal, Kanada som besöktes och mer specifikt Tristar Gym. ”Jag sparrades med Rory MacDonald, vi körde tio ronder med små handskar. Han hade precis fått veta att han ska möta Stephen ’Wonderboy’ Thompson i juni och min fightingstil har många likheter med hans, till exempel att jag sparkar mycket side kicks, använder frekvent mitt främre ben och fightas med ena sidan framvriden. Dessutom kunde jag och Rory kontrollera teknikerna bra vilket gjorde att vi höll ett högt tempo utan att det blev för hårt. Vi grapplade inte mycket men under de få sekvenserna vi hade på marken kände jag att han var på en annan nivå än stående. Näst sista dagen frågade huvudcoachen, Firas Zahabi, mig om jag kunde komma in och sparras med Georges [St-Pierre] nästa dag. Jag sa ja direkt men var samtidigt lite nervös eftersom jag inte visste vad han ville få ut av sparringen. När det var dags nästa dag kom Georges in med sitt stora leende och förklarade han bara ville köra lite avslappnat och fokusera på att ha kul. Vi körde rätt många ronder och stående höll vi faktiskt en jämn nivå. Han gav komplimanger för mitt fotarbete och min karateinspirerade fightingstil. När vi hamnade på marken var det en annan visa. Han tajmade sina nedtagningar perfekt och sedan satt jag verkligen fast, som i ett skruvstäd! Så fort jag började röra på mig åt ett håll fastnade jag i en triangel, och försökte jag åt andra hållet satt jag plötsligt i ett armlås. Att han är så duktig är kanske inte så konstigt med tanke på att han är svartbälte i BJJ under Renzo Gracie och brottas med det kanadensiska brottarlandslaget. Med det var en riktigt rolig avslutning på resan, han är verkligen en av de bästa jag tränat med!”



Ett skadat proffs


I mars 2013 var det dags för Olivers proffsdebut. Han var inbokad på IRFA 4 i Solnahallen mot finska Kari Paivinen. ”Det jag hade sett av honom var mycket striking så jag förberedde mig för ett stående krig. Kort efter att matchen börjat skjuter han in och tar ner mig. Total förvirring uppstod när jag låg där underst och hela min gameplan hade fallerat på några sekunder. Vi fortsatte kriga på marken och i tredje ronden drar han ett slängkryss på mig och mitt i turbulensen som uppstår när vi landar lyckas jag koppla in en omvänd triangel. Jag kände en sån stor lättnad när han klappade! Den matchen lärde mig att aldrig låsa mig vid en gameplan, man måste kunna anpassa sig efter hur matchen utvecklar sig. Fram tills den här matchen hade jag alltid fightats med en lekfullhet där vinst eller förlust spelade mindre roll, men som proffs var det så extremt viktigt att hålla nollan i sitt record, framförallt om man ville till UFC.”

”OM DET BLÖDER LIKA MYCKET EFTER NÄSTA ROND BRYTER HAN MATCHEN”


Oliver hade alltså börjat träna på Pancrase när intresset för MMA blommade upp, men under en sommar när klubben var stängd körde han istället med gänget på Stockholm Shoot. Första passet tränade han med Alexander Gustafsson och blev väldigt bra omhändertagen av alla vilket gjorde att han vid sommarens slut bestämde sig för att fortsätta där. Klubben splittrades sedermera och två nya klubbar bildades: Nexus Fight Center i Alvik och Allstars Training Center i city. Oliver följde med till Allstars där träningen hade mindre fokus på teknik än på Pancrase men var betydligt mer fysisk. När det var dags för hans andra proffsmatch var han i riktigt bra form och han kände sig oövervinnerlig, en känsla han inte haft tidigare. ”Jag mötte Erik Greisson på Trophy MMA i Malmö och mitt självförtroende var på topp. I första ronden krockade våra huvuden ihop och jag började blöda rejält precis över ögat. I rondvilan undersökte läkaren såret och sa att om det blöder lika mycket efter nästa rond bryter han matchen. Jag förstod att jag var tvungen att avsluta så i andra ronden gick jag ut med en offensiv aggressivitet. Jag fick tag på hans rygg och avslutade med en rear-naked choke.” Två vinster och noll förluster, det var dags för ett välförtjänt sommaruppehåll.



