Det är dags för förmiddagsträning på Prana när Emad knyter sitt nya bruna bälte kring midjan. Världsmästaren Juan Kamezawa är på besök från Brasilien och håller i passet. Emad parar ihop sig med svartbältet och World Pro-vinnaren Max Lindblad för att börja drilla. Under tiden sitter vi och småpratar med klubbens grundare Kenta Hammarström, som tog emot Emad när han som 18-åring flyttade från familjen i Göteborg till Stockholm. När passet väl är slut är det dags för Emad att med egna ord berätta sin story.

”…TYVÄRR ÄR DET MÅNGA SOM ANTINGEN SITTER INNE ELLER ÄR DÖDA”




En stökig grabb från Angered


Det var i göteborgsförorten Angered som Emad växte upp som yngsta barnet i fembarnsfamiljen Omran. Han berättar om att det var stökigt och ofta bråk mellan olika förortsgäng. ”Grejen är att om nån fick stryk så ville han och hans grabbar såklart hämnas, och helst ge tillbaka lite extra. En gång hamnade jag i bråk med en kille, så vi möttes upp med våra grabbar och vi vann den fighten. Men vid ett senare tillfälle var jag på en fest med några få vänner och upptäckte att hela deras gäng var där, vilket innebar storstryk för oss. Jag har fortfarande regelbunden kontakt med vänner från Angered, men tyvärr är det många som antingen sitter inne eller är döda. Det hade kunnat gå på samma sätt för mig om jag inte bytt väg i livet.”

Föräldrarna var oroliga och bestämde när Emad var 8 år att familjen skulle flytta ut till Olofstorp, ett mer skötsamt område. Problemen försvann dock inte genom flytten, utan de ändrade bara form. ”Vi var i princip de enda utlänningarna i Olofstorp och folk ville inte ha oss där. De skickade hotbrev, kastade stenar på våra fönster och gjorde allt för att vi inte skulle känna oss välkomna. I början var jag rädd men det övergick ganska snabbt till ilska.” Ilskan var något som följde med Emad in i klassrummet och det blev mer slagsmål än plugg i skolan. Han ansågs vara en stökig elev och hade svårt att fokusera på skolarbetet.



”Trots att vi flyttade till Olofstorp tidigt hängde jag fortfarande med grabbarna i Angered. För dem var inte det inte pengar som i första hand var orsaken till dumheterna de gjorde, utan mer om adrenalinkicken skulle jag säga. Man går förbi en skola och får syn på en projektor. Man har ingen nytta av projektorn, men krossar ändå fönsterrutan och snor den. Pulsen rusar och adrenalinet kickar in. Det gick som sagt dåligt för många, men gemensamt för alla de som sen pluggade vidare och fick bra jobb var att de oftast valde att inte följa med ut, och undvek på det sättet att hamna i problem.”

”JAG TROR INTE MÅNGA KAN FÖRSTÅ DEN KÄNSLAN, NÄR MAN KÄMPAT SÅ HÅRT OCH ÄNTLIGEN NÅR ÄNDA FRAM”


Att hitta sitt kall


Som många andra började Emad tidigt att spela fotboll. Han beskriver sig själv som sämst i laget och hur mycket han än tränade verkade han aldrig bli bättre. Som 14-åring följde han med en kompis för att testa MMA, och det föll honom bättre i smaken. ”Man kunde glömma alla problem för en stund. MMA krävde 100% av din koncentration, så det fanns inte utrymme att tänka på något annat. Det blev en slags meditation. Dock så gillade jag inte att bli slagen i ansiktet men fascinerades av grapplingen, så jag gick över till BJJ. Det var min grej.”



”Jag förlorade väldigt många matcher i början. Tävling efter tävling åkte jag ut i första matchen. Men jag fortsatte tävla och jag minns fortfarande lyckan när jag till slut vann min första match. En tävling som påverkade mig väldigt mycket var Swedish Open. Jag var 16 år och fick lov att tävla i både junior- och seniorklassen. Vid slutet av dagen hade jag vunnit alla matcher mot juniorerna och alla matcher mot de vuxna, och jag fick även mitt blåa bälte. Jag tror inte många kan förstå den känslan, när man kämpat så hårt och äntligen når ända fram.”

Efter att ha känt sig sämst i fotbollslaget, sämst i skolan och fått låga betyg kan man ana att Emad var i behov av bekräftelse och saknade känslan av att vara bra på något. Det gick bättre och bättre i BJJ och en övertygelse om att han äntligen funnit sitt kall började växa inom honom. Efter ett par försök på VM insåg han att om han verkligen ville blir bra på jiu-jitsu måste han flytta någonstans, kanske Brasilien eller USA. Men efter att ha lärt känna ett gäng från Prana Jiujitsu bestämde han sig istället för att avbryta gymnasiestudierna för att testa lyckan i Stockholm. ”Mina föräldrar tog mig inte på allvar först, men när de väl insåg att jag verkligen var seriös med min satsning stöttade de mig. Min storasyster, som har två examina och alltid har varit jätteduktig i skolan, sa att jag skulle ångra mig om jag valde utbildning och jobb som jag egentligen inte gillar, framför min dröm. Det avgjorde saken för mig.” Emad flyttade in i en liten skrubb på klubben och tränade tre gånger om dagen, och han älskade det!

