Att hitta sitt kall


Det har gått exakt tio dagar sedan Jyckens senaste match när vi möts upp en tidig onsdagsmorgon i maj. Han ser avslappnad och tillfreds ut när han slår sig ner framför en stor skål med açai. Vi sitter i närheten av Pancrase, den klubb som Jycken tillhör sedan en tid tillbaka, och efter vår intervju ska han dit för dagens första träningspass. Samtalet kommer få mig att inse att Magnus är en unik person med mycket intressant syn på livet.

Magnus föddes för 34 år sedan och är uppvuxen i Huddinge i södra Stockholm. Han har alltid varit en riktig sportfantast och spelade under sina unga år både fotboll och tennis. Drömmen var att bli fotbollsproffs och enligt honom själv hade han talangen för det men saknade stöd och uppmuntran för att göra den satsning som krävdes. ”Kör på så länge du har det bra och trivs, men sen är får du skaffa dig ett riktigt jobb. Det var sådant man fick höra, en klapp på huvudet med orden ’ja ja, du växer också upp snart’. Men på mina föräldrars tid fanns det inte samma möjlighet att uppnå drömmar som det gör idag, det fanns ingen som pratade om att starta nästa Spotify eller ens flytta till USA, utan det handlade bara om att hitta ett bra och stabilt jobb. Det är något som jag stör mig på så oerhört, hur vuxna kan döda barns drömmar. Om ett barns högsta dröm är att bli fotbollsproffs borde man som vuxen istället uppmuntra till att träna hårt, ha roligt och satsa på drömmen. Sen kommer kanske den där ungen att vilja göra något helt annat när tonåren kommer, men man borde aldrig förminska folks idéer och drömmar!”

”HAN UPPSKATTADE MIN CHANS ATT NÅ UFC TILL 0,001%”


Själv började Magnus med MMA ganska sent, runt 22 år gammal. Han pluggade samtidigt på Naprapathögskolan och en sen kväll skulle han bestämma sig för att satsa på sin nyfunna sport. ”Jag var hemma hos en polare och kollade på UFC när jag sa till honom att jag tänkte hoppa av skolan och satsa på MMA. Jag hade alltid varit duktig på idrott men alltid slutat när jag nått en hög nivå. Skolan var jag trött på och min motivation för ett vanligt jobb var noll. Samtidigt var MMA så otroligt roligt och jag hade märkt att jag hade en fallenhet för det. Polaren tittade skeptiskt på mig och frågade om jag på allvar trodde att jag skulle komma till UFC och jag svarade att inte så långt kanske, men att jag ville träna och se hur bra jag kunde bli. Han sa att han uppskattade min chans att nå UFC till 0,001% och jag var inte jättemycket mer optimistiskt men tänkte ändå att det kanske var 0,002% sannolikhet. Det var dock svårare på den tiden, MMA:n hade inte utvecklats till vad den är idag. Man visste inte riktigt hur man skulle träna, men nu finns det renodlade MMA-klubbar. Nu kommer nybörjare in till klubben och kan redan göra en armbar för att de har lärt sig från TV eller YouTube. När jag började visste jag inte ens vad en armbar var för något.”



Pengar är inte allt


När Magnus hade bestämt sig för att börja träna på heltid var det bara det här med pengar som behövde lösas. Under en resa till Brasilien blev han inspirerad av den spartanska livsstilen brasilianarna hade och insåg att han egentligen inte behövde så mycket för att klara sig. Han räknade ut exakt hur mycket han minst behövde för att få det att gå runt och gjorde upp en plan för hur han kunde tjäna in det med minsta möjliga ansträngning. Genom dörrvaktsjobb och pokerspelande fick han in tillräckligt med pengar och han kunde därmed satsa helhjärtat på MMA:n. Än idag har han en skeptisk syn på pengar och materialism. ”I Sverige behövs inte så mycket för att komma upp till en okej nivå, men däremot krävs det sen ett stort steg tills det blir någon väsentlig skillnad. En polare till mig jobbar sjukt mycket och tjänar också betydligt mycket mer än mig, men ändå hamnar vi på mer eller mindre samma nivå. Han bor i innerstan, jag bor i Bromma. Han har en lite flashigare bil, jag har en Volkswagen. Han har en 52” TV, jag har 32”. Det mesta jämnas ändå ut av skatten, så det känns så löjligt! Han lägger sjukt mycket tid på jobbet och längtar bara efter helger och semestrar medan jag är ledig varje dag och kan ägna mig åt det jag älskar.”

