Det är MMA-träning på Pancrase denna måndag förmiddag i maj. Det känns mer fokuserat än vanligt, vilket kanske beror på att både Oliver Enkamp och Zebastian Kadestam ska gå match om två veckor, i UFC respektive ONE Championship. Omar visar övningar som eleverna får drilla i par, och han är ständigt närvarande för att justera tills teknikerna utförs med perfektion. När paren är ojämna drar han själv på sig ett par handskar och är med. Hans rörelser och slagkombinationer visar inget sken av att han faktiskt fyller 50 år i sommar!

”JAG SÅG 13-ÅRIGA TJEJER BLI SKJUTNA PÅ GATAN FÖR ATT DE INTE BAR SLÖJA”




Algeriets hårda skola


Det hade bara hunnit gå lite mer än ett år från att Omar föddes 1967 tills flyttlasset gick till pappans hemland Algeriet, och eftersom han hann spendera 12 år där finns en hel del minnen kvar. ”Ett tag pratade jag både franska och arabiska, men det tappade jag sen när jag kom till Sverige. Den arabiska skolan var hård och det delades ut mycket stryk. Jag var både frågvis och hade åsikter om religion, vilket inte är populärt så det blev många rapp med linjalen. Efter några år började fundamentalistiska FIS (Front Islamique Salute) växa och få mer makt och totalt kaos bröt ut. Jag såg 13-åriga tjejer bli skjutna på gatan för att de inte bar slöja. Det var helt galet, och i samma veva flyttade vi där ifrån.”

När den hårda, disciplinerade arabiska skolan byttes ut mot den svenska innebar det en ordentlig kulturchock för den unge Omar. ”Lärarna vågade inte säga till eleverna som pratade, de var alldeles för snälla. För mig är det vansinnigt med lärare som inte sätter gränser; både lärarrollen och föräldrarollen måste vara tydliga. Jag har jobbat med barn och ungdomar, så jag vet att de inte fungerar utan regler.” Det var på Hasselakollektivet som Omar utbildade sig och tog därefter hand om kriminella ungdomar i flera år. Samtidigt jobbade han som dörrvakt och fick ideligen se folks sämsta sidor med fylla och bråka, vilket också fick honom att tröttna till slut. Han la jobben bakom sig och fäste istället fokus på sin stora passion – kampsport.



Japan i sikte


Omar hade förutom skolans hårda uppfostran också fått lära sig disciplin genom judoträning sedan 6 års ålder. Tack vare faderns kontakter fick han tidigt börja träna med landslaget och han utvecklades snabbt. Efter flytten till Sverige fortsatte han med judo, men när han senare fick se Bruce Lee leverera snurrsparkar på filmduken bytte han spår till karate och taekwondo. Sedan dess har han testat mer eller mindre alla kampsporter som finns. ”Haha, ja jag har nog provat nästintill allt. Det var ett ständigt sökande efter den ultimata kampsporten på den tiden. Jag var en riktig kampsportsnörd som inte bara gillade att fightas, utan läste också på om allt runt omkring, kamparternas historia och filosofi.”

”DET VAR FÖRSTA GÅNGEN JAG STÖTTE PÅ BJJ, OCH JAG BLEV INTE IMPONERAD”


I brist på internet och Youtube hittade Omar inspiration i Black Belt Magazine och i filmmaterial han kom över från olika Pancrasematcher i Japan. ”Man började skriva om Shootwrestling och jag såg matcher med [Minoru] Suzuki, [Ken] Shamrock och andra legender från den tiden. Kombinationen av slag, spark och nedtagningar var något helt nytt och jag hade aldrig sett något liknande. Framförallt blev jag fascinerad av fullkontakten, något man i Sverige på den tiden i princip trodde att man i dog av.” Fullpumpad av motivation bestämde han sig för att fullfölja sökandet efter den ultimata kampsporten och bokade en flygbiljett till USA. Genom en kontakt lyckades han få komma och träna på Carlson Gracie Team i Miami, Florida.



”Det var första gången jag stötte på BJJ, och jag blev inte imponerad. Jag hade tränat så mycket judo genom åren att min första tanke var att det här var newasa! Det var ingen större skillnad så jag blev lite besviken eftersom jag hade förväntat mig något annat. Men jag gillade verkligen shootwrestling, det var det jag var ute efter.” Efter att ha besegrat ett svartbälte i BJJ i finalen av en uttagning hos Rickson Gracie och ändå inte blivit uttagen bytte Omar klubb till Beverly Hills Jiujitsu där han träffade Bas Rutten, och de klickade direkt. Omar och Bas har kontakt än idag, ofta genom att Bas skickar knäppa videoklipp på Facebook.

Efter ett par träningspass kom Marco Ruas (MMA-legend som vann UFC 7 år 1995) fram till Omar och frågade om han ville vara med på en uttagning för att gå match i Japan. Det var flera stora namn med, till exempel Genki Sudo (fightades bland annat i Pancrase, UFC och K-1) och Kazushi ”The Gracie Hunter” Sakuraba (vann bland annat mot fyra medlemmar ur Gracie-familjen, där den mesta kända vinsten kom mot Royce efter en 90 minuter lång kamp i Pride 2000). ”Mitt stora mål hade alltid varit att ta mig till Japan, att någon gång i livet tävla där. Så när jag fick erbjudandet blev jag väldigt glad. Hypen där var helt obeskrivlig! Vi kunde inte gå ute på gatorna, speciellt inte med Bas och Semmy Schilt som syntes så mycket.”



