I de stora lokalerna på SATS i Hornstull är det nästan tomt den här torsdagsförmiddagen. Några enstaka stammisar ur den äldre generationen rycker och drar i sina maskiner samtidigt som ett dussin mammor har samlats i ett rum för gravidgympa. Det är svårt att missa den 197 cm långa och 100 kg tunga Martin Pacek och vi hittar honom i rummet längst in i lokalen där han lastar på viktplattor på en skivstång. Efter varje övning stämmer han av med schemat i mobilen som skickats till honom från landslagstränaren. Han förklarar att han är på väg tillbaka från en förkylning och därför tar det lite lugnare än vanligt. Efter diverse benböj, fällknivar och bencurls sätter vi oss och går tillbaka till hur det kom sig att familjen Pacek hamnade i Sverige.



Brottarsonen blir judoka


”Min pappa, Ryszard Pacek, tränade brottning på hög nivå och kom till Sverige med polska landslaget i slutet på 70-talet för att vara med på en tävling. Han var i Haparandra och tränade med den kände svenska brottaren Tomas Johansson när han fick höra att det uppstått politiskt tumult i Polen. Av det 30 man stora brottningslandslaget från Polen bestämde sig 28 stycken att stanna i Sverige, däribland pappa. Han hade inte många kronor att klara sig på, men lyckades få ett jobb nere i Skåne där han också träffade mamma som var på besök från Polen.” 1987 föddes Martin i Kristianstad och fyra år senare hans lillebror Robin.

”Det är hård träning som gäller, annars kommer man ingenstans"


Med en brottningstokig pappa var det naturligt att bröderna Pacek tidigt introducerades till idrotten. I de unga åren höll Martin på med fotboll, innebandy, judo, brottning och gymnastik; egentligen allt som fanns att träna. Just judo började Martin med när han var 7 år och det var hans bästa kompis som övertalade honom att följa med. ”Jag föll för judon direkt, det kändes verkligen som min grej. Med tiden släppte jag de andra idrotterna, en efter en, för att det inte gick att hinna med allt helt enkelt. Judon var roligast, kanske för att det var där jag hade flest vänner. Kampmomentet gillade jag starkt och vi hade ärvt hela träningsmentaliteten av pappa. Han hade tidigt fått oss att första att det är hård träning som gäller, annars kommer man ingenstans.”



Man kan tänka sig att två överenergiska bröder med brottargener och ett intresse för judo förmodligen var i ständig kamp med varandra där hemma, men så var det inte enligt Martin. ”Jag är ändå fyra år äldre än honom så det var inte särskilt jämnt, plus att jag var väldigt snäll mot honom när vi var små. I skolan var det däremot många tuffingar som ville mäta sig mot mig - den långa judokillen. Jag var 187 cm i nian och alla visste att jag tränade judo, och det verkade provocera vissa personer så då var det bra att kunna försvara sig. På senare år har jag jobbat en del som dörrvakt och då får man också se många som vill komma fram och hävda sig. Det är skönt att känna sig säker och att man vet hur man ska reagera om någonting skulle hända.”

”Du får göra vad du vill ikväll, men imorgon bitti ska du vara uppe och träna!"


Pappa Ryszard förklarade tidigt för Martin att det inte låg något värde i ungdoms- och juniortävlingar utan att det är seniortävlingarna som räknas. När han var 15 år ställde Martin därför upp i senior-SM i Malmö trots att han inte hade några vidare förväntningar. Det slutade dock med att han knep tredjeplatsen och blev därmed uttagen till judolandslaget. Vid den punkten bestämde sig Martin för att verkligen satsa på judon och ta träningen på fullaste allvar. ”Det är klart att jag missat en del av ungdomsåren eftersom man alltid var på träningsläger och tävlingar, men jag fick ändå välja själv. Pappa brukade säga att du får göra vad du vill ikväll men imorgon bitti ska du vara uppe och träna! Man visste att de morgonpassen var jävligt tuffa så valet mellan fest och att lägga sig tidigt var ganska enkelt.”



