Det är sparringpass på Allstars och Ilirs första sedan matchen mot Ryan Bader för sju månader sedan. Trots att han inte sparrats på länge och säger att han väger ovanligt mycket bjuder han vännen Alexander Gustafsson på tuffa ronder med dundrande slagkombinationer och blixtrande huvudsparkar. Det är en speciell upplevelse att se de två jättarna braka in i burväggen bara en meter framför oss. Redan innan Bader-matchen hade Ilir flera skador som behövde tas om hand, vilket är anledningen till att han under senaste halvåret har genomgått flera operationer i syfte att återställa kroppen helt. Efter sparringpasset kommer Ilir och sätter sig, redo att bjuda in oss i sin livsberättelse.



Rocky-sagan


Två nyckelpersoner i Ilirs liv är brodern Arben Latifi och huvudtränaren Selman ”Putte” Berisha. ”Min bror började tidigt med kampsport och är aktiv än idag. Han har tränat det mesta, så som boxning, judo, shootfighting, BJJ och MMA. Han var bland de absolut första i Sverige som höll på med No Holds Barred, vilket var den tidens MMA fast utan alla regler. Det var han som introducerade mig till MMA och grappling. Selman är min vän, landsman och huvudtränare sedan flera år tillbaka. Han har taekwondobakgrund och har en otrolig känsla för fighting. Även om han själv inte tävlat i MMA har han en fantastisk förmåga att hitta rätt fightingstil för en viss individ. Han bor i Miami och därför tillbringar jag mesta tiden där och tränar med honom hos American Top Team.”

”MIN VIKT LÅG PÅ 105 KG OCH DE FRÅGADE OM JAG SKULLE FIXA ATT BANTA TILL 93 KG PÅ NÅGRA DAGAR”


Vid sex års ålder började Ilir brottas och gillade att det var mer än en sport; det var en uppfostran. ”Vi lärde oss att träna hårt, tävla mycket, vinna, förlora och komma tillbaka igen. Vi lärde oss att bli starka, orädda och ödmjuka. Vi blev härdade, både fysiskt och psykiskt. Det var tufft och jag tänkte många gånger på att sluta, men jag bet ihop och kämpade vidare. Jag var absolut inte någon talang, utan tog mig framåt genom hårt arbete.” För ungefär tio år sedan flyttade Ilir upp till Stockholm för att träna på Spårvägens BK, men började samtidigt tröttna på regeländringar och den ständigt närvarande politiken inom brottningen. Storebror Arben introducerade honom för Omar Bouiche och Ilirs MMA-resa kunde därmed börja.



Efter ett antal års tävlande inom MMA kom äntligen chansen Ilir hade väntat på, även om förutsättningarna var de värsta tänkbara. Det var våren 2012 och Alexander Gustafsson skulle möta tidigare Strikeforcemästaren Gegard Mousasi, men skadade sig kort innan matchen och det blev bråttom att hitta en ersättare. ”Jag var i en affär i Malmö för att handla godis och sötsaker till påskfirandet när de ringde. Min vikt låg på 105 kg och de frågade om jag skulle fixa att banta till 93 kg på några dagar. Ge mig matchen så löser jag det, svarade jag. Tre dagar innan matchdagen bekräftade UFC att de gav mig chansen, och då körde jag igång bantningen stenhårt. 12 kilo på tre dagar. Jag förstår fortfarande inte hur jag orkade stå på benen i matchen. Det tog mig tre-fyra månader att återställa kroppen efter det där. Det är ett oförglömligt minne, alltihop.”

Denna Rocky-saga fullbordades när Ilir gick in på ett fullsatt Globen till tonerna av Eye of the Tiger och gav Mousasi hårt motstånd under matchens alla tre ronder. Även om han förlorade på poäng vann han ändå hela MMA-världens respekt. UFC:s VD Dana White hyllade Ilir efter insatsen och lovade att han skulle få fler chanser inom organisationen. Sedan dess har han gått ytterligare sju fighter varav fem slutat med vinst. Han är rankad bland de tio bästa i viktklassen och är populär bland fansen, inte minst för sin förmåga att avsluta sina motståndare i första ronden, något han gjort fyra gånger än så länge i UFC.



Den albanske svensken


Ilir har inte bara de svenska fansen med sig, utan i och med att han är den förste fightern någonsin i UFC med albanskt ursprung har han också ett enormt stöd från det albanska folket. Han kan båda ländernas kulturer väl och pekar lätt ut de största skillnaderna. ”Jag är både svensk och alban, jag representerar båda nationerna lika mycket. Det man märker är att albanerna är otroligt stolta över sitt land och sin flagga, medan det i Sverige har uppfattas som fel att sjunga nationalsången och vifta med svenska flaggan. Det är fel att vara stolt över sitt land. I Albanien finns det minst en flagga i varje hem, ofta två eller tre stycken. Det är synd att det blivit så i Sverige, när vi har så mycket att vara stolta över. Sverige står för mångfald, allas lika rätt och otroliga möjligheter. Lyft svenska flaggan för det! Använd flaggan som symbol för något positivt. Jag älskar Sverige och uppmanar alla andra att vara stolta över sitt land.”

”VAD SKA DU SÄGA TILL EN UNG KILLE SOM BÄR VÄST OCH PISTOL OCH DRAR IN 200 000 KR I MÅNADEN?”


