Det är en tidig torsdagmorgon i november när Pannie, i armkrok med pojkvännen Ilaz Zabeli, går nerför trapporna till Onechai Muay Thai i Hornstull, Stockholm. Hon har kommit upp från Malmö över helgen och passar på att planera in så mycket träningspass som möjligt och idag är det thaiboxningssparring som står på schemat tillsammans med Gabriella Ringblom, Jenny Krigsman och Viktoria Lauenstein. Efter ett gäng ronder med jabbar, uppercuts och lowkicks snörar Pannie av sig handskarna och slår sig ner på mattan för att ge oss sin livshistoria.



Från klassens tönt till MMA-proffs


Året var 1991 när Pannie för första gången öppnade ögonen i staden Ahvaz i Iran. Hennes pappa hade vid det laget suttit i fängelse i åtta år för sin politiska kamp och två år senare lämnade föräldrarna och de fyra barnen hemlandet för att via Turkiet hamna i lilla Åstorp utanför Helsingborg. ”Åstorp var fint, men en riktig liten håla. När jag skulle börja skolan flyttade vi in till Helsingborg, och man kan väl säga att jag stack ut med tanke på att jag var enda utlänningen i klassen. Jag var ganska lång och stor jämfört med de andra små, späda och blonda tjejerna så visst kände jag mig utanför. Men det gör nog alla i grundskolan, den är förjävlig tycker jag. Jag var supertöntig på den tiden och hade inga intressen, men när jag var 13 år började jag träna boxning. De andra tjejerna ville helst börja på dans men eftersom jag fullständigt saknar rytm så passade boxningen mig bättre!”

”JAG HADE SETT MMA PÅ TV MEN GILLADE DET INTE ALLS, JAG TYCKTE ATT DET VAR FÖR HULIGANER!”


I högstadiet började Pannie tävlingsboxas vilket gick bra till en början, men med tiden började tävlingsnerverna göra det en plågsam upplevelse att gå upp i ringen. Efter ca 25 amatörmatcher hade hon tappat suget för boxningen och den dåliga relationen till boxningsklubben hjälpte inte heller. ”Jag bestämde mig där och då för att aldrig tävla igen. Men sen en dag stötte jag på Mats Nilsson när han var och coachade några Shootfighters i Helsingborg. Han föreslog att jag skulle komma förbi Kaisho och testa deras träning. Jag hade sett MMA på TV men gillade det inte alls, jag tyckte att det var för huliganer! Men jag gick till slut dit och upptäckte hur kul det var att rulla. Jag började tävla i submission wrestling och blev reserv i landslaget men gick snart över till shootfighting. Det gick bra och jag ville helst av allt tävla i amatör-MMA men på den tiden fanns det i princip inga tjejer att möta. Efter att jag vann SM i Shootfighting 2011 bestämde jag mig för att gå min första proffsmatch i MMA.”



Med relativt lite grapplingerfarenhet ställdes Pannie i proffsdebuten mot estländska Helin Paara som var brunbälte i Brasiliansk Jiu-Jitsu. Vid ett läge i matchen fick hon tag på Pannies arm och det såg nästan ut som hon skulle bryta den, men Pannie lyckades ta sig ur greppet och vann till slut matchen efter full tid. Några månader senare inkasserade hon ytterligare två vinster, då mot Cheryl Flynn och Lina Länsberg, men matchen mot Flynn hade kunnat sluta på ett ganska pinsamt sätt om hon inte avslutat den redan i första ronden. ”Jag hade ätit något galet efter invägningen och hade fruktansvärt ont i magen. Det var någon annan fighter i samma omklädningsrum som mig och jag får ångest att gå på toaletten med andra människor utanför, så jag låg bara still på en bänk och försökte hålla ut. Jag kunde inte värma upp överhuvudtaget och när min tränare frågade mig vad jag tänkte göra sa jag att antingen ser jag till att vinna snabbt eller så får hela publiken se mina ljusrosa tights byta färg!” Pannie avslutade sin motståndare via TKO i första ronden.

”VI SATT I BASTUN INFÖR INVÄGNINGEN OCH EN STOR RYSK GUBBE MED UMPALUMPA-MÖSSA STOD OCH PISKADE OSS MED EN HANDDUK”


Karriärsresa via Rostov-On-Don, London och Las Vegas


Efter sina tre vinster åkte Pannie till Las Vegas och uttagningarna för The Ultimate Fighter där hon gjorde bra ifrån sig, men tyvärr räckte det inte ända fram. Istället kom en annan utmaning: en fight mot storfavoriten Milena Dudieva i ryska staden Rostov-On-Don. ”Jag hade fått rådet av min tränare att börja träna i Köpenhamn för att få bättre MMA-sparring så när det var dags att åka till Ryssland följde Nicolas Dalby med. Jag hade haft världens sämsta camp inför matchen, så det kändes skitläskigt att åka! Det var ett speciellt ställe att vara på, jag minns att vi satt i bastun inför invägningen och en stor rysk gubbe med umpalumpa-mössa stod och piskade oss med en handduk för att vi skulle svettas mer. Det var en otrolig upplevelse att fightas på main card mot deras stora favorit. Jag var orolig för att det skulle bli jämnt eftersom domarna då säkert skulle ge vinsten till Milena, men mitt självförtroende växte under matchens gång och när matchtiden var över kände jag att jag hade varit överlägsen. Domarna gav mig nog vinsten motvilligt. Sen festade vi helt galet hela natten, det var riktigt kul. De dricker verkligen sprit som att det vore vatten och Nicolas kan supa ordentligt han med!”