”Jag har verkligen inget intresse i prylar och saker, jag vet inte när jag sist önskade mig någonting. Just nu känner jag att jag har allt jag behöver och kan inte komma på någonting överhuvudtaget som saknas. Det har tagit ganska lång tid att bli såhär dock eftersom samhället hela tiden driver på att vi ska köpa saker, med reklam som övertygar dig om att du blir lycklig om du bara köper den där soffan. Man måste hela tiden kämpa emot och inte fastna i konsumtionshjulet. När man väl kommer på någonting som man behöver är det oftast inte särskilt dyrt heller, det är när det blir massa onödigt skräp som det drar iväg. När jag köper något uppskattar jag det verkligen, ungefär som under dieten inför match. Man är så extremt torr i munnen sista dygnet och då kan jag unna mig att ligga och suga på en isbit. Det är njutning på hög nivå! Man kan väl säga att jag går på diet i livet också och det kan jag verkligen rekommendera. Just nu håller jag på att fundera över att investera i en cykel, något jag har tänkt på i typ ett år. Det vore schysst att kunna cykla dit man ska istället för att åka tunnelbana. Jag börjar med att googla, prata med folk och åka för att titta på olika cyklar. Jag börjar engagera mig ordentligt i den här cykeln och när jag väl hittar den rätta och bestämmer mig för att köpa den, då kommer det att vara så himla kul och härligt. Man uppskattar sina saker så mycket mer på det här sättet jämfört med om man direkt åker och köper någonting.”

”JAG TYCKER ATT DET ÄR OBEHAGLIGT OCH LITE VIDRIGT MED PENGAR, LITE SMUTSIGT”


Att inte behöva något och att inte värdera pengar högt har säkert sina fördelar, men jag undrar också vad det innebär för Jycken när han slår sig ner vid förhandlingsbordet tillsammans med UFC eller sponsorer. ”Jag är fruktansvärt dålig på det där. Alltså, fruktansvärt dålig! Jag säger i princip att om ni vill ge mig något så är jag tacksam för vad det än är. Samtidigt undrar jag vad det egentligen spelar för roll i slutänden. Det lär varken göra till eller från i mitt liv. Min fru jobbade väldigt mycket under en period och fick sedan en löneförhöjning på 3000 kr i månaden. Det är ju en bra ökning såklart, men jag frågade henne vad det egentligen kommer att göra för skillnad i våra liv. Efter skatt är det runt 2000 kr kvar och vad ska vi göra med dem, vi har allt vi behöver redan. Om jag jobbade med en lön på till exempel 1000 kr/h och fick en löneförhöjning på 2000 kr, då skulle jag tacka nej och istället be att få gå två timmar tidigare på fredagen. Om jag nästa år får ytterligare 2000 kr i löneökning skulle jag återigen tacka nej och istället gå hem vid lunch på fredagen. Snart kommer fredagen vara borta och man får mer och mer ledig tid. Tid är pengar och vad vill man helst ha? Jag tycker att det är obehagligt och lite vidrigt med pengar, lite smutsigt. Jag gillar inte att diskutera vad saker och ting är värda i kronor. Det dyker för jämnan upp folk som frågar om jag behöver sponsring, men jag säger alltid tack men jag har allt jag behöver.”



Njuta av varje stund


Något alla inte vet om Magnus är att han alltid stannar vid röd gubbe när han ska gå över gatan. Det är inte på grund av att han är en nitisk paragrafryttare utan för att han hela tiden strävar efter att vara närvarande och njuta av stunden. ”Det finns en liten skog man går igenom när man går hemifrån oss. Jag sa till min fru att jag verkligen älskar varje morgon när jag får gå igenom den här skogen, lyssna på fåglarna, titta på ekorrar som hoppar och barn som leker. Jag blir så lycklig av att gå där! När min fru går igenom skogen tidiga vardagsmorgnar däremot tänker hon på hur trött hon är och att det är så mycket på jobbet. Jag har lärt mig att bli genuint glad för småsaker, och ibland kan jag bli så lycklig att jag nästan tror att något är fel! Jag kan vakna på morgonen och känna mig så extremt tacksam och glad att det nästan blir för mycket känslor. Det är sjukt viktigt att ta in det som händer runtomkring sig och vara i nuet. Många människor sätter sig på tunnelbanan, åker till jobbet, sätter sig vid skrivbordet, dagen rullar på och sen är den slut. Det kan gå veckor eller månader utan att man egentligen vet vad man har gjort, tiden bara passerar och försvinner. På semestern däremot njuter folk av varje liten situation, tar in allt omkring dem och uppskattar varenda sekund. Samma levnadssätt borde man försöka få till i vardagen. Som sagt så går jag aldrig mot röd gubbe. Jag trycker på knappen och väntar tills det blir grönt. För mig är det en stund att stanna upp, andas och se mig omkring. Jag tar aldrig upp telefonen på tunnelbanan utan sitter istället och tittar och reflekterar. Det get mig ett lugn.”

