Jimi har precis avslutat ett sparringpass på Allstars och det märks att det är hårda tag. Han är i Stockholm för att jobba på sin form men även för att hjälpa sin gode vän Alexander Gustafsson inför UFC Hamburg i september. Med en medicinboll som huvudkudde lägger han sig ner för att vila den ömma kroppen samtidigt som vi sätter igång bandspelaren och börjar prata om hans turbulenta livsresa som tagit honom från USA, via Nigeria och ett antal brittiska fängelseanstalter till världens största MMA-scen.

En nigeriansk Amerikan i England


”Jag föddes 1980 i Kalifornien, USA. Min pappa gick på universitetet där men vi flyttade redan när jag var 3 år. Flyttlasset gick till Nigeria där mina föräldrar kommer ifrån och där växte jag upp. Mina föräldrar hade lite problem så efter ett par år flyttade mamma och mina två bröder till London medan jag stannade kvar med pappa. Jag har alltid varit pappas pojke och trivts väldigt bra med honom. Något år senare flyttade vi efter och sedan dess har jag bott i England. Ibland frågar folk vilket land jag ser som mitt hemland och det är alltid svårt att svara på. Nigeria har en stor plats i mitt hjärta, det var där jag växte upp och jag har bara fina minnen därifrån. England är min bas, det är där jag bor och samtidigt är jag amerikansk medborgare med amerikanskt pass. Lägg sedan till att jag älskar Sverige! Jag älskar att komma hit, människorna är så trevliga och det är så skönt att fly undan all stress i London.”



När Jimi började skolan i London var han 10 år och hade problem med att komma till ro. Han var väldigt duktig i det flesta ämnen och låg före de andra i klassen, men det gjorde honom också uttråkad. Med sitt enorma energiöverskott hade han svårt för att sitta lugnt i klassrummet och sköta sig, vilket orsakade en hel del problem för honom. Det positiva sidan av all energi var hans framgångar i idrotten, ett ämnde han stortrivdes med. När han inte skötte sig hotade alltid lärarna med att han inte skulle få vara med på idrotten, och det hjälpte oftast, i alla fall tills han blev lite äldre. När han blev tonåring började han i högstadiet och på grund av den ostadiga situationen hemma flyttade han ständigt mellan sin mammas och sin pappas hem, vilket i sin tur ledde till att han fick byta skola sju gånger. Han började umgås med de stökiga gängen i skolan och problemen blev fler och allvarligare.

”Jag slet av mitt bälte, sprang ifatt honom och attackerade med full kraft”


”Pappa flyttade runt så jag kom alltid till nya områden och nya skolor. Flera skolor var för stökiga elever och flera av dem blev jag relegerad från. Mitt smeknamn på den tiden var ’Temper’ på grund av mitt heta temperament. Jag minns en gång när vi hade rast i skolan och alla var i uppehållsrummet där det fanns ett pingisbord. Jag var väldigt liten på den tiden, och jag stod och väntade på min tur att få spela. Det var en äldre och betydligt större kille som spelade och när det var min tur knuffade han undan mig och fortsatte spela, som att jag inte fanns. Med tårarna rinnande ner längs kinderna och ilskan kokande inom mig väntade jag på att han skulle bli kvar. När han sen lämnade skolan och promenerade in mot stan följde jag efter. Jag slet av mitt bälte, sprang ifatt honom och attackerade med full kraft. Till slut kom polisen dit, det var blod överallt och jag relegerades från den skolan också.”



Skaka galler


När Jimi var i 15-årsåldern började han få upp ögonen för de dyra designerkläderna alla populära killar hade: Gucci, Versace och Louis Vuitton. Tillsammans med sin bästa vän Carl började han fundera på hur de skulle få tag i pengar för att också kunna köpa sådana och svaret blev inbrott och att stjäla datorer. Med stora sedelbuntar i fickorna gick de två nyrika tonåringarna ut på Londons klubbar i dyra märkeskläder och drack champagne. De njöt av statusen och trots att de sen blev tagna av polisen fortsatte på den kriminella banan, de hade vant sig vid att tjäna snabba pengar. Vid 17 års ålder dömdes Jimi till sitt första fängelsestraff. ”Det var en ungdomsanstalt och jag hade blivit dömd till två månader. Jag var fortfarande en väldigt liten kille och alla där inne var gigantiska i jämförelse med mig. Det var tufft där inne och även om jag bara behövde sitta en månad till slut så kändes det som tre år, tiden gick extremt långsamt!”

