Hittade sitt kall i lokaltidningen


Det var under den gyllene eran av kampsportsfilmer som Judd Reid växte upp, och det var till stor del det som påverkade hans väg i livet. Det fanns inget som väckte hans intresse så som snurr- och hoppsparkar av Bruce Lee, van Damme och Karate Kid. ”Min åsikt är att det inte har gjorts några bra kampssportsfilmer sedan dess! Jag var fullständigt trollbunden när jag som 12-åring för första gången såg en Bruce Lee-film på en drive in-biograf. Jag ville vara exakt som honom, och började direkt leta i lokaltidningen efter en dojo. Det råkade ligga en Kyokushindojo 15 minuter hemifrån oss, så den blev det självklara valet.”
”ALLA VÄNNER HADE AFFISCHER MED ROCKBAND OCH FILMSTJÄRNOR, MEDAN JAG HADE EN MED BRUCE LEE OCH EN MED SOSAI OYAMA”

”Från ögonblicket jag gick in i dojon för första gången var jag fast. Det var något med kämpaglöden där inne, skriken (kiai) och disciplinen som var helt annorlunda från allt jag tidigare sett. Jag blev fullkomligt besatt och ville träna hela tiden! Direkt efter skolan skyndade jag mig till dojon, tränade på mitt rum, gjorde armhävningar medan jag pluggade. Alla vänner hade affischer medrockband och filmstjärnor, medan jag hade en med Bruce Lee och en med Sosai Oyama. Det gick inte en minut utan att jag tänkte på Kyokushin Karate.”

När Judd var 15 år stängdes dojon han tränade i. Han fick nu istället resa två timmar med tåg för att ta sig till träningen. Klubbytet gjorde dock att han fick träffa en person som förändrade hans liv. ”En av Sosai Oyamas personliga studenter tränade i den dojon, Sensei Wada. Han blev min stora idol och han berättade om hur det var att vara Uchi Deshi för Sosai, att bo och träna i hans dojo i tre år. Det lät som en dröm för mig och blev mitt stora mål. På varje tågresa hem skrev jag dagbok om vad jag lärt mig på träningen, och jag avslutade alltid med ’En dag ska jag bli Uchi Deshi för Sosai Oyama’. Jag tittade ut genom tågfönstret och visualiserade min dröm. Det fanns ingen tvekan om att jag skulle göra det!”

Äta, träna sova i 1000 dagar


När Judd var 19 år hade han samlat ihop tillräckligt med pengar för resan och hade blivit accepterad av Sosai för att bli en Uchi Deshi. Men det skulle bli den tuffaste prövningen en spinkig tonåring kunde tänka sig. ”Vi vaknade 5:45 varje dag för att gå ut till en park i närheten. Vi städade först parken och hela området runt dojon. Därefter började dagens första träningspass som till exempel kunde innehålla 5 km löpning, backlöpning, hopprep, 500 situps, 500 armhävningar, 500 benböj. Vid 8:30 serverades frukost, vilken skulle ätas snabbt, på mindre än en minut. Man satte skålen till munnen och ställde inte ner den förrän den var tom.”
”EFTER 1000 DAGAR HADE JAG LAGT PÅ MIG 20 KG MUSKLER OCH HADE ETT PSYKE AV STÅL!”

”Alla hade också sysslor som skulle utföras varje dag, framförallt vi som var inne på vårt första år. Jag blev ansvarig för att städa källaren, så varje morgon efter frukost låg jag där nere och skurade golv och städade. Man skulle alltid vara beredd på att utföra sysslor som dök upp. Sedan fanns det tre träningspass att välja på under dagen, förmiddag, eftermiddag eller kväll. Däremellan var det sparring och styrketräning. Vid 18:30 var det middag och vid 19:00 var det dags att vila och sova. Ofta var det dock omöjligt att sova. Det var hundratals personer som kom och gick varje dag, skrik från träningspassen, extrem värme utan luftkonditionering och mygg som åt upp oss fullständigt. Men även om det var extremt tufft skulle jag inte ändra något av det om jag kunde. Eller ja, kanske att ha haft en fungerande fläkt, haha!”
19 år gamla Judd Reid, nummer två från vänster i främre raden, bredvid grundaren av Kyokushin Karate, Sosai Oyama.

