Det är en tidig lördagmorgon i september när David kommer och öppnar porten åt mig på Birger Jarlsgatan 18 i Stockholm. Han ska köra ett hårt träningspass ihop med Reza Madadi på No. 18 innan intervjun kan börja. Det finns inga tecken av trötthet i hans ansikte trots den tidiga timmen och han förklarar att han varje vardag vaknar kl 05:30 och därför snarare anser sig ha haft lång sovmorgon idag. Efter åtskilliga jabbar på mits, bänkpressar och utfall med bulgarian bag är de klara och vi börjar prata om Davids långa resa som lett honom fram till där han är idag.



En vuxen elvaåring


David föddes 1979 och växte upp i Hägersten, en Stockholmsförort som på den tiden såg väldigt annorlunda ut jämfört med idag. ”På våran tid fanns det inte alls lika mycket kriminalitet, våld och droger som det gör i Hägersten idag. Idag är det en relativt segregerad förort och mycket mer ’orten’ än på min tid. Området var lugnt och bra, men däremot hade vi det tufft i familjen. Vi var fyra barn och när jag var 11 år stack farsan, vilket gjorde att jag fick axla hans roll. Mina dagar började med att få upp min fem år yngre lillebror, klä honom och ta med honom till skolan. På lunchrasten sprang jag hem för att gå ut med hunden och när skolan slutade på eftermiddagen fortsatte jag till den lokala mataffären där jag jobbade med att plocka varor. Min mamma hade redan dubbla jobb så de pengarna jag kunde dra in var viktiga för familjen.”

”Jag slog ut båda hans framtänder och det är något jag ångrar än idag”


Efter ett par år slog puberteten till, David blev tonåring och orkade inte längre slita på samma sätt. Dessutom växte ilskan mot pappan för att han satt familjen i den här situationen. Att vara en ung, förbannad kille med maxad testosteronproduktion är inte lätt och problemen blev tydligare och tydligare. ”Det blev en hel del slagsmål, mycket kontakt med polis och socialen och jag var nära att bli utslängd från skolan. Jag minns speciellt en gång när det var min lillebrorsas födelsedag och farsan inte dök upp trots att han lovat. Jag var fullständigt rasande och det var en kille som jag rök ihop med som fick ta emot all min ilska när jag till slut exploderade. Jag slog ut båda hans framtänder och det är något jag ångrar än idag. Till slut fick jag kontakt med en jävligt bra övervakare från Socialtjänsten som hjälpte mig att reda ut många problem. Dessutom hade jag börjat träna kampsport, fick bra kontakt med tränaren och genom honom började jag jobba i garderoben och dörren på Spy Bar.”



Det var redan när han var 13 år som David, genom en äldre kompis, kom i kontakt med kickboxning. Han fick mycket stryk i början och det var många gånger när han var på väg till träningen som han ångrade sig och vände hem istället. Samtidigt var han en väldigt lovande fotbollsspelare och spelade under en period i Hammarby. Hans temprament ledde dock till avstängningar och till slut var det föräldrar i laget som inte tyckte att han skulle få vara kvar. Istället växte kampsportsintresset och han tog träningen mer och mer seriöst. Jobbet i garderoben och som dörrvakt försörjde honom även om det var ett tufft arbetsklimat. ”Det bästa beslut jag tagit i livet var att sluta som dörrvakt. Det var så mycket oro, slagsmål och skit helt enkelt. Det var väldigt annorlunda mot hur det idag när det framförallt är väktare som sköter dörren och man ringer polisen direkt om något händer. På vår tid var man tvungen att lösa problemen själv direkt, ett lite annat upplägg kan man säga.”

”Jag fick så ofantligt mycket stryk!”


The Brazilian Swede gör UFC-debut


En dag hamnade David i diskussion med en dörrvaktskollega om vad som egentligen fungerar i en riktig fight. Kollegan menade att thai- och kickboxningen inte skulle räcka långt utan förespråkade mer fokus på markkamp och David bestämde sig till slut för att testa. ”Jag fick så ofantligt mycket stryk! Jag blev nerplockad, strypt, armlåst och allt du kan tänka dig. Jag kände att thaiboxningen inte hjälpte mig någt alls utan det var BJJ jag skulle satsa på. Jag började träna stenhårt och blev nästan manisk. Efter sex månader fick jag blått bälte och började vinna stora tävlingar som till exempel EM.” Eftersom den högst graderade i Sverige på den tiden hade lila bälte fanns det ingen som kunde gradera David. Han och hans tränare började därför åka till Brasilien kring år 2000 för att hitta den bästa träningen.