”En annan skillnad mellan länderna är perspektiv och trygghet. När mina föräldrar växte upp var det extremt fattigt; de fick låna varandras skor och hade inte el eller rinnande vatten. Pappa kom till Sverige 1973 och sedan den dagen har han aldrig stått utan arbete. Han älskar Sverige och de möjligheterna man har här. I Albanien var allas dröm att få ett jobb. De kunde inte drömma om att bli fighter, konstnär eller något annat. I Sverige däremot har vi ett väldigt tryggt samhälle, och det har tyvärr gjort oss otrygga. Det jag menar är att så fort bussen är sen, eller något annat banalt händer, får vi panik. Vi har utvecklat en rädsla för det okända och jag tror att det är en anledning till att så många lider av psykisk ohälsa idag. Är man uppvuxen i ett osäkert samhälle är man van vid det och man väljer att hela tiden göra det bästa av de små förutsättningar man har.”



Senaste tidens skjutningar och upplopp i olika förorter har fått stor uppmärksamhet i media, och även Ilir har gett uttryck för sina åsikter i sociala medier och intervjuer. Genom sin egen uppväxt i Rosengård har han god inblick i problematiken och vi ber honom förklara vad han anser att felet egentligen är. ”Det finns många fel. För det första anser jag att integrationspolitiken har misslyckats. Man kan inte säga att folk är välkomna till Sverige och sen inte släppa in dem i samhället. Jag vet invandrarkvinnor som har sökt 200-300 jobb utan att få ett enda! För det andra behöver lagstiftningen skärpas så att det blir tydliga konsekvenser. Det måste finnas tydliga krav på människor, så att de också blir delaktiga i samhället. Man kan inte dalta med folk! Vad ska du säga till en ung kille som bär väst och pistol och drar in 200 000 kr i månaden? Ska du uppmana honom att sluta med det han gör och istället gå till arbetsförmedlingen, där han kanske kan få jobb som städare och tjäna 10 000 kr i månaden?”

”DU ÄR INTE EN FÖREBILD FÖR ATT DU INTE GÅR MOT RÖD GUBBE!”


På kampsportsgalan 2016 utsågs Ilir till årets förebild, och just förebilder är något han tycker behövs extra mycket just nu. ”Vad är det för förebilder vi lyfter fram i Sverige idag? Deltagare ur Paradise Hotel och Big Brother! Vi behöver lyfta fram folk som har kämpat, idrottare som oss. Förortskillarna behöver folk de kan relatera till, andra invandrare som lyckats. Och då menar jag inte invandrare som bor i en sjumiljonerslägenhet på Söder och hänger med hipsters i mediasvängen. När man låter riktiga förebilder komma fram förstår ungdomarna att de också kan. En förebild för mig är inte en fläckfri person som aldrig gjort något fel. Du är inte en förebild för att du inte går mot röd gubbe! För mig är de största förebilderna folk som gjort stora fel men lyckats vända sitt liv till något positivt.”



”I BOXNING ÄR MARGINALERNA SMÅ, MEN I MMA ÄR DE ÄNNU MINDRE”


Fightern och teamet


Standardrepliken många fighters slänger ur sig efter en förlust är att de måste tillbaka till ritbordet, börja om från början och göra om sitt game. Det var därför uppfriskande att se Ilir reagera på rakt motsatt sätt efter förlusten mot Bader – rycka på axlarna och fastställa att det är små marginaler som avgör. ”I boxning är marginalerna små, men i MMA är de ännu mindre. Vi har ingen räkning där du får chans att återhämta dig; knockas du är det över! Det är inte heller som lagsporter där man kan byta ut någon som inte har en bra dag. Visst, en fighter har sitt team, men när du går in i buren är du ensam och allt hänger på dig. Jag har mött mycket motgångar i livet, så en förlust är inget nytt för mig.”



I och med flytten till Miami kan Ilir njuta av ett varmare klimat, men även träna med världsstjärnor som ”King Mo” Lawal och Junior Dos Santos på American Top Team. Han framhåller dock att det är få gym i världen där man tränar lika hårt som på Allstars. ”Jag har tränat på många gym i USA och kan säga att sparringen, brottningen, fysen på Allstars är 10 poäng. Folk i Sverige är snabba, när någon har förlorat, med att säga att man måste åka över till USA och träna för att lyckas. Men när Allstars har framgångar säger ingen något. Och när Jimi [Manuwa] kommer hit och tränar istället för att åka till USA, då säger ingen något. Tyvärr är det lätt att kritisera sina egna och hylla andra.”

Vi pratar lite om nästa generation fighters som ska ta över. Ilir påpekar att man inte ska stirra sig blind på storklubbarna, utan att nästa världsmästare lika gärna kan komma från Småland eller Lappland eftersom det handlar om den som är hungrigast och tränar hårdast. I vanlig ordning frågar vi också vilken fighter han skulle vilja läsa en intervju med. ”Fedor [Emelianenko]. Vilken otroligt grym fighter, så vass och farlig i alla situationer. Och så långt före sin tid.”



Eftersom Ilir precis nyligen börjat träna igen kommer han inte att kunna fightas på UFC-galan i Stockholm i slutet på maj. Däremot bekräftar UFC när detta skrivs att Ilir kommer att ta sig an Antonio ”Little Nog” Rogerio Nogueira 25 juni i Oklahoma. FighterInterviews önskar Ilir stort lycka till och tackar för intervjun!