Även om månaden på anstalt var tuff fick det inte Jimi att ändra beteende. Pengarna lockade och skulle snart komma i kontakt med mer organiserad brottslighet. Han hade som 21-åring köpt en sprillans ny Range Rover men han bara ha den i två veckor innan polisen slog till mot den kriminella ligan de haft spaning på. De var 13 personer som togs och Jimi fick sitta i fängelse ca tre år. ”Jag och mitt gäng var som kungar inne på anstalten, det var vi som styrde och ställde på vår avdelning. Det fanns något som kallades double bubble, vilket innebär att man ger någon ett tobakpaket för att veckan därpå få två paket tillbaka. Jag började med ett paket men snart hade jag hela cellen full med tobak och bytte det mot andra saker som till exempel telefonkort, kex och dricka. Min cell var som rena köpcentret!”

”När jag påbörjade det andra lyftet kände jag hur det smällde till i bröstet”


Ett par år senare uppstod en konflikt mellan två olika grupperingar på Londons gator. Rivalerna var ute efter Jimi vilket slutade med att de åkte förbi hans mammas hus och började skjuta. Den kvällen var han inte där, men det var däremot hans lillebror som träffades i skottlossningen. Det var en mörk period och Jimi var efterlyst för ett par allvarliga brott. När han kom hem från en resa till Dubai blev han tagen av polisen och åkte återigen i fängelse. Han var fast besluten om att ändra sitt liv och använda sitt intellekt till riktig affärsverksamhet och aldrig mer hamna i fängelse. Han hade under senaste åren börjat lyfta vikter, en passion för tyngdlyftning växte fram och hans kropp blev större och större. ”Det var under en fängelsevända som jag började lyfta och när jag kom ut var jag typ dubbelt så stor som när jag kom in. Jag började deltaga i tynglyftartävlingar och jag minns att när jag var 21 år tog jag 300 kg i marklyft. Jag tränade på hårt och en dag skulle jag köra två maxrep i bänkpress, det var på 180 kg. När jag påbörjade det andra lyftet kände jag hur det smällde till i bröstet och därefter kändes det som när man river isär ett tygstycke. Hela bröstmuskeln hade slitits av!”



Mixed Martial Arts


En nära vän till Jimi hade vid det här laget börjat träna MMA och när Jimi blev ordinerad ett halvårs vila från tyngdlyftning blev han övertalad att komma och testa lite jiu-jiutsu och kickboxning. ”Jag kunde ju ingenting egentligen, men jag var en tuff jävel som visste hur man slogs på gatan. På kickboxningen slängde jag mest iväg rallarsvingar och första gången jag testade jiu-jitsu fastnade jag i en triangel och kände hur allt svartnade. Men jag gillade träningen och fortsatte träna nästan varje dag. Efter två veckors träning bad jag min tränare fixa en match åt mig, så han bokade in mig på en gala som skulle hållas om tio dagar. Under de tio dagarna sålde jag helt galet många biljetter, alla ville komma och se mig slåss!” Jimi avslutade sin motståndare med ground ’n pound i första ronden. Veckan efter debuten insåg han att det var MMA han skulle satsa på, att han älskade det!

”Jag vet ju fortfarande inte vad jag håller på med!”


Matcherna fortsatte bokas in och Jimi avslutade vem de än ställde framför honom. Han tjänade han bra pengar på att sälja matchbiljetter där han hade en 50/50-deal vilket innebar att han fick behålla hälften av pengarna för de biljetter han sålde, en summa som kunde bli runt 100 000 kr. Efter ett antal matcher var det dags för Jimi att slåss om titeln i Ultimate Challange mot Ryan Robinson. Det blev en två minuter kort och våldsam tillställning med total dominans från Jimis sida och han vann därmed bältet. Efter att han sen försvarat bältet började namnet Jimi Manuwa spridas även till andra sidan Atlanten och ett visst UFC tog kontakt för att värva honom. ”Jag pratade med min coach och sa att jag vet ju fortfarande inte vad jag håller på med! Då hade jag tränat i ca två år och kunde fortfarande ingen brottning och bara ett par submissions, allt jag hade var råstyrka och kraft. Jag hade sett flera engelska fighters som kommit till UFC, förlorat och åkt ut. Mitt svar till dem blev att när jag väl kommer så kommer jag för att stanna men nu är jag inte redo.”