”BÖRJA MED ATT TESTA ATT INTE TA UPP TELEFONEN NÄR DU VÄNTAR OCH SE VAD SOM HÄNDER!”


”För något år sedan skulle jag på träning men var jättetrött och kände att jag skulle behöva vila först. Jag tänkte att om jag skyndar mig och springer till klubben hinner jag lägga mig och vila en stund innan det börjar. Men sen frågade jag mig själv vad jag håller på med, ska jag stressa för att vila? Jag bestämde mig för att istället ta det lugnt. Jag strosade i rofylld takt, väntade på grön gubbe, andades och tog det lugnt. När jag väl kom fram till klubben kände jag mig helt utvilad! Det här händer folk hela tiden, att de snabbt säger hej då till polarna, kör rally hem, stressar som galningar för att lägga sig i sängen och försöka sova. Men hur bra går det med 180 i puls och kroppen full av stresshormoner? Egentligen tar det sällan mer än ett par minuter extra om man istället tar det lugnt. Men det är svårt att vara i nuet, man måste träna på det. Börja med att testa att inte ta upp telefonen när du väntar och se vad som händer! Testa att se dig omkring när du väntar vid övergångsstället. Det är ju sådant som meditation handlar om, att blir medveten, känna sina armar och ben, känna värmen i kroppen, känna sitt hjärta slå. Det är skitsvårt, inget snack om saken, men det går så länge man jobbar på det.”



Med tanke på Magnus ointresse för pengar och det faktum att en fightingkarriär sällan sträcker sig längre än att man hinner fylla 40 kan man undra om han någonsin oroar sig för framtiden. Ekonomin är ett område som kan skapa oro för de flesta men kanske inte helt oväntat håller sig Jycken lugn. ”Jag kan drömma mycket om framtiden, men eftersom jag är väldigt positiv blir det oftast storslagna planer det handlar om. Jag är verkligen inte orolig, jag menar hur illa kan det egentligen gå så länge man bor i Sverige? Ta Lyxfällan som exempel, det är samma sak varje gång. De här människorna bor alltid i hus och har bil, båt, pool, jacuzzi men tjänar sällan mer än typ 12 000 kr i månaden. De finansierar allt med sms-lån och har inte öppnat posten på två år. Sen kommer experterna och säger att skulderna snart kommer gå till kronofogden, men sen går banken alltid gladeligen med på att ta över alla lån så är allt frid och fröjd igen. När jag ser dem tänker jag att jag är garanterat säker, ingen anledning till oro. Jag anser mig ändå vara ganska vettig och det finns saker som jag är bra på som jag kan använda när jag är klar med fightingen. Det känns på ett sätt som en rolig utmaning också. Min största rädsla är snarare att jag inte ska hitta något som jag verkligen brinner för. Jag lever för passionen och tanken på att inte hitta något som ger mig kickar kan skrämma mig, men jag tror ändå att jag lyckas. Jag skulle absolut kunna tänka mig att vara tränare och ha en egen klubb. MMA:n har gett mig så otroligt mycket i mitt liv, jag har fått åka gjorden runt, träffa massor av spännande människor och fått minnen för livet. Det har gett mig trygghet, glädje och mycket kärlek. Det skulle jag vilja ge till fler, hjälpa folk att göra samma resa som jag själv har gjort.”

”JAG SPARRAS NÄSTAN INGENTING LÄNGRE”