Under sommaren råkade Oliver ut för en skada när han hoppade in på ett pass för att det skulle bli jämna par. Han sköt in för en nedtagning, satte armen i mattan och fick sin träningspartners tyngd över sig. Armen översträcktes och det knakade till i armbågen vilket resulterade i ett besök på akuten och en gipsad arm. Det här var början på en skadefylld period för Oliver och han kom inte igång med träningen igen förrän vid jul. Nästa match bokades in mot Guram Kutateladze på IRFA 6 och skulle gå i mars 2014. Oliver kände sig självsäker inför matchen, men sista veckan av förberedelser gick inte som han hade tänkt. ”Jag hade varit på Gurams klubb nere i Lund på träningsläger när han var instruktör och visste att hans nivå på träningen inte var lika hög som min, så jag accepterade matchen och kände mig lugn. Veckan innan matchen gjorde jag en rejäl tabbe. Vi körde sprints på löpband och jag hade inte med mig mina löparskor men tänkte att jag lika gärna kunde köra barfota. När jag efter 15 minuters löpning hoppar av löpbandet är vaderna sjukt svullna och krampar ordentligt. För att det ska bli bättre går jag till en thaimassör och ber dem att bara köra vaderna. Hon tryckte stenhårt på dem med sina armbågar och när jag skulle därifrån kändes de helt förstörda, men jag hoppades att det skulle vara bättre nästa dag. När jag vaknade nästa morgon kunde jag knappt gå, vaderna kändes som två cementklumpar och det var 4 dagar kvar till matchen. På matchdagen hade det inte hunnit bli bättre alls och när jag försökte värma upp med lite hopprep fick jag sluta efter bara tio sekunder. Jag insåg att mitt starkaste vapen, fotarbetet, inte gick att använda och jag var tvungen att ha en annan taktik, göra det till en brottningsmatch. Vi hade drillat mycket burbrottning på Allstars så det var något jag kände mig trygg med. När vi sen var igång fick jag matchen dit jag ville med övertaget mot buren och lyckades lyfta och slamma honom flera gånger. Det blev inget avslut men jag vann på domslut efter tre ronder. Med tanke på omständigheterna var jag nöjd med matchen, jag gjorde det bästa jag kunde av situationen.”

Efter Olivers tredje match börjar armbågsskadan göra sig påmind igen och han får ta ett antal månader till att läka ihop. När kroppen kändes hel efter ett halvår gick han sin fjärde match mot polacken Lukasz Bieniek som han avslutade med en rear-naked choke. Hans MMA-record var intakt men kroppen protesterade nu desto mer. I slutet av 2014 ställde Oliver upp i SM i Submission Wrestling men var tvungen att bryta på grund av armbågen och insåg att han inte kunde fortsätta belasta den. Han började söka sig mot alternativa träningsformer och skulle komma att ta en paus från kampsporten.

Rörelseträning och The Ultimate Fighter


Boxning var uteslutet på grund av armbågen och träningen på Allstars blev för hård för Olivers sargade kropp. Han började träna gymnastik istället och lärde sig snabbt att stå på händer och att sitta i L-sits. Kroppskontroll och rörelseträning kändes roligt och han hörde talas om en guru i ämnet som hette Ido Portal. ”Det här var innan MMA-världen lärde känna Ido Portal genom Conor McGregor. Han håller träningsläger och seminarier över hela världen och jag blev intresserad av ett som hette The Movement Experience. Det skulle hållas över en helg i Prag, men när jag skulle anmäla mig var det redan fullt. Jag skrev till honom och förklarade att jag var professionell fighter med stort intresse för just rörelseträning och att jag väldigt gärna ville vara med på lägret. Kort därefter fick jag svaret ’Congratulations, you have a spot.’ På flyget ner hamnade jag bredvid Jonas Parandian från Naprapatlandslaget som har varit på nästan alla Idos läger och det var skönt att ha någon man kände med sig. Rörelseträningen var på den mest grundläggande nivån och handlade helt enkelt om hur man kan röra sin kropp. Mycket av tiden arbetade vi med att hitta nya rörelsebanor, till exempel att röra huvudet horisontellt i sidled eller röra bröstet i cirkulära rörelser utan att lyfta på axlarna. Tack vare karaten och dansen var min kroppskontroll på en relativt hög nivå och det gick ganska lätt för mig. Jag hade förväntat mig att komma hem från lägret med mer motivation för rörelseträning och vara ännu längre ifrån kampsporten, men det blev tvärtom. Jag märkte hur brett deras spektrum var och att jag bara var intresserad av det som gick att knyta an till fightingen.”