Nästa utmaning skulle utspela sig på hemmaplan i Helsingborg, en match i Superior Challenge mot Annalisa Bucci. Pannie kände sig lite ringrostig efter att ha varit borta ett antal månader med ett trasigt knä och dessutom vantrivdes hon med att fightas på hemmaplan, men hon gjorde tillräckligt för att vinna och hade nu 5-0 i record. Den brittiska MMA-organisationen Cage Warriors hade fått upp ögonen för Pannie och de erbjöd henne ett kontrakt, vilket hon tackade ja till. Hon blev inbokad att gå sin debutmatch i Jordaniens huvudstad Amman mot duktiga judokan Megan van Houtum. Efter att ha besegrat van Houtum via TKO blev Pannie erbjuden titelmatch i Cage Warriors. Efter att hennes motståndare drog sig ur en vecka innan matchdagen fick Pannie veta att hon istället skulle möta Eeva Siiskonen. Matchen hölls i London och var Pannies första femrondsmatch, och det dröjde ända till slutet innan domarna utsåg henne till vinnare och den första kvinnliga bantamviktsmästaren i Cage Warriors.

Många trodde i det här läget att UFC skulle rekrytera den skånska, obesegrade talangen men istället kom erbjudande om att slåss i Invicta FC, världens största MMA-organisation för kvinnor. Tydligen hade UFC sagt att de ville se mer spännande matcher från Pannies sida, mer aggressivitet och action. ”Det kändes surt att inte få UFC-kontraktet men samtidigt gillar jag Invicta. Det var jättehäftigt att få fightas i Las Vegas! Jag minns att jag gick in på MGM Grand och tänkte för mig själv hur långt jag ändå kommit, och att jag aldrig trodde att jag skulle komma ända hit. Jag vann Invictadebuten och det var många på plats som tyckte att jag gjorde en jättebra match, men UFC hörde fortfarande inte av sig utan istället blev det titelmatch i Invicta. Och det gick skit!” Pannie mådde inte bra inför matchen och brottades med depression och andra problem på det privata planet. Med facit i hand borde hon förmodligen ha avbokat matchen, men när man väl får chansen är det svårt att inte ta den. Motståndaren Tonya Evinger slog ut henne i andra ronden.



Det var mycket för Pannie att ta itu med efter karriärens första förlust och hon insåg nu hur tuff livssituation hon egentligen hade. ”Mina tränare hade ingen aning om hur jag mådde inombords utan trodde att jag bara sket i dem och inte tog matchen på allvar. De sa att jag var tvungen att börja om från början. Men alla har väl förlorat någon gång, jag tänker inte börja om från början. Jag har inte kämpat mig hela vägen hit för att börja om från början. Varför har inte jag samma rätt som alla andra att misslyckas? Jag kände mig väldigt ensam när jag kom tillbaka till Sverige. Det jag möttes av var uppskjutna räkningar, ett tomt bankkonto, ett jobb jag vantrivdes på och en klubb där jag trodde att alla hatade mig. Konsekvensen blev att jag började missbruka både träning och mat, och det skiftade mellan att spy, träna för hårt och äta för mycket. Till slut åkte jag till Thailand och tränade, men jag hade problem med buktande diskar så när jag kom hem var jag sängliggande och bestämde mig för att ta tag i allt. Jag började träffa en psykolog, sa upp mig från mitt jobb, avslutade relationer med folk som inte ville mig väl, jag startade upp mitt eget företag och jag flyttade ihop med Ilaz. Så nu känns allt mycket bättre och jag kan inte vänta på att komma tillbaka med ett starkare psyke än någonsin!”

”JAG HAR ALDRIG PRATAT OM DET OCH DET ÄR I PRINCIP INGEN SOM VET OM DET, MEN EFTER MIN MATCH MOT MILENA DUDIEVA 2013 BLEV JAG ERBJUDEN UFC-KONTRAKT”


Cash is king


För de flesta MMA-fighters som vill göra sig en karriär är UFC det stora målet, ett kontrakt hos dem har blivit ekvivalent med att tillhöra världseliten. Lina Länsberg blev under hösten den första svenska kvinnan i UFC när hon gick sin match mot Chris Cyborg. Det finns dock en annan tjej som blev erbjuden UFC-kontrakt tre år tidigare. ”Jag har aldrig pratat om det och det är i princip ingen som vet om det, men efter min match mot Milena Dudieva 2013 blev jag erbjuden UFC-kontrakt. De ville att jag skulle möta Julie Kedzie på UFC Fight Night: Hunt vs. Bigfoot i Australien, men mitt knä var jättesvullet och jag kunde knappt gå. Matchen skulle vara om tre veckor så jag hade ingen chans att hinna bli bra till dess och var tvungen att tacka nej. Det känns ju orättvist såklart att jag inte fått någon mer chans efter det. Efter förlusten mot mig vann Milena mot en nybörjare och kom då in i UFC. Om Lina Länsberg är värd UFC-kontrakt tycker jag absolut att jag också är det.”