Efter ytterligare några matcher kom UFC på nytt med ett erbjudande och Jimi var mer lockad denna gång men sa fortfarande att han var redo. I samma veva lämnade han Ultimate Challenge och skrev på för BAMMA. Han knockade den första motståndaren BAMMA ställde upp mot honom, franske BJJ-svartbältet Antony Réa. Men pengarna Jimi fått ihop öppnade han ett eget gym i Croydon, London.

Att slåss med de bästa


Efter vinsten i BAMMA hörde UFC av sig för tredje gången och den här gången tackade Jimi ja. För att få högkvalitativ träning tog han flyget till San Diego, USA och Alliance Training Center. ”Jag hatade det. Jag hade tänkt stanna tre veckor men efter bara tio dagar åkte jag hem. Phil Davies och några andra duktiga fighters var där och jag minns hur mycket stryk jag fick, blev nedtagen, submittad. Jag hatade det verkligen. Dessutom åt jag dåligt och gick ner mycket i vikt. Jag saknade familjen, mitt hem och min hund. Jag hade även messat lite med Alex [Gustafsson] och pratat om att komma till Stockholm för att träna ihop.” Jimis UFC-debut hölls i september 2012 mot Kyle Kingsbury och avslutades i efter andra ronden till Jimis fördel via TKO.

”Jag försökte komma på någon anledning till att känna hat mot Alex inför matchen”


En sen kväll när Jimi var på en nattklubb för att möta några vänner ringde hans telefon. Vid det här laget hade han också vunnit sin andra och tredje match i UFC, återigen via avslut. Det var nu hans manager som ringde med en rak fråga: ”Nogueira har dragit sig ur sin fight med Alex, vill du ta hans plats? Det är main event på O2 Arena i London!” Jimi var motvillig till en början eftersom han betrakta Alex som en god vän, men hans tränare fick honom till slut att inse att det var en för stor möjlighet för att inte ta den. Om han skulle lyckas vinna skulle han ta sig direkt till toppen i viktklassen. ”Jag minns att jag försökte komma på någon anledning till att känna hat mot Alex inför matchen, men det var omöjligt! Han är en genomsnäll kille helt enkelt. Jag var obesegrad och hade ett enormt självförtroende, även om jag såklart hade respekt för min motståndare. På grund av en revbensskada hade jag inte kunnat sparra något under uppladdningen utan fick fokusera på min fysik. Det var första gången jag skulle gå en femrondersmatch och det gjorde mig lite orolig. Oron gjorde att jag fightades annorlunda, jag backade undan för att spara energi istället för att gå framåt som jag alltid gjort i tidigare matcher. I andra ronden minns jag att jag släppte fokus, bara i en sekund, men det räckte för att han skulle få in en rejäl uppercut. Plötsligt låg jag på golvet och domaren skrek att matchen var över. Det var en riktigt tuff förlust.”



Efter matchen mot Alex tog Jimi några månaders välförtjänt semester med familjen. Han fick veta att hans nästa match skulle gå i Polen mot Jan Blachowicz, och han bestämde sig för att göra sin uppladdning på Allstars i Stockholm. ”Det var första gången jag tränade på ett riktigt MMA-gym med bra schema och elitfighters. Jag tränade med Ilir [Latifi], Herdem [Alacabek], Alex och många andra riktigt duktiga fighters. Efter mitt besök på Alliance i San Diego bestämde jag mig för att aldrig bo på ett gym igen, jag måste ha det bekvämt för att trivas. Jag får lätt hemlängtan och då är det mycket lättare om jag bor på ett schysst hotell där jag kan slappna av ordentligt. Efter det campet har jag alltid kommit tillbaka till Sverige, jag älskar att vara här!”