Tidigare i karriären hade Oliver tävlat lite grann i Sanshou och när armbågen nu blivit bättre tänkte han testa formen på Sanshou-SM. Han hade inte tränat fighting eller ens slagit på en mits på länge och var lite orolig för hur kroppen skulle reagera. Han vann första matchen trots att fighten kändes avig, men i andra matchen åkte han på ett ordentligt kast och knäckte till nyckelbenet i landningen. Han försökte fortsätta men i och med att andningen blev tyngre och tyngre var han tvungen att avbryta. Det visade sig senare att nyckelbensleden hade hoppat ur sin position och Oliver ordinerades återigen vila från fightingen. Ett halvår senare skulle The Ultimate Fighter ha uttagningar för säsong 22 och man skulle fokusera på just lättviktare.

”JOE SLIVA STOD PRECIS FRAMFÖR MIG OCH EFTER 30 SEKUNDER SA HAN ‘OLIVER, YOU’RE DONE!'”


”Jag hade inte en tanke på att åka eftersom jag varit skadad länge och formen var långt ifrån optimal. Men alla runt omkring mig gav sådan uppmuntran och stöd att jag till slut ändrade mig och skickade in ansökan. Kanske skulle skadorna hinna bli bra tänkte jag och tog mig till Las Vegas i april 2015. Jag visste att uttagningsmomenten var väldigt korta och att man bara hade ett par minuter för att visa upp sig. Hela förmiddagen gick åt att stå i kö och att skriva på papper, sedan delades vi in i grupper och uttagningen kunde äntligen börja. För mig var det först dags för grappling och vi skulle köra i 90 sekunder. Självklart vill de se avslut så jag struntade i positioner och gick istället på attack efter attack. Det blev inget avslut men förmodligen var det tillräckligt eftersom jag blev uppropad för nästa moment som var mitsar. Jag var orolig för nyckelbenet men som tur var skulle vi bara köra en minut, så jag gick in med full energi och smällde på så hårt och snabbt jag kunde. Joe Silva stod precis framför mig och efter 30 sekunder sa han ’Oliver, you’re done!’. Jag gick av mattan medan de andra fick köra klart och det var en riktigt skön känsla. Till sist kom intervjudelen och jag gjorde mitt bästa för att bjuda på mig själv. De såg i mitt record att jag hade vunnit 3 av 4 matcher på submission och frågade lite oroligt om jag var en brottare, men jag försäkrade dem om att jag är en striker och de såg genast lite lugnare ut. Säsongen innan hade de haft jättemånga brottare med och det blir sällan bra TV när fighters ligger och håller fast sina motståndare i tre ronder. På kvällen började de ropa upp namnen på de som blivit uttagna och för varje namn steg nervositeten i rummet. De andra svenskarna Martin [Svensson], Frantz [Slioa] och David [Teymur] hade redan ropats upp och efter vad som kändes som en evighet hördes även Oliver Enkamp.”

Sommaren kom och Oliver åkte med brorsan Jesse till Brasilien där de bland annat besökte Lyoto Machidas klubb. Oliver var inte särskilt imponerad av träningen men fick ändå köra några bra grapplingpass. När resan närmade sig sitt slut återvände Olivers otur och hans knä knakade till i samband med ett benlåsförsök. Han lindade det stenhårt men kände direkt att det var illa däran. ”När jag kom hem från Brasilien var det ett par veckor kvar tills jag skulle resa tillbaka till Las Vegas och TUF. Jag vilade knät och hoppades att det skulle hinna läka men när jag en vecka innan avresa fick ett mail med flyginformationen insåg jag att jag var tvungen att ta ett beslut. Skulle jag trots det skadade knät åka och hoppas att ändå kunna göra en bra prestation eller skulle jag ställa in och hoppas på en ny chans i framtiden när förutsättningarna är rätt? Jag kunde inte sova alls den natten, tankarna snurrade i huvudet. Till slut kom jag fram till att prioritera hälsan och förklarade för UFC exakt vad som hade hänt. De svarade mig att det händer hela tiden, att jag inte skulle oroa mig utan att istället satsa på att bli bra i knät och återgå till träningen. De sa också att de kommer att ha kvar ögonen på mig framöver. Det var en otrolig lättnad att ha bestämt mig och jag har aldrig ångrat mitt beslut sedan dess.”

