Det har tagit tid att få till intervjun med Alan, dels för att han nyligen blev pappa igen och dels för att han har haft fullt upp att förbereda olika MMA-fighters på Allstars för sina matcher. Till slut ses vi äntligen och vi var förberedda på ett gripande samtal. Hade vi inte haft en tidsgräns för intervjun skulle vi förmodligen kunnat prata hur länge som helst; Alan är en öppen person med mycket tankar och han delar gärna med sig av dem. Mycket av den Alan är idag präglas av hans bakgrund och därför tar vi oss ordentligt med tid för att prata om den.

Livet i favelan – Kärlek, slagsmål och drogkrig


Alan föddes för 34 år sedan i Jardim de Catarina, en av de farligaste favelorna utanför Rio de Janeiro, Brasilien. Han flyttade sedan till favelan Cantagalo, och det är den platsen han betraktar som sitt hem. ”Jag skulle beskriva Cantagalo med orden fara, fridfullhet, lycka och hem. Det är anses vara farligt av de flesta som aldrig varit där, fridfullt av dem som växt upp där, lycka för hur folk lever och hem för att det är där jag känner mig trygg. Varje gång jag åker tillbaka till Brasilien återvänder jag till mitt hem, jag har fortfarande kvar samma vänner. Visst var det tufft att växa upp där, men det är som det är. En rik person har inte bett om att bli född rik och en fattig har inte bett om att födas fattig. Vi föds in i vissa omständigheter och får göra det bästa vi kan utifrån dem. Vi fick alltid kämpa hårt för att få det vi ville ha, något som de som redan hade allt när de föddes aldrig har behövt.”

”Man var tvungen att hålla sig till de från sin favela för att klara sig, det handlade om överlevnad”


”De fattiga i Brasilien, barnen från favelorna, går i de statliga skolorna där det knappt finns några lärare alls. Min skola var en sådan och det var slagsmål varje dag, vilket är en självklarhet när man sätter killar från tio olika favelor i samma klassrum. Man var tvungen att hålla sig till de från sin favela för att klara sig, det handlade om överlevnad. Polisen fick ständigt komma dit och lärarna var rädda för att arbeta i en sådan miljö. Alla vi barn gick till skolan helt utan förväntningar eftersom man i favelan förutsätter att man kommer att dö ung. Slagsmålen skedde oftast på fotbollsplanen och jag fick mycket stryk eftersom jag var ganska liten. Men jag visade aldrig någon rädsla, det var det viktigaste, för jag visste att om jag fegade ur skulle mina vänner ge mig stryk istället. Skulle jag komma hem och gråta inför mig familj skulle pappa eller mina farföräldrar gett mig stryk. Det var många gånger jag åkte på stryk i skolan, grät hela vägen hem tills jag stod utanför dörren, torkade tårarna och gick in som att inget hade hänt.”



Enligt Alan blir de flesta i favelan involverade i droghandeln för att det ofta är det enda sättet att försörja sig. För en mörkhyad, fattig kille från ett sämre ansett område är det i princip omöjligt att få ett vanligt jobb. Han förklarar att ingen av de vänner eller familjemedlemmar som sålde droger ville göra det, men de såg ingen annan utväg. Tyvärr har drogkriget tagit livet av flera nära och kära i Alans liv. ”Den första personen jag förlorade var min gudfar, som tillsammans med min pappa styrde favelan Jardim de Catarina. När jag var sex år blev pappa tagen av polisen och fängslades, samtidigt som min gudfar dödades. Favelan övertogs av ett rivaliserande gäng som då slängde ut min mamma och oss barn från vårt hem. Min syster togs omhand av hennes gudmor, medan jag och mamma fick bo på gatan. Till slut hittade min farmor oss och tog med oss till Cantegalo där jag fick bo hos dem. Min pappa lyckades senare ta över en annan favela och fortsätta med sin drogaffärer där men det slutade med att han miste livet. Min ena bror hade också blivit inblandad och en dag när han var 14 år var hans gäng på väg till en annan rivaliserande favela när de plötsligt hamnade i konfortation med polisen och han blev skjuten till döds. Min andra bror följde samma bana och år 2010, på min födelsedag, fick jag ett telefonsamtal med informationen att han hade dödats av polisen. Han hade varit inblandad i en uppmärksammad händelse där en polishelikopter hade blivit nedskjuten och det vara bara en tidsfråga innan de skulle få tag på honom. Alla som var inblandade i den händelsen dödades.”