”Livet i Sosais dojo var så påfrestande och utmanande att många rymde. Man fick absolut inte lämna dojon, så för att inte tvingas konfronteras med skammen försvann de på natten. När vi vaknade var personen och hans väska borta. Det var dock väntat med tanke på hur otroligt tufft det var. Det var många gånger jag var fullständigt utmattad med värk i hela kroppen, men aldrig tänkte jag på att ge upp. Som tuffast var det när jag fick veta att min bästa vän hemma i Australien hade tagit livet av sig. Att som 19-åring få det beskedet utan att ha någon att prata med, var svårt. Men jag bet ihop och kämpade varje dag, och efter 1000 dagar hade jag lagt på mig 20 kg muskler och hade ett psyke av stål!”


Hela berättelsen om Judd Reids hårda tid i Japan finns beskriven i hans bok Young Lions. På www.juddreid.com kan man beställa den och få ett signerat exemplar hemskickat.
En fantastisk bok om Judd Reids tuffa år som Uchi Deshi i Japan.

Fightas mot 100 män


Efter sin tid i Japan har Judd rest jorden runt för att sprida Kyokushins budskap och erbjuda hård träning. När han närmade sig 40-årsåldern började folk runt omkring honom föreslå att han skulle försöka bli en av de få som någonsin klarat den legendariska 100 man kumite, det vill säga att genomgå 100 efter varandra följande fighter, utan vila. Han var motvillig först eftersom han med egna ögon sett vad det innebar, något han beskriver som omänskligt. Trots att han vunnit världsmästerskapen i Kyokushin var detta en utmaning som inte lockade. Men med tiden mognade tanken och han bestämde sig till slut för att satsa. Fyra månader av stenhårda förberedelser omvandlade honom från en tävlingsfighter till en maratonfighter.
”FORTSÄTTNINGEN BLEV SÅ PLÅGSAM ATT DET FORTFARANDE ÄR SVÅRT ATT PRATA OM, DEN ABSOLUT VÄRSTA KÄNSLA JAG NÅGONSIN KÄNT”

”I vanliga fall körde jag fem stycken 3-minutersronder på säcken, vilket passar tävling. Men nu ändrade jag till att konstant ligga på 70% i en timme på säcken. I början klarade jag bara 20 minuter, men med tiden blev jag mer och mer uthållig. Under ett sådant pass kunde jag tappa upp till 5 kg genom all svett som samlades som en pöl under mig. Jag pushade mig så långt bortom mina normala gränser som det var fysiskt möjligt. Det var tack vare mina tidigare erfarenheter från Japan och det stöd jag fick från mitt team som jag lyckades bli så pass väl förberedd som jag till slut var. Min gameplan var att fightas smart, jobba med vinklar och kontra mycket. Jag ville till största möjliga mån undvika att stå panna mot panna och kriga. Det var inga skydd så jag hade fått härda mina skenben och händer ordentligt.”
Ashi barai (fotsvep) av Judd Reid under 100 man kumite.

”Jag kände mig avslappnad och fokuserad, och efter de första 50 matcherna kände jag att jag hade vunnit varenda en av dem. Allt gick enligt planen, men jag visste inte vad som väntade mig. Fortsättningen blev så plågsam att det fortfarande är svårt att prata om, den absolut värsta känsla jag någonsin känt. Det kändes som att någon stod på mina axlar och pressade mig ned mot golvet. Hela min energi, min kraft, var som bortblåst. Benen drabbades av fruktansvärd kramp, men jag hade ingen chans till återhämtning. Jag var fullständigt uttorkad och började tappa känseln i benen. Men på något sätt lyckades jag hitta min inre styrka, bibehålla fokus och nå ända fram!”
Yxspark av Judd Reid under 100 man kumite.