Den ständiga utvecklingen


Den som tittar på Jyckens record lägger snabbt märke till att det gått mycket tid mellan hans matcher och innan hans senaste match hade han endast gått fyra matcher under de senaste fyra åren. Skadorna har hållit honom borta från oktagonen men med en nyfunnen filosofi kring träning räknar han med att hålla sig mer skadefri. ”Jag kan inte lova att aldrig mer bli skadad, skitgrejer kan alltid hända, men nu har jag inte ont i kroppen längre. Jag tränar mer än jag någonsin har gjort med längre pass men mycket lättare. Jag sparras nästan ingenting längre, kanske en gång var tredje vecka, och syftet är att utvärdera om det jag tränat på fungerar. Många fighters går ner till klubben för att sparras skithårt och sen går de hem och är nöjda med att de tränade hårt. Men vad lärde de sig egentligen? Vad var syftet med sparringen? Att köra samma tekniker och kombinationer som de alltid kör, som de redan kan? Jag utvärderar mina träningspass efter vad vinningen är gentemot skaderisken och självklart är idealet 10 i vinning och 0 i skaderisk. Var hamnar vi när det gäller ett hårt sparringpass? Om det gäller att testa om en ny kombination verkligen fungerar i matchsituation är det kanske värt det, men att bara gå in och sparras utan tanke? Fighters har tyvärr ofta en förkärlek för lidande. Man hör ofta prat om att vi är så hårda och tuffa, det ska göra ont, vi biter ihop och så vidare. Men måste det verkligen göra ont? Är det inte bättre att hålla kroppen hel och samtidigt utvecklas så mycket som möjligt?”

”Jag har hängt en del med Alastair Overeem, vi körde ju camp samtidigt nu inför senaste matchen. Han förstår vikten av att inte slita ut kroppen. Han kunde bestämma sig för att hoppa över träningen en hel dag för att istället spela tv-spel och bada. Sådana beslut tog han när han kände sig trött och ansåg att kroppen var i behov av återhämtning. Jag såg hans utveckling under campets åtta veckor på nära håll och under sista veckan såg han jävligt vass ut! Snabb, avslappnad och perfekt tajming. Någon hård matchsparring kör han aldrig, bara en typ av situationssparring för att efterlikna vissa beteenden eller situationer. Han har insett att det viktigaste är att han är skadefri och jag tror starkt på den mentaliteten.”



Det är tydligt att Magnus kan väldigt mycket om träning och han använder sin kunskap för att optimera sitt eget upplägg. ”I all idrott finns det tre parametrar man tittar på: VO2 Max, nyttjandegrad och arbetsekonomi. Det sistnämnda är något jag har funderat väldigt mycket på och till exempel jämfört MMA-fighters med boxare. En boxare kör 12 x 3 minuter i sina matcher medan jag själv kan prestera bra i tre ronder men där tar det slut. En nybörjare i grappling kan ha världens bästa kondition men han kommer vara helt slut efter att ha grapplats i två minuter, helt enkelt för att arbetsekonomin är dålig. Som nybörjare spänner man sig och gör av med energin på fel saker. Arbetsekonomi handlar om att slappna av så mycket som möjligt och bara spänna de muskler som behövs, när det behövs. Om du går ut och springer laborerar du med din VO2 Max men för att förbättra arbetsekonomin behöver du vara på mattan, få erfarenhet och lära dig när du ska slappna av och när du ska spänna dig. Att förbättra sin kondition tar mycket tid och slit och därför fokuserar jag på arbetsekonomin där jag får ut mer ork av lättare träning, samtidigt som jag förbättrar min teknik. Jag har satsat på mina sparkar en hel del, arbetar med att stretcha och hitta avslappningen. Det gäller också att lära sig skillnad mellan 100% och 95%. 100% orkar jag hålla en kort stund, säg 5 minuter, medan jag orkar hålla 95% i kanske 30 minuter. Skillnaden i effekt är dock inte så stor, att gå 100% istället för 95% ger inte så himla mycket mer, förutom att man blir trött mycket snabbare.”

”DET MENTALA TRÄNAR JAG NU HOS EN PSYKOLOG SEDAN UNGEFÄR ETT HALVÅR TILLBAKA”


När Jycken pratar om vikten att slappna av menar jag att det är något alla redan vet. Vi alla fick väl höra som nybörjare att det var viktigt att slappna av? ”Ja absolut, men nu kommer vi till en sak som många tränare gör fel. De flesta tränare har någon gång påpekat för eleverna att de borde slappna av mer, men hur många har tränat dem i att slappna av? Många snackar om att det mentala utgör 80-90% i fighting, men ska vi inte träna på det då? Genom alla år har jag alltid fått höra att jag har så långa ben och borde sparka mer, men då måste man också lägga tid på att träna sparkar om det nu är det jag ska bli bra på. Som med allt i livet måste man ju träna på det man ska bli bra på! Problemet är att när kunskapen brister gör man det lätt för sig genom att säga att något är viktigt och sen återgår man till den vanliga träningen. För att göra något åt saken lägger jag nu ner ca fyra timmar i veckan på ren sparkträning där jag bara nöter och nöter. Även det mentala tränar jag nu hos en psykolog sedan ungefär ett halvår tillbaka, vilket går skitbra! Genom det har jag lärt mig att sortera och styra min tankar lättare, ta fram rätt känsla inför match och hitta glädjen. Jag har alltid varit intresserad av personlig utveckling och att ha någon så professionell att bolla med är riktigt coolt.”