En stor anledning till att Pannie vill till UFC är ekonomin. Som fighter är det tufft att försörja sig och det är endast i de absolut största organisationerna som man har chansen att kunna träna på heltid. ”Det är tufft att jobba heltid och samtidigt hinna med två pass om dagen. När jag var skadad under en längre period fick jag inte in några pengar alls från fightingen och då hade jag inte råd med tågkortet till Köpenhamn så jag kunde inte träna på klubben på två månader. Som tur var donerade en vän lite mattor till mig som jag lade i vardagsrummet så jag kunde träna där med Ilaz. Men ersättningen är verkligen kass. Det finns inga sponsorer som delar ut cash och för min titelmatch i Invicta fick jag 5000 dollar, det är ingenting. Folk tänker inte på vilka kostnader man har vid match heller. Jag menar skallröntgen, ögonundersökningar och sådant går på minst 6000 kr plus ersättning till tränarna. Jag försöker ligga på mina managers hela tiden för att veta hur jag ska kunna betala nästa hyra!”

”DE HANDSKAR JAG FÅTT AV SPONSORER HAR VARIT FETT DÅLIGA”


För att säkra sin ekonomiska trygghet har Pannie kickat igång entreprenörsandan och startat sitt eget företag, och hon visar stolt upp första produkten: ett par snygga, vita boxningshandskar med rosa snören av egna märket KIANZAD. Vid sidan om snörningen står favoritmeningen Humble, not afraid to rumble. ”Jag har alltid älskat handskar och har alltid känt att de handskar jag fått av sponsorer har varit fett dåliga. Med lite hjälp av min vän, proffsboxaren Torben Keller, som också gör handskar av märket Keller, utvecklade jag den här. Den är inte alls dyr, utan tanken är att fighters ska ha råd med den. Det är redan företag bland annat i Norge och USA som vill börja sälja dem, så det ser ljust ut. Vi har även fixar utrustning för MMA och Thaiboxning och jobbar nu på street wear.”



Inspiration och framtid


Det finns en fighter som Pannie har haft som inspirationskälla under lång tid. ”Jag är ett jättestort fan av Chris Cyborg, det har jag alltid varit. Jag kramade henne en gång och kände hur otroligt stark hon är! Vi fightades på samma gala i Las Vegas och jag blev helt startruck. Hon var snäll och erbjöd mig sitt badkar för att cutta vikt när mitt inte funkade. Jag känner hennes pojkvän rätt bra också så vi håller faktiskt kontakten. Hon skrev till mig ganska nyligen om att jag borde komma över och träna ihop med henne någon gång, det skulle vara skitcoolt! Sen gillar jag allting med Demian Maia, men vem gör inte det?”



”Om jag skulle välja någon att läsa intervju med skulle jag nog säga Robbie Lawler. Han är ju skitball som kommer in i UFC för så många år sedan, blir utkastad, kommer tillbaka typ 9 år senare, blir världsmästare och sen knockad! Men annars tittar jag inte särskilt mycket på UFC, bara om tjejerna i min viktklass ska köra eller om någon jag mött ska gå match. Annars tittar en hel del på Metamoris och andra BJJ-tävlingar men även Bellator, Cage Rage och även Rizin på sista tiden.”


”ALLA BLIR KÄRA SÅ FORT DE SER ALEXANDER GUSTAFSSON MEN GLÖMMER ATT DET FINNS ANDRA FIGHTERS”


Pannie har sedan augusti varit skadad i knät men är nu hel igen och redo för nästa chans i buren. ”Jag vill möta Cindy Dandois, eller kanske Raquel Pa'aluhi. Jag har ju en match kvar på mitt Invictakontrakt och vi får se vad som händer efter. Det kan vara lite skönt att känna sig fri och se var man vill fightas. En dröm är också att få fightas mer i Mellanöstern. Det var så häftigt att fightas i Jordanien och nu har jag en hel del fans i Mellanöstern. På ett sätt har jag hellre fans där än i Sverige, för här är alla så jävla lagom! Alla blir kära så fort de ser Alexander Gustafsson men glömmer att det finns andra fighters. Men vi får se vad som händer, jag skulle absolut kunna tänka mig att fightas i One FC, World Series of Fighting eller Bellator.”

FighterInterviews tackar Pannie Kianzad för inblicken i hennes liv och önskar henne all framgång i framtiden!