”I favelan såg vi människor bli dödade i princip varje dag, det var mycket vi upplevde som andra inte ens kan drömma om”


”Allt detta skapade ett kaos i familjen, speciellt för mamma, det är henne jag lider mest med. Jag är väldigt ledsen för min bröder och min pappa, jag älskar dem, men de gjorde sina val och de betalade priset för dem. Men lidandet drabbar de som finns kvar, det vill säga min mamma, mig och min syster. Nu när jag själv är förälder är det ännu svårare för mig att förstå hur det skulle vara att förlora ett barn, och min mamma har förlorat två! Nu har jag köpt ett hus åt min mamma och syster i ett bättre område så att jag kan slappna av och veta att de har det bra. Det sista min pappa bad mig om, precis innan han dog, var att jag skulle ta hand om min mamma och syster. Det var vad han misslyckades med så han litade på att jag skulle ta över uppgiften. Allt detta gjorde att jag tvingades bli vuxen i en väldigt tidig ålder. I favelan såg vi människor bli dödade i princip varje dag, det var mycket vi upplevde som andra inte ens kan drömma om, och det har såklart satt sina spår. Jag vet att jag ibland är för hård mot min son, till exempel om han börjar gråta på brottningsträningen så säger jag åt honom att skärpa sig och fortsätta träna. Efteråt inser jag att jag beter mig precis som min pappa gjorde mot mig, och det vill jag inte. Ibland hinner jag inse det i förväg och kan hindra mig själv, men ibland går det inte.”

Arte suave – Brazilian Jiu-Jitsu


Den flerfaldiga världsmästaren Fernando ”Terere” Augusto bredrev ett socialt projekt i favelan Cantagalo med syftet att få bort unga killar från kriminalitet och droger genom BJJ-träning. En av killarna som plockades upp var Alan. ”Jag visste ingenting om Jiu-Jitsu innan jag träffade Terere, inget alls. Jag blev intresserad eftersom jag ville lära mig något att använda i slagsmålen mot killarna i skolan. Efter bara två månader började vi att tävla och det var en insikt jag fick under de första tävlingarna som fick mig att älska sporten. Jag mötte en vit kille i en tävling och jag gjorde allting rätt, jag tog poäng och till slut var det min arm som höjdes av domaren. Det var första gången i mitt liv som jag kände jämlikhet, vi tävlade på samma villkor och varken hudfärg eller hemadress spelade någon roll! Så länge man tränade hårt, gjorde sin hemläxa och förberedda sig väl kunde man slå sin motståndare och vinna. Det var en mot en, samma storlek och nivå, inget kunde vara med jämlikt och rättvist än det här. Det var det som fick mig att hålla fast vid Jiu-Jitsu.”



Terere fick inte några pengar genom sitt BJJ-projekt i favelan trots att han var en av världens absolut bästa Jiu-Jitsuutövare. En dag fick han möjligheten att flytta till São Paulo och lära ut BJJ mot betalning, något han inte kunde tacka nej till. Han såg till att Alan och de andra fick en ny tränare av hög klass, Ricardo Vieira, en flerfaldig världsmästare som tränat aktiv sedan han var fem år gammal. Alan trivdes med Ricardo och fortsatte att utvecklas i snabb takt. I och med att han började vinna större och större tävlingar blev namnet Alan ”Finfou” Do Nascimento känt bland BJJ-utövare världen över. År 2004 kom Stephan Seidl från Malmö till en av Alans träningar i Brasilien och bad om att få vara med. Efter passet gav han Alan ett erbjudande om att flytta till Sverige för att instruera BJJ, vilket Alan nappade på. Till en början åkte han mycket fram och tillbaka men efter några år började han spendera mer tid i Sverige än i Brasilien och är nu fast bosatt med sin familj i Nykvarn utanför Stockholm. Han instruerar på heltid och syns på både Prana Jiu-Jitsu och Allstars Training Center.