”Man fick sparka i pungen, skallas och hoppa på motståndarens huvud”


”Vi åkte runt och testade olika klubbar i Brasilien. Till slut fastnade vi för Murilo Bustamante och Brazilian Top Team. Vi fick en bra kontakt och jag började åka dit med jämna mellanrum. Som tur var hade jag fått schyssta sponsorer så ekonomiskt klarade jag mig bra. Jag älskade verkligen livet där; joggingturerna på stranden, träningen, maten, vädret och framförallt atmosfären. Ett tag bodde jag där på heltid, sen åkte jag hem till Sverige emellanåt för att jobba ihop pengar till att åka igen. Runt 2003 började jag satsa på MMA på allvar och åkte över till Finland för att gå matcher, men reglerna såg lite annorlunda ut då jämfört med nu. Om man tittar på min första match fick man alltså välja om man ville fightas med handskar eller utan. Man fick sparka i pungen, skallas och hopppa på motståndarens huvud. Varje viktklass spände över tio kilo och vi hade inga ronder utan det var en 10 minuter lång match utan paus. Dessutom var det ofta turneringar vilket innebar flera matcher under samma dag.”



År 2006 blev David tilldelad sitt svarta bälte i BJJ. Samma år fick han gå match på Wembley Arena inför 20 000 personer i den brittiska organisationen Cage Rage mot hemmafavoriten Phil Norman, en MMA-pionjär som även vunnit brittiska Gladiatorerna på TV. Trots att David gjorde en stark match och enligt honom själv vann varenda rond fick han till slut domarsiffrorna mot sig, ett kontroversiellt domslut som till och med möttes av burop från hemmafansen. David gick dock inte lottlös ur händelsen. Cage Rage hade ett avtal med den japanska organisationen Pride och efter matchen mot Norman fick David ett erbjudande om att om tre veckor gå match i Yokohama utanför Tokyo, mot Mitsuhiro Ishida som då var rankad tvåa i världen i sin viktklass. ”Japanerna var ljusår före oss när det gällde träning, matchrutin och förberedelser. Jag skulle fightas i -73 kg och det var första gången jag bantade inför en match. Jag hade slarvat med konditionsträningen, kände mig stressad och nervös plus en stor dos jetlag på det. Dåliga förutsättningar med andra ord men jag gick all in och vann första ronden, men sen tog jag slut helt och hållet. Jag fick så mycket stryk i de två sista ronderna att det var helt sjukt. Men det var viktiga lärdomar.”

”Om man är fighter kan man inte hålla på att välja utan man ska kunna möta även de bästa”


Efter Davids debut i Pride blev organisationen uppköpt av UFC vilket försatte honom i ett slags limbo. Han var fast i sitt kontrakt men fick inga matcher, vilket till slut tvingade honom att säga upp det. ”Det sved att riva kontraktet eftersom jag hade runt 15 000 dollar per match. Men jag gjorde det i alla fall och hann gå två matcher innan UFC hörde av sig. De kontaktade Brazilian Top Team för att hitta en motståndare åt Diego Sanchez. Matchen skulle gå om tre veckor och det var fem stycken tillfrågade som redan hade tackat nej. Sanchez hade 18-2 i record, var rankad topp 5 och ansågs livsfarlig, men jag tvekade inte utan tackade ja direkt. Jag ansåg att om man är fighter kan man inte hålla på att välja utan man ska kunna möta även de bästa. Dessutom sa UFC att om jag skulle lyckas vinna mot Sanchez skulle jag möta Jon Fitch och vid vinst mot honom väntade Georges St-Pierre!”



David förlorade mot Diego Sanchez men gick inför nästa match ner en viktklass och besegrade då Jess Liaudin. I sin tredje UFC-match förlorade han mot Mark Bocek och trots att han hade en fight kvar på kontraktet meddelade UFC att de avslutade sin deal med honom. ”Det var just när UFC tog över alla fighter från WEC. Alla som förlorade på den galan jag gick match på blev av med sina kontrakt. Det kändes orättvist att bli sparkad efter att ha tagit en match på så kort varsel mot Diego Sanchez och därefter ha 1-1 i record. Det känns som att otur och dålig tajming tyvärr har spelat in vid ganska många tillfällen i min karriär. Men vem vet, allting har kanske en mening.”

