Den lilla kampsportstjejen


Det är tungt regn som faller över Stockholm den här junimorgonen och vi skyndar oss in under det skyddande taket på SATS SoFo. Gabriella har precis hållt ett Strikingpass under gymmets nya koncept SATS Martial Arts och vi slår oss ner på mattan så snart de svettiga motionärerna gått iväg till omklädningsrummen. Vi börjar prata om hennes lugna uppväxt i ett radhusområde i Spånga under mitten av 80-talet. Tydligt är att Gabriella och hennes två syskon tidigt märkte av pappa Christers brinnande kampsportsintresse och när de fyllde sex år introducerades var och en av dem för judon. Träningen skedde på klubben SportGarden i Vällingby under legendaren Lennart ”Lillen” Collan och Gabriella har bara positiva minnen från den tiden. ”Jag hade börjat med gymnastik innan och gillade redan då att röra på mig och vara aktiv. Både gymnastiken och judon var bra träningsformer för att utveckla kroppskontroll och motorik. Att träna var kul men också socialt eftersom det blev en naturlig plats att träffa kompisarna, och extra spännande var det såklart när man åkte på träningsläger.”



”Pappa höll på med både Ju-jutsu och Judo och var med i svenska landslaget. Mamma däremot var inte intresserad av kampsport överhuvudtaget så man kan väl säga att de kompletterade varandra ganska bra. Med mamma gjorde jag andra saker, det var framförallt henne jag vände mig till under ungdomsåren när jag behövde prata. Pappa har stärkt mig på andra sätt och alltid stöttat mig med träningen. De hade lite olika roller på den tiden, men nu har det jämnat ut sig och likheterna är större än olikheterna.” När Gabriella blivit tonåring fick hon upp ögonen för en annan stil som utövades på klubben: Goshindo. Hon beskriver det som judo plus slag och spark och för oss låter konceptet ungefär som Shootfighting i traditionell kampsportsdräkt.

”Det var ett gäng från gymnasiet som mobbade mig och mina vänner”


I tonåren hängde Gabriella också med kompisarna på fotbollsträning och veckorna präglades av mycket träning. Men under den här tiden fick hon också känna på livets hårda sida. ”När vi började sjuan kom vi till en skola med både högstadium och gymnasium. Det var ett gäng från gymnasiet som mobbade mig och mina vänner och det höll på under ganska lång tid. Det var riktigt jobbigt, framförallt med tanke på vilken känslig period det är när man försöker ställa om från mellanstadiet till högstadiet. Man är en ung tonåring som försöker hitta sin roll och identitet och blir sen nedtryckt av ett äldre gäng. Det var en väldigt tuff period och vi fick ha ett antal möten med skolan och föräldrar innan det efter något år började lugna ner sig.” Jag frågar om det aldrig ledde till att hon judokastade någon av plågoandarna i marken, men hon erkänner med ett skratt att hon aldrig har slagits utanför mattan, förutom med syskonen då förstås.

Att krascha och komma tillbaka


Med åren blev Gabriella mer och mer sugen på att tävla och på grund av bristen av sådana möjligheter inom Goshindo sökte hon sig till MMA och boxning. Tyvärr lyste tjejerna med sin frånvaro på MMA-tävlingarna så boxningsringen var den plats där Gabriella äntligen fick mäta sina förmågor mot andra. Hon fortsatte dock att samtidigt träna MMA vilket inte uppskattades av boxningstränarna som tyckte att hon skulle satsa helt och håller på boxningen. Detta resulterade i mindre uppmärksamhet och stöd från klubben och Gabriella tog till slut beslutet att helt ge upp boxningen och istället satsa på MMA. Steget från Judo och Goshindo till boxning och MMA kändes dock aldrig stort. ”Jag kunde anpassa mig bra och snappade upp de nya teknikerna snabbt. Vår tränare Lillen hade varit mycket i Thailand och inkorporerade många thaiboxningstekniker i Goshindopassen, så de var jag van vid. Kroppskontrollen och tänket är ju dessutom det samma oavsett kampsport.” Gabriella började tävla i MMA och Shootfighting, hon tränade stenhårt och utvecklingskurvan pekade rakt uppåt.



För lite mer än ett år sedan började dock Gabriellas kropp protestera på olika sätt. Hon fick skyhög puls av att gå uppför trappor, såg suddigt, blev illamående, tappade hår, skakade och kände sig deprimerad. Läkarna fastställde att hennes sköldkörtel producerade för lite hormon och hon började medicineras. Hon fortsatte att pressa kroppen på träningsmattan men trots medicinerna kändes kroppen svagare och svagare. En dag när klockan ringde lyckades hon inte komma upp ur sängen, och så fortsatte det i flera månader. Hennes pappa skjutsade henne mellan läkarbesöken och man kom till slut fram till han Gabriella var utbränd, hon hade pushat kroppen för hårt under för lång tid. ”Det har verkligen varit skitjobbigt och vägen tillbaka har varit väldigt lång. Det är svårt att göra så stora förändringar i sitt liv, man har vanor som sitter hårt och beteenden som är intränade under lång tid. Jag fick som tur var väldigt bra hjälp genom en specialmottagning för elitidrottare genom Riksidrottsförbundet. När träningen utgör en så stor del av ens liv kan man inte bara rycka undan den som de vanliga läkarna ville. På specialmottagningen förstod de bättre vad jag gick igenom och vad träningen betydde för mig.”