”Då förstod jag att det skulle bli ett krig!”


Efter att ha besegrat Blachowicz på enhälligt domslut fick Jimi genomgå två operationer, först handen och sedan knät. När han precis började komma tillbaka från skadorna i slutet av juli 2015 fick han återigen ett viktigt samtal från sin manager. ”Vi hade diskureterat möjligheterna att få in mig på Irlandgalan i oktober men när jag svarade sa han att jag kunde få möta Anthony ’Rumble’ Johnson 5:e september i Las Vegas! Det innebar 5-6 veckors förberedelse och jag tvekade först, men återigen kom argumenten upp att om jag bara slår honom stiger jag direkt till toppen. Dessutom ville jag väldigt gärna revanchera Alex som hade förlorat mot Rumble tidigare. När matchen började kände jag på honom med jabben och direkt svarade han med en stenhård kombination; då förstod jag att det skulle bli ett krig! Det var en jämn första rond och i slutet kändes han tröttare än mig så jag hade bra självförtroende när jag gick in i andra. Det kom sen ett tillfälle när vi stod och tittade på varandra, jag skickade iväg en spark samtidigt som honom, men han landade först och följde upp med två slag innan jag återfått balansen och där träffade han mig. Precis som i matchen mot Alex låg jag plötsligt på golvet och domaren ropade att matchen var över.”

Framtiden som fighter


Jimi förklarar att hans två förluster har varit tuffa för honom men samtidigt har båda motståndare vid matchtillfället varit förstarankade i viktklassen. Precis nyligen har han också ändrat träningsupplägget till att fokusera mer på tunga vikter. ”I mina senaste matcher har vi fokuserat mest på kondition och fitness, men nu går jag tillbaka till basics. Jag kör med tunga vikter för att få tillbaka min naturliga grundstyrka, den där råstyrkan som var den som tog mig ända hit. Jag ser till att hålla mig i form eftersom man aldrig vet vem som skadar sig och behöver bli ersatt. Mitt liv är väldigt hektiskt just nu med familjen, mitt gym, en hyrbilsfirma jag driver och en hel del annat så det är skönt att komma hit till Allstars och fokusera på träningen. Även om de ger mig ordentligt med stryk och jag ofta helst av allt bara vill ha en vilodag så trivs jag väldigt bra!”



Om Jimi får önska motståndare blir det någon i top 10, kanske Shogun, Corey Anderson eller Lil’ Nog. När den här intervjun publiceras är det dock klart att han kommer att ställas mot Ovince Saint Preux på UFC 204. När vi diskuterar hans ålder, 36 år, och hur många matcher han tror sig ha kvar i sporten säger han att han kommer fortsätta så länge passionen finns där. Han har fortfarande en hunger efter att bli bäst i världen och så länge han känner den kommer han inte att sluta.

”Det här är fighting, en gladiatorsport, och ingen av oss har bett om att bli förebild för någon!”


Vi avslutar med att diskutera andra fighters i UFC och vilka det är som inspirerar Jimi. ”Jon Jones var en stor inspirationskälla för mig, men jag känner mig besviken efter allt som kommit fram på sista tiden med dopingen. Inte kokain och marijuana för det hjälper ändå inte din prestation, men allt som är prestationshöjande, det har gjort mig besviken. Anderson Silva har alltid varit en annan favorit, och även Jose Aldo med hans striking. När det gäller att läsa en intervju med någon måste jag nog ändå säga Conor [McGregor]! Vi har samma manager och har träffats några gånger. Vissa saker han säger är bara helt otroliga, saker som jag inte skulle komma på att säga på 100 år! Även [Nate] Diaz, har är så annorlunda i intervjuer. Reportern frågar honom något och han svarar på något helt annat! Han är underbar att titta på och jag kan relatera till honom. Den här sporten handlar inte om att ha bästa personligheten utan vem som är den bästa fightern! Folk pratar om oss som förebilder, åt helvete med det! Det här är fighting, en gladiatorsport, och ingen av oss har bett om att bli förebild för någon! Visst försöker jag göra mitt bästa, för mina barn till exempel, men min primära uppgift i den här sporten är att slåss!”