”Nu är det precis som i boxning: pengar, pengar, pengar”


MMA-galor och framtidsplaner


Första gången David gick in i oktagonen med ett par UFC-handskar på händerna var 1 maj 2008 på UFC 82. Vi diskuterar vilken utveckling som har skett sedan dess och vad den största skillnaden är idag. ”Framförallt sista året har det blivit mer show än fighting. Ranking spelar ingen roll längre, man tar in WWE-personer för att de är kändisar och man behöver inte försvara sitt bälte så länge man säljer pay-per-views. Conor [McGregor] är ju en stor bidragande orsak till detta och det positiva är att fighters nu kan begära mer pengar, men å andra sidan har mycket förstörts genom att fokus har flyttats. Nu är det precis som i boxning: pengar, pengar, pengar. Sen tycker jag att fighters har blivit duktigare generellt på MMA men det som jag tycker har försvunnit är fighters som är extremt duktiga på en av discplinerna inom sporten, till exempel stående eller brottning.”



De senaste åren har han gått flera matcher på Superior Challenge, en organisation David håller högt, även om det är tydligt att målet fortfarande finns på andra sidan Atlanten. ”Superior Challenge är fruktansvärt bra, det är de mest proffessionella galorna jag fightats på efter UFC och Pride. Allt flyter på och hela arrangemanget är fantastiskt, det enda som saknas är publik tyvärr. Men ja, jag vill fortfarande tillbaka till UFC. Jag tränar med UFC-fighters varje dag och mina prestationer på träningarna är mitt kvitto på att jag ligger på den nivån. Jag är där, jag måste bara få chansen att visa det! Jag är skyldig mig själv det, men framförallt så är jag skyldig grabbarna som hjälper mig varje dag och de som har hjälpt mig hit.”

Det finns fighters som, den dagen de lägger handskarna på hyllan, uppfylls av ett vakuum och inte längre vet vad de ska sysselsätta sig med. David har redan nu så många projekt igång att han inte kommer att ha några problem att fylla ut tiden efter fightingkarriären. Förutom att hålla PT-klasser och driva MMA Bootcamp i Stockholm har han nu precis släppt sin första webkurs: Att vara en Fighter. Kursen ger redskap för att hantera motgångar i livet och bygga upp en mental styrka, hela tiden med referenser till Davids eget liv. Men ännu är han inte färdig med fightingen.”Man måste ha två saker: motivation och vara skadefri. De har jag, plus träningsföreståelse som också är viktigt. Men vi får se, blir det inget med UFC eller Bellator snart börjar det nog kännas som bortkastad tid. Jag har som sagt andra projekt som genererar mycket mer pengar än fightingen, men det här är en egogrej som jag vill fullfölja.”

”Den jag helst skulle vilja läsa en intervju med är Randy Couture!”




Vilka fighters är det David följer och inspireras av? ”Jag gillar José Aldo, Fabricio Wedum, Cain Velasquez, Rafael Dos Anjos, Cowboy [Donald Cerrone] och även Diaz-bröderna. Jag älskade att kolla på Georges St-Pierre fram till slutet när man satt vaken klockan fyra på morgonen för att se honom jabba i fem ronder. Sen blir det såklart att man tittar på PPV-kungarna som Conor [McGregor] och Ronda [Rousey], även om jag inte tycker de är bäst på MMA så slutar det med att man tittar på deras matcher i alla fall, man faller för hypen. Men den jag helst skulle vilja läsa en intervju med är Randy Couture! Det är helt sjukt hur han bara försvann, Captain America i UFC:s Hall of Fame som det plötsligt bara blir knäpptyst om. Det vittnar om UFC:s fruktansvärda makt; hur lätt de kan bygga upp en fighter som McGregor och samtidigt plocka bort någon lika lätt som Couture. Folk inser nog inte vilken makt de har. Att få läsa hela Coutures historia och syn på allt som hänt vore riktigt spännande.”

FighterInterviews tackar David för hans tid och önskar honom all lycka, både i nästkommande matchen och även i jakten på återkomsten till UFC!