”Jag är mycket känsligare nu, kroppens tröskel är lägre än den var innan allt det här”


”Pappa och jag hade redan köpt våra biljetter till VM innan jag blev sjuk och jag hoppades hela tiden att jag skulle hinna återhämta mig. Till slut fick jag dock acceptera att det inte skulle gå, men bestämde mig för att åka med till tävlingen i alla fall. Jag var rädd att jag skulle må dåligt av att vara där utan att få vara med men så här i efterhand tror jag att det var bra ändå, att få ta del av tävlingskänslan och få umgås med landslaget. Strax efter VM fick jag tillåtelse att börja med väldigt lätt träning igen och jag kunde sakta börja jobba lite. Idag mår jag mycket bättre men det gäller att vara försiktig och att hela tiden tolka kroppens signaler. Jag är mycket känsligare nu, kroppens tröskel är lägre än den var innan allt det här. Om jag har kört på lite för hårt en dag kommer jag vara helt trasig nästa dag. Allt handlar om att hitta balansen och sedan hålla den, så jag testar mig fortfarande fram för att må så bra jag kan. I nuläget kan jag köra ungefär två pass om dagen även om det kan bli lite kortare pass ibland eller att jag får träna lite lätt på egen hand istället för på klubben med de andra. Men jag är jätteglad att jag mår bättre nu!”

MMA-landslaget vs. proffsdebuten


Det svenska landslaget i MMA har nu funnits i ca tre år och uttagning sker efter huvudprincipen att SM-vinnare får en landslagsplats. Gabriella har varit uttagen sedan starten och pappa Christer är en av två landslagstränare. ”Första året hade vi landslagsträffar där vi tränade tillsammans men nu är upplägget lite annorlunda. Tanken är att man ska träna med sin egen coach på hemmaplan och sedan ses vi och bildar teamet som ska åka på tävling. Vi har lite olika samlingar nu, till exempel team building, tävlingsinformation, föreläsningar med PO Lindvall. Team building känns viktigt trots att vi tävlar individuellt. Vi är ett lag som representerar Sverige och vi står bakom varandra. Att känna att man har varandras stöd ger trygghet och bidrar på ett positivt sätt när man är på tävling.”



Den 5 juli öppnas dörrarna till VM i MMA som arrangeras i Las Vegas. Gabriella har biljetterna redo och nu är det bara ett par läkardokument kvar att skicka in innan allt är klart. Hon kommer åka över ett antal dagar tidigare tillsammans med några andra från landslaget för att ge kroppen tid att anpassa sig till den nya dygnsrytmen. Konkurrensen kan vara svår att hålla koll på i en tävling där deltagarantalet växer för varje år. ”Jag har ju lite koll utifrån vad jag sett på tidigare VM samt från EM förra året. Dock kan det komma väldigt många nya fighters med tanke på att tävlingen växer för varje år, framförallt på tjejsidan. Första året hade jag bara två motståndare i min viktklass och nu börjar det närma sig tio. Öststaterna brukar vara duktiga tillsammans med Brasilien och Italien. Men jag bryr mig inte särskilt mycket om motståndet utan fokuserar på mig själv.”

”Målet är att ta mig till Invicta och UFC”


En av de vanligaste frågorna Gabriella får är när hon ska gå över till professionell MMA, många anser henne vara mer än redo. Hon själv känner också att det börjar bli dags nu men hon har haft sina anledningar till att vänta med övergången. ”Jag räknar med att jag kommer gå över under det här året. Om det går bra på VM blir steget förmodligen ännu lättare mentalt, då vet jag att jag slagit de bästa motståndarna och kan vara lugnare inför proffsdebuten. Det har varit riktigt kul att vara med i landslaget och en stor fördel är att man får bra arrangerade tävlingar att vara med på. Jag har velat matcha mycket för att utvecklas vilket jag har haft större möjlighet till som amatör. På grund av detta har jag valt att vänta men å andra sidan känner jag nu att det är dags, jag fyller 30 i år och kommer vilja ha familj och barn vilket inte kan vänta hur länge som helst. Målet är att ta mig till Invicta och UFC och övergången till proffs är ett steg jag måste ta för att nå dit.”