Rankingsystemets ekvation


Mycket i judon kretsar kring ett rankingsystem. Beroende på hur man placerar sig på olika tävlingar blir man tilldelad poäng vilket resulterar i en viss plats i rankingen. En hög placering i rankingen gör att man blir seedad på tävling och slipper tuffa matchningar i de första omgångarna. Förutom mästerskapen (EM, VM och OS) finns också turneringar som kallas Grand Prix, Grand Slam och Masters där den sistnämnda endast är för världens 16 högst rankade judokas. De som ligger lägre i rankingen åker på så många tävlingar de kan för att jaga poäng medan de högre rankade kan välja fritt vilka tävlingar som känns värda att åka på. Poängen som intjänades under fjolåret är mindre värda än de från pågående året för att de som är i bäst form just nu ska ha fördel.

”De 22 bästa svenskarna fick vara med i OS och jag var nummer 23”


”Mina största meriter skulle jag säga min femteplats på VM 2014, två stycken Grand Slam-vinster i Ryssland och en tredjeplats på Masters i Mexiko i år. Det blir mycket resande vilket kan vara påfrestande, men jag älskar att tävla. Efter varje tävling följer dock ett träningsläger och det kan vara segt när man har bantat och sen tagit ut sig helt på tävling. Har man åkt ut tidigt i tävlingen kanske man däremot vill stanna kvar och träna. Tävlingsframgångarna har gett mig många poäng och höga placeringar i rankingen. Inför OS 2012 i London låg jag högt rankad året innan, men sen slet jag av ena sätesmuskeln och tvingades till operation. Det innbar att åtta månader av det andra året försvann och jag föll i placeringarna på rankinglistan. När jag kunde börja träna igen hade jag bara tre månader på mig att samla ihop tillräckligt med poäng för att bli uttagen. De 22 bästa svenskarna fick vara med i OS och jag var nummer 23, så man kan säga att jag snubblade på målsnöret.”



En dröm om Olympisk framgång


Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) hade dock redan från början sagt till Martin att det var OS i Rio de Janeiro han skulle satsa på, det var då han skulle se till att vara på topp, det skulle bli höjdpunkten i hans karriär. Martin anlitade en mental coach och en kostrådgivare, optimerade styrketräningen och gjorde alla nödvändiga förberedelser. När OS närmade sig var han rankad tvåa i världen och hade precis vunnit en Grand Slam i Ryssland, allting kändes perfekt. Han njöt av att gå in under den spektakulära OS-invigningen iklädd de svenska färgerna och var minst sagt taggad att prestera. I första matchen ställdes Martin mot sydkoreanen Cho Guh-Ham och efter full matchtid hade ingen av dem blivit tilldelad någon poäng. Däremot hade Martin dragit på sig en varning mer än sin motståndare vilket avgjorde matchen till sydkoreanens fördel; Martins OS-dröm var redan över och antiklimaxet var ett faktum.

”Jag skulle säga att det finns två-tre killar i världseliten som inte passar mig alls, och han är en av dem”


”Man kan säga att jag förberedde mig för OS i Rio i sex år, kanske till och med sju. Mitt fokus hade varit på den tävlingen under så lång tid. Det är rätt extremt om man tänker efter, att så mycket står på spel under en enda dag då man ska prestera. Alla inom judo vet att det är otroligt små marginaler som avgör, speciellt på den högsta nivån. En kille jag vinner mot ena veckan kan sedan slå mig enkelt veckan därpå. Det händer i de flesta tävlingar att flera favoriter ryker väldigt tidigt. Men sydkoreanen jag mötte håller världsklass, han är jätteduktig men har inte tävlat så mycket senaste året och hade därför halkat ner på rankingen. Jag skulle säga att det finns två-tre killar i världseliten som inte passar mig alls, och han är en av dem. Han är vänsterspelare, kort och går ner på knä väldigt mycket vilket inte alls passar min judostil.”



Det låter dock som att besvikelsen har börjat lätta något nu när ett antal månader har gått och Martin inser att han inte kan ändra det förflutna. ”Mitt mål var inte guldmedalj utan att köra så bra jag kunde. Jag har aldrig medaljer eller placeringar som mål eftersom det bara sätter onödig press på mig. Jag vet att om jag presterar mitt bästa kan jag gå riktigt långt, om jag kör mitt game. Så länge jag gör mina grejer blir jag nöjd, även om jag förlorar. Om jag har förberett mig på bästa sätt, gjort mitt bästa under matchen och hållt mig till taktiken finns det inget jag kan vara besviken på. Det är klart att jag tänkt på saker jag borde gjort annorlunda i OS-matchen, men just där och då bestämmer man sig för att göra på ett visst sätt och det är inget jag kan ändra i efterhand i alla fall.”