”JAG ANSER ATT OMAR ÄR VÄRLDENS BÄSTA MMA-TRÄNARE”


På grund av skadorna kunde Oliver inte träna på Allstars men hans träningsmotivation var stor. I det läget blev han kontaktad av Jonathan Svensson som bad honom komma till Pancrase och träna lite med honom och det blev en slags nystart för den före detta Pancrasefightern. ”Jag kände ju redan många från tiden då jag tränade där så jag kände mig som hemma direkt. En träningsglädje väcktes i mig som var den starkaste jag kännt på väldigt länge. Mitt fokus återgick till teknik och form samtidigt som min passion för kampsport vaknade till liv efter att ha varit förlorad under hela skadeperioden. Filosofin på Pancrase överensstämmer väldigt väl med min, att den smartaste fightern vinner, inte den tuffaste. Jag anser att Omar är världens bästa MMA-tränare och då har jag ändå tränat med många av de mest ansedda tränarna i branschen. Viljan att lära mig nytt växte och jag upptäckte att jag egentligen inte känt den sedan jag var amatör och pressen att hålla ett perfekt record inte fanns där. Hos Pancrase har jag kunnat träna fullt ut och samtidigt låta knät, armbågen och nyckelbenet läka ordentligt. Min utveckling har skjutit i höjden bara under de senaste månaderna och jag känner att i nästa match kommer folk få se Oliver 2.0.”



En konstnärs tankar


Just filosofin kring MMA och även hur man ser på kampsport i stort är saker som Oliver kan prata om i timmar utan att tröttna. Alla år av träning runt om i världen, på olika klubbar, i olika stilar, med olika tränare har bidragit till en enorm källa av kunskap och erfarenhet som han ofta dyker ner i för att reflektera, förbättras och utvecklas. Det är väldigt intressant att diskutera de större frågorna med Oliver och ibland känns han snarare som en äldre, vis kampsportsmästare än en 24-årig fighter. ”Folk ser mig alltid som väldigt ung och de som inte känner mig tror att jag är oerfaren. Men om man till exempel jämför med min vän Jycken [Magnus Cedenblad] som de flesta anser vara en riktigt veteran inom sporten, så började vi faktiskt träna MMA samtidigt. Dessutom har jag tränat med eliten i många delar av världen och sparrats med fler UFC-fighters än de flesta i Sverige. Räknar man dessutom in alla olika kampsporter har jag gått väldigt många matcher genom åren. Egentligen skulle man kalla mig för en kampsportsveteran i en ung persons kropp!”

”EGENTLIGEN BORDE DET INTE HETA MMA”


”Något som jag och Omar delar är synen på hur man lär ut fighting, i vilken ände man ska börja. Grunden är inte, så som många tror, hur man slår en rak höger. Det handlar istället om hur man står, hur fötterna kopplas till marken, hur axlarna positioneras och hur kroppshållningen ser ut. Jag började för ett par år sedan att snickra ihop ett eget koncept för hur man kan lära ut fighting till någon som aldrig har gjort det förut. Någon som börjar träna MMA idag får förmodligen lära sig armlås från en person, lite boxning från en annan, brottning från en tredje och så vidare. Det finns ingen tydlig struktur med en uttänkt utvecklingstrappa. I karate har man tack vare bältessystemet tydliga krav på vad man ska kunna och i vilken ordning. Mitt system bygger på en liknande idé fast för MMA och utan bälten. Det handlar också om att periodisera träningen så att de olika momenten ligger i cykler. På många MMA-klubbar kör man stenhård träning året om medan friidrottare till exempel har uppbyggnadsperioder, förberedelseperioder, tävlingsperioder etc. Sist men inte minst är det väldigt viktigt för mig att man tränar MMA som en egen sport och inte thaiboxning, brottning och BJJ som separata sporter. Egentligen borde det inte heta MMA tycker jag, eftersom det inte är en mix av flera kampsporter längre, utan en egen kampsport, det är fighting. Det här tankesättet och strukturen på kampsportsträning har jag implementerat på Combat Academy och har kunnat få feedback på hur det fungerar. Under tiden då jag var skadad hade jag möjlighet att hålla i fler privatträningar och det var otroligt utvecklande för mig också, att på ett systematiskt och genomtänkt sätt lära ut kampsport till personer helt utan tidigare erfarenheter.”