Rätt psyke och rätt käk


Gabriella känns som en väldigt lugn person när man pratar med henne och det bekräftar hon också stämmer när hon ska fightas. ”I början var det jätteläskigt att gå match, det var mycket nerver. Först nu börjar jag vänja mig och slipper dödslängtan jag tidigare känt inför mina matcher. Mitt lugn hjälper mig att kunna fokusera och ihop med en lagom dos nervositet håller man sig på tå. Jag behöver inte vara arg och känna att jag vill döda någon för att prestera. Att gå in med aggressivitet och ilska gör mig bara spänd och förbrukar mycket energi jämfört med att fightas taktiskt och smart.”



”Jag har arbetat med mental träning ganska länge, men jag började med det på egen hand, till exempel genom att tänka igenom min matcher i förväg, gå igenom tekniker i huvudet efter träningspassen, meditera. När jag pluggade på Bosön fick jag lära mig bra redskap och med landslaget har vi fått hjälp av PO Lindvall. Jag tror att mental träning börjar användas av fler och fler i och med att folk får upp ögonen för vikten det har. Det är inte bara i matcher jag har haft stor nytta av den träningen utan även för att hantera stress och press i vardagen. Jag har lärt mig att tänka mig lugn och att förbereda mig på rätt sätt för något som känns jobbigt att göra. För mig var det jättejobbigt att prata framför folk förut, men nu håller jag klasser för ett helt rum fullt av främlingar utan problem. Jag försöker alltid att noga tänka igenom vad jag ska fokusera på under nästa träningspass och även gå igenom passet i huvudet efteråt för att utvärdera vad som gick bra och dåligt. Som tips till de som vill börja med mental träning skulle jag säga att första steget är meditation, att kunna hitta en avslappning och rensa tankarna. Mental träning skulle jag säga är nyckeln till de riktigt stora framgångarna.”

”En dag i veckan får jag synda och då blir det en del lösgodis och choklad!”


I andra intervjuer har det framkommit att Gabriella utgår från så kallad antiinflammatorisk kost, något som vi ber henne berätta mer om. ”Det handlar om att utesluta all kost som triggar inflammationer i kroppen, såsom kött, socker, pasta, mjöl och så vidare. Det ersätter man med saker som har positiv effekt på kroppen, till exempel mycket grönsaker, vitt kött, bra fetter. Det finns långa listor på livsmedel som får tummen upp. När jag blev sjuk försökte jag hålla det här dieten väldigt strikt för att hjälpa sköldkörteln på traven och underlätta kroppens återhämtning. Kampsport är en bantarsport så alla som tävlar är hyfsat insatta i kosthållning, och jag har haft mina extrema bantarperioder och även tillfällen av matmani. Precis som med träning försöker jag hitta en balans med kosten för att undvika tokbantningar och rejäla matsug. Vegetarian blev jag när jag var 12 år men sedan har jag börjat äta fisk och därefter även fågel. Jag har uteslutit gluten för att det inte fungerar med min kropp, men däremot är jag en riktig godisälskare. En dag i veckan får jag synda och då blir det en del lösgodis och choklad!”

Inspiration och kampsport på gym


För 1-2 månader sedan lanserade gymkedjan SATS ett nytt koncept, kallat SATS Martial Arts, som erbjuds på SATS SoFo vid Medborgarplatsen. Gabriella blev tillfrågad av mannen bakom idén, Altan Celik, om hon ville vara med som instruktör vilket hon nappade på. ”Mitt intryck än så länge är väldigt positivt, det är en stadig ökning av deltagare och ständigt positiv respons från de tränande. Tanken är att det ska vara riktig kampsportsträning precis som i en dojo och inte som de tidigare boxfys-passen som erbjudits på de flesta gym. Vi fokuserar på bra teknik och gör vårt bästa för att alla ska röra sig framåt i sin utveckling. Nivån bland de tränande är väldigt blandad vilket gör det spännande, samtidigt som det ställer krav på mig att vara flexibel och lyhörd. Fördelen är att man aldrig kan nöta grunderna för mycket, och de mer erfarna får högre krav på tempo och finess så att det ändå blir kul och utmanande.”



I vanlig ordning vill vi veta vilka inspirationskällor Gabriella har och om det är några speciella fighters hon följer. ”Jag följde de stora galorna mer förut, men det har blivit mindre och mindre och nu tittar jag någon gång ibland. Sen är jag jättedålig på namn också så jag har ingen vidare koll på kändisar eller vilka fighters som är hetast just nu. Men jag kollar ibland och sparar vissa saker som inspirerar mig eller som jag vill träna på. Jag inspireras väldigt mycket av min tränare Omar [Bouiche], han är helt fantastisk! Honom skulle jag gärna läsa en intervju med på FighterInterviews, en mer djupgående intervju där man får veta mer om honom är det man ser på mattan, det skulle vara väldigt intressant!”

Där stänger vi av bandspelaren och låter Gabriella skynda iväg till sin behandling på Naprapatstugan, och vi önskar henne ett stort lycka till på VM och i hennes kommande proffskarriär!