Brottningsintresserad lärarvikarie


Under de två sista åren inför OS i Brasilien behövde Martin inte jobba utan klarade sig på sponsorpengar och bidrag från SOK. Eftersom han var så högt rankad fick han lite extra pengar vilket fick det hela att gå runt. Annars är det svårt för judokas att försörja sig på sin idrott och nu efter OS har han fått börja jobba igen. ”Nu är jag lärare på två jättebra skolor i Solna och Sollentuna. Jag både rycker in när lärarna är sjuka eller så kommer jag in som resurs när någon elev behöver extra stöd. För att få in lite extra tillskott ska jag försöka få sponsorer på dräkten. Vi har fyra ställen på vår gi där man kan sätta sponsormärken och just nu är de tomma. Som det är nu tränar jag två pass om dagen och försöker hinna jobba däremellan. Den lilla tid som blir över går till min flickvän, men det blir ofta sent på kvällen när man är helt slut och kanske inte jätterolig att umgås med.”

”Jag har tränat med några MMA-fighters, till exempel Papy Abedi”


Vi är alltid nyfikna på vilka fighters de vi intervjuar själva följer, och till skillnad från många andra kampsportare tittar Martin inte alls på MMA utan dras mer till brottning. ”Jag har tränat med några MMA-fighters, till exempel Papy Abedi som ju är judoka i grunden. Jag känner såklart till [Alexander] Gustafsson men jag tror inte att jag har sett någon av hans matcher. Ronda [Rousey] har jag sett när hon tävlade i judo, bland annat i Sverige, men jag har inte sett någon av hennes MMA-matcher. Däremot har jag en hel del vänner i brottningslandslaget så när de har EM, VM och OS tittar jag på dem. Det är alltid inspirerande att titta de man känner, så som Robert Rosengren, Zakarias Berg, Fredrik Schön, Johan Eurén och Zakarias Tallroth. Zakarias [Tallroth] har en blogg som jag följer, den är jättekul att läsa. Om jag skulle välja någon att läsa en intervju med skulle jag nog säga Robert Rosengren eller Sofia Mattsson.”



När vi börjar blicka framåt berättar Martin att han har nästa års VM i sikte som kommer hållas i Ungern, och kanske också EM. Eftersom han ännu inte har någon mästerskapsmedalj finns ett sug att satsa på dessa tävlingar. Dock erkänner han att han fortfarande jobbar med att hitta motivationen efter OS-förlusten, vilket inte är helt enkelt. Vi undrar om han har börjat tänka någonting på nästa OS, som om hålls om fyra år i Japan? ”Jag har hunnit få frågan många gånger och det är klart att jag vill, det är ju judons hemland, men det är många pusselbitar som ska falla på plats för att man ska kunna göra den satsningen. Det krävs att SOK tror på mig, kroppen ska hålla, ekonomin ska fungera och det hänger också på var i livet jag står med min flickvän just då. Vi får se helt enkelt!”

Även om har inte har fyllt 30 år ännu har Martin redan flera tankar på vad han ska göra efter judokarriären. ”Jag vill starta ett eget företag och varje dag dyker nya affärsidéer upp. Sen har jag lagt många år på judon så eventuellt håller jag mig kvar inom den och startar en egen akademi. Jag tycker att de gör ett fantastiskt jobb i Brasilien med sina sociala projekt i favelorna där de fångar upp barnen och får in dem på judoträning. Det här med respekt och disciplin är centralt i judo och det är precis vad de barnen behöver. Rafaela Silva som vann OS-guld i år kommer ju från ett sådant projekt. Jag tror sådana initiativ är extra viktiga nu när det kommer mycket folk till Sverige och behöver komma in i samhället. Jag tänker ofta på min pappa som kom hit utan någonting och hur brottningen hjälpte honom. Judon skulle kunna vara en jättebra väg för väldigt många!”



FighterInterviews tackar Martin Pacek och önskar honom all lycka i vägen tillbaka mot världstoppen och nya mål!