”Träningen måste också planeras utefter din genetik, utefter vad man har för kropp. Mina muskler är av den uthålliga långdistanstypen, vilket man tydligt kan se när jag kör backträning och alltid är sist iväg men först att nå toppen. Jag gjorde ett eget experiment där jag körde samma backlöpning tio gånger med full återhämtning emellan och resultatet visade att alla omgångarna tog i lika lång tid. En fighter som ser ut som Rousimar Palhares eller Melvin Manhoef, med mycket muskelmassa, skulle ha börjat starkt och sedan få sämre tid för varje omgång. När det gäller rörlighet behöver jag inte stretcha längre, jag kan lägga upp min fot bakom huvudet när som helst. Dock medför rörlighet instabilitet vilket betyder att min skadeförebyggande träning bör vara muskelstärkande snarare än fokus på mer rörlighet. Med kunskap om sin kropp kan man optimera sin träning och fighting vilket gör det är orimligt att överlåta sitt träningsupplägg till en coach som har 30 olika fighters att träna. Varför ska alla träna likadant när alla är byggda olika? En individanpassad träningsplan är ett måste om man ska tävla på högsta nivån.”

”MINA MATCHER ÄR MINA TAVLOR OCH MIN FIGHTINGKARRIÄR BLIR ETT GALLERI”


”Vad jag vill uppnå med min fighting är något jag har tänkt på mycket senaste tiden. Min inställning har förändrats från att ha sett mig själv som en kampsportare till en kampkonstnär. På engelska heter det Martial Arts, och just konstbiten fascinerar mig. Mina matcher är mina tavlor och min fightingkarriär blir ett galleri. Jag vill med stolthet kunna visa upp mina tavlor, vilket gör att jag blir missnöjd när mina matcher blir tråkiga brottningsmatcher snarare än actionfyllda krig. Övergången till den här inställningen har hjälpt mig att flytta fokus från att varje match måste vinnas vilket minskar pressen på mig och jag kan prestera bättre. När jag tillåter mig själv att fightas fritt, utan press och med fokus på glädje och ren kampkonst når jag de bästa resultaten.”



Framtiden för ”The Future”


Med tanke på att Oliver är en riktigt kampsportsnörd är jag är nyfiken på att höra vilka fighters han följer och inspireras av. ”Det finns fighters jag gillar i perioder, typ Conor McGregor som var häftig att följa när han var på väg upp, men sen blev man ganska trött på hans snack. Gerorge St-Pierre och Lyoto Machida var favoriter för mig men sen slutade GSP och man lessnade lite på Machida. Två fighters har dock alltid inspirerat mig och den första är Mohammed Ali. Han hade ett vackert, flytande fotarbete och en otroligt stark mentalitet, något jag har försökt eftersträva för mig egen del. Den andra fightern är Kazushi Sakuraba, den lilla japanen som inte var rädd att ta någon match. Han mötte de rippade muskelbergen från väst och var själv lite småflabbig men kompenserade med grym teknik och en fantastisk krigarglöd, väldigt inspirerande.”



Olivers senaste match var alltså i november 2014, och nu har han börjat spana efter en ny match och är i diskussion med flera olika arrangörer. I sommar fyller han 25 år och med ett skratt påpekar han att det kanske är övergången från att anses som ung till att folk börjar fråga om han inte ska tänka på familj och barn. Vi pratar lite om vad för framtid som väntar honom och vad han planerar att göra med livet den dagen han ska lägga handskarna på hyllan. ”Jag har två mål som går parallellt med varandra. Det ena är min egna kampsportsskola i vilken jag hoppas kunna hjälpa människor med sin träning och utveckling, och det andra är min fightingkarriär. Även om jag fortfarande satsar på att nå de största organisationerna är drivkraften inte pengar eller ära utan min egen utveckling och för att få släppa loss konstnären inom mig. Jag kommer inte att försöka hänga kvar och fightas till mitt sista ben i kroppen är brutet, utan istället vara kvar så länge jag trivs med det, och just nu vill jag gå många fler matcher. När jag har ett tiotal tavlor i mitt galleri som jag är sjukt nöjd med och fått chans att visa hela mitt register, då är jag nöjd.”

Det är svårt att inte vara förväntansfull över Olivers kommande matcher och till synes ljusa framtid! FighterInterviews är tacksamma för detta mycket intressanta möte och önskar honom stort lycka till.