Om det är den mentala träningen, en plötslig insikt eller ren mognad som gett effekt är oklart, men tydligt är att Jyckens inställning till matchförberedelser har förändrats. ”Förr när jag har tävlat har någon stått och örfilat mig och försökt elda igång mig inför matchen. Men varför ska jag egentligen ha den känslan med mig in i buren? Jag står ju inte och örfilar mig själv inför sparring, utan är istället lugn och harmonisk för att få ett bra flyt. Tro mig, när man går in inför 30 000 personer som skriker sig hesa är det betydligt svårare att hålla sig lugn än att bli uppjagad, men ändå står folk och örfilas och skriker om att kriga och döda. Adrenalinet boostas och man går in med tunnelseende och kör på någon slags autopilot. Kolla på Mayweather till exempel, han jagar aldrig upp sig inför sina matcher, istället fightas han taktiskt, metodiskt, smart och avslappnat. Här gäller det också att tränarna lär ut rätt kultur till sina adepter. Det är ju jättenegativt att ha kroppen full av adrenalin när man ska försöka slappna av och hitta ett bra flow. I vilken annan idrott vill man ha en adrenalinrush på startlinjen?”



”På senaste invägningen hörde jag att många trodde att jag var rädd, eller att jag hade haft för tuff diet och därav blivit ofokuserad. Men faktum var att invägningsproceduren kändes helt jävla meningslös! Det är ett enda stort jippo. När de ropade upp mitt namn kändes det hela så löjligt, varför ska jag gå upp och stirra på den här killen? Det är bara så töntigt! Vi kommer ju att göra upp i buren imorgon så varför ska jag stå här och eyeballa honom nu? Jag hade försökt prata med honom en stund innan men han var inte alls intresserad, så jag fortsatte att garva över hur patetiskt det hela kändes. Väl uppe på scenen önskade jag honom lycka till och började vända mig bort för att gå, men fick tillsägelse att vi inte var klara, jag var tvungen att titta på honom en liten stund till. Varför gör vi det här? var orden som ekade i mitt huvud. Sen ska folk komma med frågor och analyser om invägningen, de undrar om det var en bra staredown. Vadå bra? Vi stod ju bara och stirrade på varandra! Folk drar slutsatser att den ena är mentalt svagare för att han vände bort blicken. Ja, ja, whatever!”

”JAG TROR AV HELA MITT HJÄRTA ATT JAG HAR EN MÖJLIGHET ATT VINNA BÄLTET I MELLANVIKTSDIVISIONEN”


Framtiden som fighter


För ungefär en månad sedan fyllde Jycken 34 år vilket är över medelåldern bland UFC-fighters, men själv menar han att han inte är färdig på långa vägar. ”Det är klart att jag kan bryta nacken så är allt över redan imorgon, men min plan är att fortsätta tills jag är runt 40 år och det innebär sex år till att fightas. Med mitt nya träningsupplägg är jag starkare än någonsin, explosivare, rörligare och har bättre kondition. Allt det här har jag siffror på så det stämmer faktiskt. Visst tappar man vissa saker när man blir äldre, framförallt snabbhet och explosivitet, men i och med att de andra bitarna fortsätter att förbättras tror jag att det vägs upp. Sen får man ju se, det kanske börjar gå åt helvete om två år och då får man väl se över sin plan. Men jag tror av hela mitt hjärta att jag har en möjlighet att vinna bältet i mellanviktsdivisionen. Inte just nu, men om 1-2 år så tror jag verkligen att jag kommer att vara en av de bästa i världen, jag är helt övertygad.”

”Nästa match blir nog under hösten räknar jag med. Jag vill gå två eller tre matcher per år så jag hinner nog med max en till i år. Det lär bli en högre rankad motståndare nästa gång, förmodligen någon som ligger runt topp 15, kanske Rafael Natal eller så. Ända upp till topp 10 känner jag att jag är en bättre MMA-fighter och skulle förmodligen vinna i 9 fall av 10 mot alla dem. Nästa år kommer jag att ha fem raka vinster och då måste jag få någon från topp 10. Vinner jag även den matchen har jag sex raka vinster och då kan ens namn börja dyka upp i titeldiskussioner om man har lite flyt. Jag har tränat med Luke Rockhold som håller mellanviktsbältet och i nuläget slår han förmodligen mig i 8 matcher av 10, men om 1-2 år kommer oddsen vara 50-50 om jag tränar rätt och täpper till mina hål.”