Alan lever verkligen Jiu-Jitsu och ägnar i princip all vaken tid åt sporten. Det har lett till stora framgångar och en möjlighet att försörja sig. Men han säger också ”ingen ära utan uppoffring”, och syftar på sin familj. ”Varje dag när jag vaknar på morgonen hjälper jag min sambo att göra vår son i ordning för att gå till skolan och sen åker jag till träningen på Prana. Först är det morgonträning med teknik, sen fysträning och därefter hård träning med sparring. Däremellan är jag på Allstars och tränar deras MMA-fighters i grappling, så det är inte förrän sent på kvällen som jag kommer hem och då sover redan min familj. Huset är då städat, kläderna är tvättade, middagen står färdig bredvid mikrovågsugnen. Jag kan inte beskriva hur mycket jag uppskattar stödet jag får från min familj. Det tuffaste för mig är inte de hårdaste träningspassen eller tävlingarna, det är att inte ha tid med min familj. Det vi har tillsammans är morgonar och de helger då jag inte reser eller tävlar. Det är dem jag tänker på när jag sliter på klubben, deras uppoffringar för att jag ska kunna vara där och träna, så jag ser till att göra det mesta av det.”

”Nej, nej, nej, nej, jag har aldrig varit duktig eller haft någon talang”


När jag frågar hur tidigt han insåg sin talang och sin fallenhet för BJJ skakar han på huvudet. ”Nej, nej, nej, nej, jag har aldrig varit duktig eller haft någon talang. Jag har aldrig sett mig som det och kommer inte göra det heller. Den dagen jag börjar se mig som duktig är det dags för mig att sluta. Jiu-Jitsu handlar om utveckling och förbättring, varje dag. Samma ögonblick som jag stiger ner från podiet efter att ha vunnit en tävling har jag redan ett nytt fokus och en lista i mitt huvud på saker jag behöver förbättra. Om andra vill klassificera mig som bra eller dålig får de titta på mina resultat och prestationer och avgöra själva. Men nej, jag har aldrig sett mig som den bästa utövaren på något sätt. Däremot var jag den som alltid tränade mer än alla andra, framförallt för att jag hade svårt för att lära mig teknikerna snabbt. Än idag har jag inga problem med att gå fram till ett blå- eller till och med vitbälte som gjort något intressant och fråga om de kan visa mig hur de gjorde. Man borde alltid se sig själv som en nybörjare och bevara hungern för att lära sig mer. Det finns de som vinner ett världsmästerskap och tycker att de kan allt, men vad tror du att motståndarna som du vann mot gör nu? De tränar ännu hårdare och hittar nya sätt för att slå dig nästa gång. Kommer du tillbaka nästa tävling utan att ha utvecklats och använder samma strategi kommer du garanterat att förlora.”



Totalförlamning och en känga till Kampsportsgalan


År 2014 tävlade Alan i världsmästerskapen som hölls i Kalifornien, USA. Han hade lyckats ta sig till semifinal och ställdes mot Otavio de Souza. Tidigt i matchen jobbade Otavio för att få in en omo plata, men svepte snabbt Alan för att istället få in en armbar. I svepet landade Alan på huvudet och skadade sig allvarligt. Publiken bevittnade hur läkare bar ut en förlamad Alan på bår. ”När jag slog i mattan kände jag elektricitet gå från mina händer, genom hela kroppen, ända ner till tårna. Jag kände hur tidsspannet mellan det mina hjärna beordrade och det min kropp utförde blev större och större tills jag inte kunde röra mig alls längre. Det var väldigt läskigt men jag vägrade att acceptera det. Jag vägrade acceptera att hamna i rullstol, att andra skulle behöva ta hand om mig, att inte längre kunna försörja och ta hand om min familj. Jag fick ett otroligt stöd av min familj, mina vänner och mina elever. Läkarna gjorde åtskilliga tester och berättade till slut att det hade uppstått en svullnad i nacken som gjorde att nerver klämdes. Därför hade alla signaler som skickades från hjärnan till kroppen för att röra sig slagits av. Jag var totalförlamad i fem dagar och därefter började svullnaden sakta att avta och jag fick mer och mer känsel tillbaka.” Efter att ha blivit utskriven åkte Alan på semester till Brasilien med sin familj, men istället för att sola och bada anmälde han sig till en BJJ-tävling som han enkelt vann. Det var viktigt för honom att bevisa för sig själv att han fortfarande kunde, att skadan inte hade lämnat några men.