Omars främsta bedrift kom med bara två matcher i bagaget, då han ställdes mot storfavoriten Minoru Suzuki som vid tillfället hade ett record på 25-15 inklusive två vinster mot Ken Shamrock. Omar chockade alla genom att strypa ut japanen på 45 sekunder (se matchen här). ”Det var kul som fan, Suzuki var ju riktigt stor på den tiden så det blev värsta ståhejet i Japan. Därefter ringde det många från USA, bland annat UFC som jag var i kontakt med en hel del tills en del annat kom emellan.”

”DE SER EN UFC COUNTDOWN-VIDEO PÅ YOUTUBE OCH TROR ATT DE KAN BLI VÄRLDSMÄSTARE”


Doping och att ta sitt ansvar


Som klubbledare får Omar träffa folk med olika förväntningar, och de flesta vill ha hans hjälp med väldigt mycket. ”Många vill att jag ska göra managementjobb, men det är så mycket mer än folk tror – ständigt prata i telefon, förhandla, sitta uppe på nätterna och maila. Jag vill ägna mig åt träningen och strategin, inte det andra. Det finns de som glömmer att de har ansvaret för sin egen karriär. De kommer in här och tror att managers ska fixa matcher åt dem, tränarna ska göra så att de vinner, någon tjej ska massera deras axlar samtidigt som någon annan tejpar deras händer. Vissa är verkligen sjuka i huvudet, de ser en UFC Countdown-video på YouTube och tror att de kan bli världsmästare. Det är tufft att hantera träning, kost, media, kontrakt, sponsorer och allt annat runt omkring, men det är vad det innebär att vara fighter. Jagar man sin dröm kan man inte lägga över ansvaret på andra. De som lyckas har levt jävligt tufft under lång tid, och de flesta tar sig inte hela vägen till toppen. Framförallt måste folk ta sitt eget ansvar! Vill du fightas? Gör då det som krävs och passar det inte så byt yrke. Jag kan ledsaga och ge goda råd, men du måste göra jobbet själv!”



När vi börjar prata om doping, och framförallt dopingkontroller så hettar det till i Omars blick. Det är ett ämne han har debatterat många gånger och har starka åsikter kring. ”Grejen med doping är att det inte hjälper en fighter så mycket som alla tror, det är en överdriven bild. På min tid när det inte fanns viktklasser gjorde det stor skillnad, men idag resulterar det framförallt i att skador läker snabbare och du kan träna lite hårdare, men du blir ingen supermänniska av det. De flesta, säg 90%, av de som jag vet har dopat sig har gjort det för att läka skador. Det konstiga är att jag som privatperson kan åka till USA och få preparat som läkemedel för en skada. Men om jag är en tävlande kampsportare får jag inte göra det? Är ditt knä helt trasigt tycker jag att du ska få använda alla tillgängliga medel för att bli hel igen, så länge du är dopingfri när du tävlar. Men att under en skadeperiod ta ett preparat som en läkare intygar hjälper mot skadan ser jag inga problem med.”

”JAG HADE BETT DEM DRA ÅT HELVETE!”


”Sen har vi de här dopingkontrollerna. De springer in här på klubben, som att det är nationella insatsstyrkan som gör razzia! ’Vi ska göra dopingkontroll!’ ropar de. Javisst, men ni får gärna ta av er skorna först, svarar jag. Sen börjar de peka ut folk som de vill testa, ibland även minderåriga och då kräver jag att de ringer föräldrarna först. De gör allt så aggressivt och hetsigt! En gång kom de hem till en av mina fighters en lördagskväll när han satt hemma med sin son. Har de verkligen rätt att knacka på hos dig en lördag och inför dina barn kräva att du ska dra ner byxorna och pissa? Jag hade bett dem dra åt helvete! Det är rent maktmissbruk tycker jag. De kan komma ner till klubben måndag till fredag, vara lite trevliga och respektfulla, slappna av, samarbeta. De trakasserar folk som om de vore brottslingar, vilket är helt vansinnigt! Det finns många som lägger ner sina idrottskarriärer för att de känner sig trakasserade och att de inte kan ha ett privatliv. Jag har problem med sånt där översitteri.”



Vi går över till ett trevligare ämne och frågar vem Omar skulle vilja att vi intervjuar. ”Kalle [Karl Albrektsson] skulle jag säga. Jag tror mycket på honom. Han har alla de bitar som krävs för att lyckas. Du behöver aldrig ringa och fråga om han har tränat, för han har garanterat redan kört sin löpträning, rörelseträning och mentala träning. Han är superfokuserad och skiter i allt annat, riktig disciplin. Han har intresset, fysiken, psyket, kan ta en smäll, är inte rädd och så är han lagom knäpp. Framtiden är ljus, och hittills har han flugit lite under radarn. Det är nog många som underskattar honom, men de glömmer att hans senaste två motståndare har varit absolut världsklass. Får han matchningar på rätt nivå kan ingen stoppa honom.”

Förutom att förbereda sina fighters för stora galor letar han efter en ny, större lokal för Pancrase, men det är svårt. Det blir mycket jobb men snart är det dags för en välbehövlig semester i Thailand där han kommer släppa allt som har med kampsport att göra och bara njuta av egen kvalitetstid. Vi tackar Omar för pratstunden och ser fram emot att följa hans adepter i resan mot världstoppen.