Joakim Engberg är en meriterad MMA-coach som bland annat hjälper Alastair Overeem inför hans matcher. Det var för att få träna med Joakim som Jycken tog med familjen och åkte till Albuquerque i USA inför senaste matchen. Trots skada och sjukdom är han jättenöjd med campet och kommer vilja ha Joakim som coach även i kommande matcher. ”Vi har varit vänner länge nu och dessutom är han superduktig, riktigt kunnig. För mig är det viktigt om man åker iväg med någon i 5-6 veckor att den personen också är en vän. Jag vill kunna knacka på hos honom mitt i natten om jag behöver snacka, och det kan jag med Jocke. Tyvärr stukade jag foten och var sjuk en del av campet så mesta av tiden blev att ligga i poolen, snacka strategier, ta promenader och må allmänt bra. Jag insåg att det spelar ingen roll, vad ska jag lära mig under de sista fyra veckorna som jag inte redan kan? Anledningen till att jag bestämde mig för att åka dit från början var för att hänga med Jocke men framförallt att komma bort från Sverige. I USA är jag anonym medan här vill alla snacka om matchen, till och med i kön på ICA, och min fru håller på att bli galen på alla tjatiga frågor om hur det känns och hur taggad jag är. Tidigare har jag varit nervös, stressad och känt prestationsångest inför mina matcher plus ett stenhårt camp med en uttorkad och utsvulten kropp. Om man då förlorar efter att ha lidit i nio veckor känns det ju som att man har gjort allt i onödan. Därför har jag nu försökt att se till att ha riktigt jävla kul på campet, en lätt diet, skönt och avslappnat. Går man tre matcher per år och har ångest under åtta veckor inför varje drabbning innebär det att man mår kasst 24 veckor per år, vad är det för jävla liv? Det är ju helt sinnessjukt! Man behöver tänka om och se till att ha kul.”

Inspirationskällor


Som alltid är vi nyfikna på att höra mer om inspirationskällor, och eftersom Magnus är en riktig MMA-nörd finns det en hel uppsjö med fighters han gillar men det är en persons namn som direkt kommer upp. ”Omar [Bouiche]! Under hela min karriär har han gjort jättemycket för mig och det var riktigt tufft att lämna Pancrase när jag gjorde det. Klubben var i en svacka då skulle jag säga, och flera av de jag tränade mest med försvann. Nu är det nytt folk och så sjukt bra sparring, till exempel med Sadibou [Sy], Abbe [Joof], Kalle och Ludde [Karl och Ludvig Albrektsson], de är monster allihopa där nere. Omar är fantastisk, ett unikum och en jävla fin människa. Han är alltid lugn och harmonisk, och dessutom är han en riktig tekniknörd och det älskar jag.”



”Jag kommenterar ju UFC-galorna på Viasat så jag får ju se väldigt mycket fighters. Matt Brown tycker jag är fantastisk, hans inställning och tuffhet ser jag upp till. Han är en sån som går genom eld för att vinna och hans mentala styrka är inspirerande. Jag kan njuta av att kolla på Demian Maia, även om han kan vara lite tråkig så är hans grappling helt enastående. Albert Tumanov har en skön och avslappnad boxning som är kul att se. Han har uppenbara hål i sin grappling men man kan ändå uppskatta hans rörelse och snabba händer. Mighty Mouse [Demetrious Johnson] är ju så bra att det är ett skämt! Jag skulle också säga att Luke Rockhold är där uppe med Mighty Mouse som den mest kompletta champen. Lukes stående är sjukt bra men sen är han även en riktigt bra brottare även om han sällan får cred för det, plus att han är svartbälte i BJJ. Jag gillar honom riktigt mycket, alla på AKA (American Kickboxing Academy) är så jävla trevliga! Jag skulle gärna ha mitt camp där, men tyvärr är det så himla dyrt. För ett långtidshotell där får man betala ca 60 000 kr för fyra veckor medan samma sak i Albuquerque kostar 20 000 kr.”

Med det får vi avsluta intervjun och önska Jycken stort lycka till på sin väg mot UFC:s mellanviktstitel, det blir ett nöje att följa!