”Klubben som kom på andra plats i SM hade blivit nominerad, men inte vi som blev bästa klubb med åtta medaljer!”


Det är tydligt att Alans elever ligger honom varm om hjärtat, vilket gör att han blir väldigt upprörd när de behandlas orättvist, något han anser hände på Kampsportsgalan som arrangerades tidigare i år. ”Jag och Kenta [Hammarström] har tillsammans med de andra på Prana Jiu-Jitsu åstadkommit fantastiska resultat på sista tiden. Men om man ska vara ärlig uppmärksammas tyvärr våra framgångar betydligt mycket mindre i Sverige än utomlands. I Abu Dhabi World Pro 2016 tog vi två guld och två silver, vilket ingen annan svensk klubb någonsin gjort. I uttagningarna till Abu Dhabi spred vi ut våra deltagare för att de skulle slippa möta och eliminera varandra och vi fick pris för bästa akademi i fyra av dessa uttagningar, vilket heller aldrig har hänt i svensk BJJ-historia. En av de största BJJ-hemsidorna, www.bjjee.com, rankade nyligen Prana som nr 1 i Europa. När jag kom till klubben en dag hörde jag några prata om att vi inte hade blivit nominerade till Kampsportsgalan. Jag hade aldrig hört talas om den men kollade upp vad det handlade om och det stämde. Klubben som kom på andra plats i SM hade blivit nominerad, men inte vi som blev bästa klubb med åtta medaljer!”



Alan tar med mig bort till en svart griffeltavla som är fylld med namn. Han förklarar att det är namnen på alla 18 personer som klubben ska skicka till VM i Kalifornien i år. Ett antal av dem är redan världsmästare. Han uppmanar mig att försöka hitta någon annan svensk BJJ-akademi som skickar ens hälften så många. Det är tydligt att han inte bryr sig om att själv få bekräftelse, utan att det handlar om de unga killarna och tjejerna som han ser slita stenhårt dag efter dag. ”Vi har killar på Prana som varken studerar eller jobbar, de tränar Jiu-Jitsu på heltid. Vi har de som flyttat hit från andra länder som nu bor i gymmet och tränar fyra gånger om dagen. De har lämnat sina föräldrar, vänner och hemländer för att komma hit för att satsa allt. Det gör mig riktigt ledsen att de inte får det de förtjänar! Men om våra prestationer inte är tillräckligt, vad kan vi då göra? Jag har försökt förklara för dem att de inte behöver den bekräftelsen, att vi gör det vi gör för vår egen skull. De förstår och säger okej, men jag förstår såklart deras frustration. Det hela påminner mig om min uppväxt i Brasilien när jag trots mina resultat inte fick det jag förtjänade.”

Med tanke på att Alan nu är 34 år, har tävlat hela livet och verkar lida av att inte kunna ge sin familj mer tid undrar jag hur många fler år han tänker satsa på att tävla. ”Det här året är mitt sista som tävlande i svartbälteseliten, jag har bestämt mig för att ta ett steg ner från högsta nivån. Jag har tävlat mot de tuffaste i tio år nu och uppnått mina mål, vunnit de största tävlingarna och slagit de bästa. Till slut kommer man till en punkt när man vill ge tillbaka till sporten och där är jag nu. Min plan är att öppna en jiu-jitsuakademi en dag, kanske i Sverige, Brasilien eller varför inte i USA? I Brasilien har jag redan en klubb, det sociala projektet i favelan.” När vi gör intervjun är det bara två veckor sedan Alan vann världsmästerskapen i Abu Dhabi, en tävling han har försökt vinna under många år och nu alltså äntligen lyckats. Man kan minst sagt säga att han drar sig tillbaka med flaggan i topp!

FighterInterviews önskar Alan en framgångsrik avslutning på sin tävlingskarriär och all lycka i sina framtida projekt!