När Robin kliver in i rummet slås man av hur stor han är. Med sina 190 långa centimeter, en muskulös, atletisk kropp och intensiv blick gör han ett kraftfullt intryck. Det är många som tipsat oss om denne unga boxningstalang; både för hans gripande livshistoria och för hans kvaliteter i ringen. Vi har setts och småpratat tidigare när han arbetat som dörrvakt på en krog i Vasastan, men den här gången ska vi låta samtalet gå in mer på djupet. Med varsin het kopp kaffe i händerna tar vi avstamp i Robins hårda uppväxt.



En tuff start


Den 30 november 1992 föddes Robin Safar, och var första barnet i familjen som bodde i Flemingsberg, söder om Stockholm. Det var en tydlig skillnad mellan hans mammas och hans pappas sätt att uppfostra honom. ”Jag var väldigt strulig som liten, men var ändå försiktig eftersom jag var så rädd för pappa. Han var en hård man som ofta använde våld som uppfostran. Mamma å andra sidan gav mig villkorslös kärlek och hade istället svårt att sätta gränser för mig. När jag blev 11-12 år försvann pappa från våra liv och mitt beteende blev värre och värre. Skoldagarna gick ut på att slå, knuffa och brotta ner folk. Jag gjorde mycket elaka saker och började även dricka alkohol.”

”JAG BÖRJADE HOTA OCH
UTPRESSA FOLK FÖR ATT FÅ
DET JAG VILLE HA”


I området fanns äldre personer som var kriminella, och de blev Robins förebilder. Han hittade andra ungdomar som kom från dysfunktionella hem och kände en gemenskap. Eftersom det inte fanns någon trygghet hemma fick han den istället på annat håll. ”Vi triggade varandra att göra idiotiska saker. Jag började hota och utpressa folk för att få det jag ville ha. När vi sågs diskuterade vi vem som hade fått mest stryk hemma. Men det är en kulturgrej, något de flesta i förorten känner igen. I hemländerna ser man det inte som misshandel, utan de tror att det är ett effektivt sätt att uppfostra barnen, genom rädsla.”



I ett försök att vända Robins negativa utveckling bestämde sig hans mamma för att familjen skulle flytta till Katrineholm inför att han skulle börja nian. Robin förbättrade visserligen betygen ordentligt, men efter ett år flyttade de dock tillbaka till Stockholm och då eskalerade problemen ordentligt. ”Jag blev utslängd och avstängd från gymnasiet på grund av alla bråk. Det var allvarliga bråk, inga småtjafs. Jag blev ännu struligare och under ett år hade jag fått totalt 28 polisanmälningar på mig. Jag dömdes till slut och fick först sitta på P12:a (paragraf 12-hem eller särskilt ungdomshem, reds anm), vilket är en ungdomsanstalt där du förvaras utan behandling. Efter det blev jag förflyttad till behandlingshemmet Staple på Gotland, och där kom vändningen.”

”VÅRAN TRÄNARE VAR HAN SOM ÄGDE BEHANDLINGSHEMMET, OCH HAN VAR EN RIKTIGT TUFF MOTHERFUCKER”


Kampsport som frälsning


”På Staple var det disciplin som gällde. Vakna 06:30 och sedan var det arbete hela dagen, till exempel städning, klippa gräs, klyva ved, skotta snö, tvätta kläder, såga ner träd. Efter middagen var det obligatorisk träning och jag fick chans att träna kampsport. Våran tränare var han som ägde behandlingshemmet, och han var en riktigt tuff motherfucker. Honom fuckade man inte med, det vågade man inte. Vi tränade submission wrestling, BJJ, boxning och MMA. Jag fascinerades av boxningen och kände att det var min grej. Det bästa var när vi fick sparras med personalen och man kunde ge igen på nån man var sur på. Tränaren tyckte dock att jag skulle satsa på MMA, så det var vad jag gjorde.”



Med hjälp av rutiner, struktur och behandling började Robin må bättre och hans inställning till livet förändrades sakta men säkert. ”Vi hade samtal, väldigt många samtal. Jag började inse att mitt levnadssätt fick både mig och folk runt omkring mig att må dåligt. Jag längtade efter att slippa gå runt och känna ständig stress och att bara kunna få vara mig själv. Med tiden lärde jag mig att våga drömma och tänka på vad jag vill åstadkomma i livet. Till slut, när jag var 18, skrevs jag ut från Staple när de såg hur jag hade förändrats. Först var det svårt att komma ut och sluta helt med gamla beteenden, men jag trappade ner det successivt. Kompisgänget började falla isär också; ett par fick psykoser, en satt på psyket och vissa höll på att förändras till det bättre, precis som mig.”