”Jag var helt förstörd efteråt. Jag försökte hålla god min framför andra, men om nätterna led jag värre än någonsin. Det kändes bokstavligt talat som döden. Mina ben var helt svarta och jag var tvungen att luta dem upp mot väggen när jag låg i sängen. Jag kunde inte sova på fyra nätter på grund av smärtorna. Man kunde tro att jag hade krockat med en lastbil. Jag fick senare operera min höft som en följd av allt, men det var det värt, haha!” Denna otroliga bedrift, samt Judds förberedelseträning filmades av ett kamerateam och finns att beställa på DVD på www.juddreid.com eller att streama här. Trailern till filmen kan du se här.
Dokumentären om Judd Reid's 100 man kumite, väl värd att se.

Traditionell träning i ett modernt samhälle


Inom Kyokushin Karate läggs stor vikt vid respekt, disciplin och de traditionella budovärderingarna från samurajernas Japan. Till exempel så talar man inte om man inte blivit tilltalad, står alltid i raka led, får inte dricka vatten under träningen och ska alltid vara respektfull och tacksam mot instruktör och medtränande. Filosofin skiljer sig signifikant mot vissa moderna kampsporter och kanske framförallt mot MMA där det oftast handlar om att vara så respektlös som möjligt för att bli framgångsrik. Judd gläds dock åt den unga sportens framgång. ”Alla känner till UFC och det har gett all kampsport ett uppsving. Det är upp till oss att kommunicera att vi kan erbjuda mer än bara fighting. Vi har en stor möjlighet just nu att locka folk till dojon och visa dem budo."
”DÄR HANDLAR DET MER OM VEM SOM HAR SNYGGAST TRÄNINGSKLÄDER OCH VEM SOM FÖLJER PALEO-DIETEN. VEM BRYR SIG OM DET?”

”Nuförtiden handlar allt om quick-fix, folk vill ta sig från A till Ö på kortast möjliga tid. Men vi fokuserar på resan mer än resultatet. Vi är inte robotar som tar på shorts, t-shirt och hörlurar och betar av ett pass på löpbandet. Vi tar på vår gi, respektfullt och ordentligt. Vi mediterar för att glömma världen utanför och endast hänge oss åt träningen. Vi har Osu, vi har Kiai och vi har vi viljan att aldrig ge upp! Många har blivit robotiska i sitt vardagliga liv, och då är Kyokushin Karate viktigare än någonsin. Kyokushinträning är svett, hårt slit, sinne, kropp och själ. Det är motsatsen till crossfit, bootcamps och alla dessa 45 minuterspassen. Där handlar det mer om vem som har snyggast träningskläder och vem som följer paleo-dieten. Vem bryr sig om det?”

För att sprida sina erfarenheter från åren i Japan, anordnar Judd sina egna Uchi Deshi-läger i Thailand varje år. Det kommer folk från hela världen för att delta, få träna under en legend och ta del av Sosais arv. Förutom dessa tar just nu ett speciellt projekt all hans vakna tid, hans nya dojo. ”Jag kan inte beskriva med ord hur lycklig och förväntansfull jag är! Det kommer vara en kampsportsakademi med huvudfokus på Kyokushin, men även med pass i boxning, kickboxning och annat. Det ska vara en väldigt japansk stil, som en riktig dojo och inte ett crossfitgym. Den ligger i Yarraville, strax utanför Melbourne, Australien och alla är naturligtvis välkomna! Akademien är mitt nya syfte i livet och jag lägger all mig energi på den. Det känns fantastiskt!”


Vi tackar Shihan Judd Reid för den spännande inblicken i hans liv och rekommenderar alla att läsa boken Young Lions om hans hårda år i Japan!


Text: Pelle Axelsson