”DET SKA VARA TUFFT, DET ÄR DÅ JAG LÄR MIG”




Jiu-jitsu lifestyle


Det mesta under en dag i Emads liv kretsar kring jiu-jitsu. Han tränar två BJJ-pass om dagen, plus ett styrketräningspass. Däremellan håller han privatträningar och pass på SATS. Utöver det läser han också träningslitteratur och studerar matcher på Youtube. Man förstår att han har offrat mycket i nöjesväg för träningens skull, och vi frågar om han aldrig tröttnar. ”Det är klart att det är tufft emellanåt. Inför VM hade vi två timmar sparring, två gånger om dagen, vilket i kombination med hårdbantning och humörsvängningar kunde göra att det rann över och jag började gråta. Men det ska vara tufft, det är då jag lär mig. Min största rädsla är att bli bekväm. Sen är det klart att jag har offrat mycket, men nu har jag börjat ta igen det. Tack vara jiu-jitsun får jag resa jorden runt och uppleva mycket mer av ’det goda livet’ än jag skulle fått annars.”

De flesta fighters kämpar för att få ekonomin att gå runt. Med hjälp av privatpass och sponsorer kan Emad betala alla räkningar och fortfarande ha en del över. Men det kommer inte av sig själv utan kräver att man anstränger sig. ”Jag fick höra att man inte kan få pengar av sponsorer i BJJ för att sporten är så liten, men det är rent skitsnack! Allt går, det handlar om att förstå vad man kan ge den andra parten. Jag har haft turen att folk vill se mig och följa mig på Facebook och Instagram, vilket gör att jag kan erbjuda exponering. Nu är jag i förhandling med ett açaiföretag som jag var och träffade i Holland för två veckor sedan. Sen får jag kosttillskott av Kruth Series och samarbetar med en rekondfirma, Ecoshine Östermalm. Privatpassen började faktiskt med en kille jag lärde känna på en flygresa till Lissabon. Han kände väldigt mycket människor och hade ett stort intresse för BJJ. Han och hans bror började köpa pass och sen spred det sig till deras vänner och vidare därifrån.”



När man tittar på Emads matcher och hans sparring får man intrycket av att han är väldigt vig, och att det är en av hans styrkor. ”Jag är egentligen inte vig utan har bara bra utåtrotation i mina ben. Det gör att jag kan använda benen på många sätt i jiu-jitsun. Annars skulle jag säga att timing är min största styrka. Timing är the shit, det är A och O. Man kan träna upp sin timing genom att först lära sig en rörelse korrekt. Därefter lär du dig att göra den så snabbt som möjligt. Slutligen ska du lära dig att göra den i ett visst moment, så att när det momentet uppstår i en match kommer rörelsen instinktivt.”

”NÅGON PLAN B
HAR JAG INTE”


Framtidsplaner


År 2016 slutade Emad på andra plats i VM i Abu Dhabi. De stora tävlingar han har i sikte nu är VM i USA i juni och EM i Portugal i januari. Än så länge har han kammat hem både brons och silver i EM, men guldet har han fortfarande kvar att vinna. Den här gången får han anses som en av favoriterna till att vinna turneringen i -76 kg. Men någon uppladdning specifikt framtagen för EM har han inte. ”Jag sparras och analyserar situationer där jag åker på lås eller strypningar. Det finns positioner jag vill hamna i och positioner jag vill undvika. Det är en process som alltid pågår, den tar aldrig slut. Fokuserar man på processen istället för resultaten kan man uppnå stora saker.”



På längre sikt vill Emad öppna sitt eget gym där han får chans att hjälpa andra att nå sina mål inom BJJ. Men innan dess ska han fokusera på sin egen tävlingskarriär, vinna lite fler fina guldmedaljer och nå det svarta bältet. Men hur länge kan man egentligen tävla på den högsta nivån inom BJJ? ”Man kan tävla länge. Cobrinha [Rubens Charles] vann precis VM och han är 37 år. Det är klart att en skada skulle kunna sätta stopp för allt och det är läskigt att tänka på. Hela min ekonomi är beroende av att min kropp håller. Men jag kan inte avstå från att göra det jag älskar på grund av risken att skada mig. Någon plan B har jag inte. Jag tror att om man har en plan B så kommer man att luta sig mot den och inte satsa lika hårt på sin dröm.”

Avslutningsvis diskuterar vi olika inspirationskällor, MMA-fighters och om det är någon han vill rekommendera för en intervju. ”Inom BJJ ser jag upp till Leandro Lo. Jag vill kunna röra mig som honom. Sen tittar jag en hel del på MMA och där var Reza [Madadi] en favorit när han fightades. Nico [Musoke] tycker jag om att titta på. Conor [McGregor] är kul, jag tycker om honom för att han alltid bjuder på riktigt bra underhållning! Slutligen vill jag rekommendera er att intervjua Diego Gonzales. Han är en legend inom svensk kampsport, men han får inte så mycket uppmärksamhet som han förtjänar!”

Vi tackar Emad för intervjun och önskar honom stor lycka under kommande tävlingsåret och i framtiden!