”MAN VINNER MATCHEN
GENOM DET PSYKISKA SPELET
- BOXNING ÄR SCHACK”


Robin började tävla i SW där han hann gå 16 matcher och förblev obesegrad. Han började även träna MMA på Pancrase Gym i Stockholm, men skadade knät och ordinerades sex månaders vila. Hans tränare på Staple sa att boxning förmodligen skulle innebära mindre belastning för knät, så efter fyra månaders vila lämnade Robin MMAn. ”Jag gick min första amatörboxningsmatch tre-fyra veckor efter att jag började träna. Målet var att gå 50 matcher innan övergången till proffs och jag hann gå nästintill så många. Jag förlorade sex stycken och vann resten. I april i år gjorde jag min proffsdebut och har nu 2-0 i record, båda på TKO. Jag ska ha 5-0 i slutet av året!”



Hängivenhet förkroppsligad


När vi lämnar Robins tuffa förflutna och kommer in mer på boxning skiner han upp. Han börjar prata snabbare och mer engagerat – det är tydligt att han älskar boxning. Enligt Robin själv är han som gjord för proffsboxning och han har också nytta av sina tidigare erfarenheter. ”Proffsboxning är väldigt likt slagsmål. Jag kan slåss, det har jag alltid kunnat. Mina stökiga år har utvecklat mig på den fronten och efter en tid blir man en tuff jävel helt enkelt. Sen lär jag mig väldigt mycket av att analysera andra fighters, det ökar min förståelse för sporten. Jag har lärt mig att vara lugn och vänta. Det gäller att ha is i magen och iaktta motståndaren. Lyssna på hans andning så att när han börjar flåsa så höjer du en växel. Stå upp i rondvilan så att du ser pigg ut. Man vinner matchen genom det psykiska spelet - boxning är schack!”



Robin har redan varit ett par vändor i USA och har redan bestämt sig för att flytta dit. Det är där pengarna finns, något han välkomnar efter investeringarna har gör just nu. ”Jag kommer ta matcher här i Sverige tills jag har 10-0. Därefter hoppas jag få ett bra kontrakt i USA. Än så länge har jag förlorat pengar på att bli proffs, det har kostat mig 35 000 kr. Jag måste betala för mina matcher och för mina motståndares kostnader. Men jag ser det som investeringar i min karriär, och nu kommer det vända. Jag har redan visat framfötterna och börjat lyfta mitt namn. Det är inte så fett i fickan just nu men jag mår väldigt bra. Kroppen, själen och hjärtat mår bra. Jag har min tränare Stefan Färnström att tacka för mycket av mina framgångar hittills, han är en riktig eldsjäl.”

”JAG TRÄNAR HÅRT, ÄTER RÄTT,
SPARRAS SMART, KÄMPAR UTAN STOPP.
JAG KAN INTE FÖRLORA!”


”Få människor är beredda att offra allt och satsa 100%. ’Nej, min kompis har födelsedagsmiddag idag så jag skippar träningen’. Det går inte att hålla på så. Du kan inte jobba åtta timmar och träna samtidigt. Du kan klara det till en viss nivå men inte till toppen. Det är klart att jag kan sakna att käka onyttigt och vara uppe sent. Men jag har valt bort det för att ju mer jag offrar, desto större vinning får jag. Jag märker att bra saker händer när jag offrar sånt som jag anser inte är bra för mig. Det kräver hängivenhet. Jag vill inte lämna något åt slumpen och behöva tänka att om jag bara inte ha gjort si eller så hade jag inte förlorat. Inga ursäkter, det finns inte. Allt är korrekt nu. Jag tränar hårt, äter rätt, sparras smart, kämpar utan stopp. Jag kan inte förlora!”



En boxares analys


Robin har vid flera tillfällen åkt och sparrats med svenske boxaren Erik Skoglund, en av en handfull boxare han anser utgöra svenska boxningseliten. ”Erik är en bra kille och en grym idrottsman. Disciplinerad och mentalt stark. Dessutom har han ett bra och familjärt team runt sig. Den bästa svensken är Badou [Jack], till hundra procent. Anthony Yigit är också duktig. Mikaela Laurén och Klara Svensson på damsidan såklart. Jag tillhör också de bästa, helt klart.”

Innan vi avslutar frågar vi Robin vilken fighter vi borde intervjua, samt vad han tror om världens mest omtalade boxningsmatch just nu, McGregor mot Mayweather. ”Min kusin Herdem [Alacabek] skulle jag rekommendera att intervjua. Vi umgicks väldigt mycket förut och lärde oss mycket av varandra. Nu när han bor i Los Angeles är ha det svårt att prata lika ofta i och med tidsskillnaden. När det gäller Mayweathers match kan jag inte kalla den något annat än ett skämt. Jag kan nästan bli ovän med folk som påstår att Conor kommer att vinna. Floyd kommer att skämma ut honom! Han kommer att välja exakt när han vill knocka honom. Förmodligen leker han med honom i 8-10 ronder och sen vinner han på KO!”



När Robin under intervjun har pratat om sin boxningskarriär har ögonen brunnit av passion och rösten ekat av självförtroende. Man får erkänna att det är svårt att tro något annat än att han kan nå hela vägen till toppen. Vi tackar Robin Safar för hans tid och ser fram emot 9 september då hans nästa match kommer att äga rum på En Arena i Stockholm.